På 140 tecken är människan lycklig

Från en person jag följer i Twitter-flödet:

"Funderar på att lista sånt som irriterar mig i vardagen. Tror att 140 tecken inte räcker. Blir blogginlägg i så fall. Långt."

Jag har inte kunnat släppa »nyheten« som kom förra veckan om att 40% av allt twittrande är »meningslöst babbel«. Mitt argument då var att det ändå är en låg siffra jämfört med det vanliga sociala kallpratet. Det handlar, som i vanliga livet, att välja vilka man twittrar med. Men jag har också kommit på en ny anledning: Mikrobloggen är en oas av välmående. Jag har blivit svårt beroende av tjänsten. Och beroendet handlar inte om de »tomma« statusuppdateringarna om vad folk gör utan främst om nyhetsflödet. Eftersom folk postar sina bästa länkar så är de dryga 300 jag följer det bästa möjliga filtret som gör att jag slipper sitta och kolla tidningarnas förstasidor eller drunkna i RSS-flöden. Från kultur via samhällsnyheter till sport och tech-prylar får jag det mesta jag behöver därigenom. Jag skulle nästan gå så långt som att påstå att jag skulle klara mig enbart på en Twitter-diet när det gäller länkar. Men följandet innebär naturligtvis också att man läser statusuppdateringar, diskussioner och roliga kommentarer om saker som händer. Och en sak som är väldigt speciell med detta är frånvaron av negativitet. De som är bittra säger att internet är ventil för hat och att man måste vada i skit därute. När jag läser i mitt flöde så kan jag tvärtom ibland nästan bli knäpp på feelgood-stämningen. Folk lagar egen müsli till sambos, lyckas med problemlösning, hittar goda viner, åker på picnic, dyker från klippor och chillar i hotellfoajéer. Om något går åt skogen förmedlas det med ett självdistanserat skratt:

"Nu välte jag omkull ett 12-pack vinglas precis vid kassorna på IKEA. Kul!"

Jag gick i taket (nåja) på det här i morse när jag dignade under en tjock to-do-lista på jobbet medan flödet glatt länkade och pratade. Jag röt (nåja):

"Tittar man i twitterflödet så kan man tro att alla får lön för att hitta intressanta länkar och/eller ha mysigt caféhäng. Alt inte jobbar."

Svaret lät inte vänta på sig:

"Gör en pivottabbel i excel, svarar på ett mejl, hämtar en kaffe, svarar på frågor från en säljare, uppdaterar webb, äter en kaka. Bättre?"

Ska man då dra slutsatsen att mina kontakter är posörer, att de också stressar och sliter och ibland bara känner för att ge upp men ändå försöker hålla någon snygg fasad på mikrobloggen där varje dag är som en Pripps Blå-sommar? Jagar de »Friends«-idealet där man bara hänger på fiket och skrattar åt situationskomiken som »vardagens små ljusglimtar« bjuder på och tiger ihjäl Excel-dokumenten? Nej. Inte alls. Till skillnad från skära-sig-i-armen-communities, bittra bloggar och kommentarsfält finns det helt enkelt inte utrymme för beklaga sig. På längre plats är det lätt att sitta och bre ut sig i ogenomtänkta rants om livet och dess jävlighet och ångra publiceringen dagen efter (jodå, jag skriver de inläggen också, men har som regel att alltid vänta över natten med att publicera saker som känns lite »nära« och då håller de aldrig utan raderas). Även om många 140-teckensinlägg kan adderas ihop till en image finns det heller inte plats att skapa ett internetalterego. På Twitter väljer folk helt enkelt att berätta om det som gör dem glada, som får dem att må bra och som de gärna vill dela med sig av. När de klantar till saker så väljer de att dela med sig av det till flödet och skratta åt det istället för att dö av skam på plats och krypa hem under en filt. Att det stundtals får oss att framstå som fånlyckliga Disney-karaktärer är en bieffekt som jag är beredd att bortse ifrån.