FEEDNär mörkret vilar alldeles inpå
“The bell ring of bicycles, the honking of horns, the shouts of children, the laughter, conversation, and songs of life no longer existed. Instead, Varanasi hissed with the constant crackle of the fires and the buzz of flies, the only life teeming in the hot, hellish city.
For a while, there had also been the screams and sobs of grief, but they had stopped weeks ago. There was no way for the living to possibly mourn or perform rites for all the dead. The great wheel was turning, here and now.”
Janine Ellen Young, »The Bridge«
På tunnelbaneperrongen hostar en dam med lysande rött hår ljudligt. Hon harklar sig, slemmar upp och tar fram en näsduk för att bli av med klägget, men innan hon har fått upp den har en neutral zon bildats runt henne av medresenärer som artigt skingrar sig.
Inne i vagnen. En man säger med sprucken röst i mobiltelefonen att han har ont i halsen och ber att få maila när han kommer till kontoret. När han lagt på snyter han sig och innan rörelsen är klar sitter han själv på en plats för fyra. De andra börjar gå till närmaste dörrpar men när tåget stannar och dörrarna öppnas viker de snyggt av och söker sig längre in i vagnen. De låtsades för att han inte skulle känna sig som smittohärd.
På nyårsafton för snart två år sedan gjorde jag en BASS-mixtape med temat »undergång«. I inlägget då skrev jag:
“Vi lägger ett nytt år till handlingarna i natt. 2007 var alarmismens år. Det var Damoklessvärdets år. Vi tittade åt höger, åt vänster, upp, ner, inom oss, inom andra, desperat sökande efter vad som skulle förstöra oss. Nyckelfraser stod att finna i uttryck som »slutet på vårt sätt att leva«, »ett hot mot vårt livsstil« eller något liknande aggressivt och farligt. 2007 var året när vi minsann skulle inse att vi är dömda. Att skymta vargen blev en väckelserörelse”
Om jag bara visste vad som väntade.
Det slog mig när såväl Florence Valentin som Markus Krunegård på Popaganda sa att det officiellt var sommarens sista kväll. Det lät olycksbådande, som att också var den sista sommarens kväll. En fest till innan hälften av oss läggs på vagn och bränns.
Och på tunnelbanan hostas och snörvlas det som i vilka skolstartstider som helst, med skillnaden att folk kvickt ryggar bort från dem som råkat få en bakterie. Under spetälskan fick sjuka ringa i klockor där de gick så att friska kunde undvika dem. Behöver vi ta oss tillbaka till sådan 1300-talspraktika eller kommer en iPhone-app som löser den biten?
Den här bloggen har ju inte direkt stuckit under stol med fascinationen för VIRUS och PANDEMI. Filmerna om det. De postapokalyptiska miljöerna. Katastrofkartan. Atomvinterbergrummet. Herregud, jag har till och med gjort ambienta livespelningar på temat. När man börjar lista kan man tro att Beneath a Steel Sky inte har handlat om något annat.
Men så en dag står man där. Tidningen jag läser innan jag går från jobbet handlar om det första svenska dödsfallet och på tunnelbanan hostar människor och man tänker »är det nu det kommer?«. Plan B i Göteborg är att göra om Scandinavium till ett massvaccineringscenter. På Twitter meddelar någon att fem på deras redaktion redan är insjuknade. Det där Damoklessvärdet hänger verkligen över huvudet.
Influensan är på gång och jag vet inte… Det känns liksom så självklart att den kommer att träffa mig. När jag har sjungit virusepidemiernas lov i populärkulturen under så många år är det klart att det är dags att betala priset. »Kolla, så här kul är det på riktigt.« Det är så låga odds på det att jag blir skrämd.
Om inte…
Om inte också svaret står att finna i populärkulturen.
Om inte jag gör som Frank Black i »Millennium«.
Han tog sin dam och åkte till en isolerad stuga uppe i bergen och sköt varenda jävel som kom i närheten. Precis som de gjorde under pesten. Och han klarade sig (även om damen i och för sig dog). En sådan stuga skulle jag kunna tänka mig. Odla den egna maten, dricka ur bergsbäcken. Bara det finns en uppkoppling.
Och om internet försvinner så tar jag det som en signal på att samhället faller sönder. Då startar jag klockan och väntar fem år. Sedan sätter jag mig i bilen och kör mot närmaste stad som ligger ett par dagars körning bort. På vägen lyssnar jag på Pan-Americans »Lights of Little Towns«, som förmodligen är det bästa postpandemi-soundtracket någonsin.
Men jag har ingen stuga.
Vi får hoppas att det här går bra ändå.
