I går hade Aftonbladet på löpsedeln: »Sveriges hemligaste artist död«. Bara för protokollet: Om något händer mig så vill jag ha: »Sveriges bäst bevarade pophemlighet död«. Anteckna. Flera av dagens tidningar publicerar TTs text om Twitter-analysen som gjorts av Pear Analytics i Texas. I den framkommer att 40% av alla twittermeddelanden är »meningslöst babbel«. Här är också en nyhet: Långt mer än 40% av vad folk säger afk är också meningslöst babbel. Därför väljer jag noggrant vilka som är mina vänner - liksom vilka jag följer på Twitter. Voila, problemet löst. Efter att ha upptäckt PrintFriendly och Readability undrar jag hur man någonsin kunnat bygga akter och researcha på nätet utan dem. För en text jag skriver på behövde jag kolla upp hur förtalsmål har sett ut historiskt. Den enda referenslitteraturen jag hade hemma var Björn Furuhagens »Berusade bönder och bråkiga båtsmän«, och den gjorde mig inte besviken. I den hittade jag bland annat den lysande episoden från hösttinget i Gimo bruk 1739 när en bonde dömdes för att ha kallat inspektorn »tjuv, skälm, brukshund och tallriksslickare«. I ett annat fall dömdes Länsman själv (alltså han som drev processerna vid tinget) för förtal sedan han »utan grund anklagade en av nämndemännen för hembränning«. Ibland får man säga att det var bättre förr. Med det romantiska dramat »The Time Traveler’s Wife« runt hörnet har vetenskapsskribenten Dave Goldberg på »Slate« gjort upp med hur Hollywood behandlar tidsresor. Fast i och för sig… Om 40% av allt på Twitter är »meningslöst babbel« så betyder ju det att dopaminkicken blir så mycket större. Och det gillar vi ju. Missa inte Emily Yoffes essä om varför vi älskar Google, Twitter och SMS, på ett grundläggande, kemiskt sätt. »Creatures that lack motivation, that find it easy to slip into oblivious rapture, are likely to lead short lives. So nature imbued us with an unquenchable drive to discover, to explore. [...] The possibility of a payoff is much more stimulating than actually getting one.« Man behöver inte vara geek för att älska Fabian Tischers film av hur NASA kidnappar tv-tornet på Alexandersplatz. (Men det kanske hjälper.)

För att förstå intensiteten i surret kring författares pseudonymer måste vi börja i en annan ände: När läste du en sågning av klassisk skönlitteratur senast? Jag menar inte en dålig recension, utan en sågning? Dessa finns inte eftersom en roman, även om den inte är bra, betraktas som ett personligt verk. Feelgood-böcker av Agneta Sjödin kan sågas. När en skribent som tidigare varit verksam i annan form romandebuterar kan han eller hon sågas. Deckarförfattare kan sågas. Men klassisk litteratur behandlas med respekt för intentionen, inte hur resultatet blev. Sedan jag postade om hur det borde gå att avslöja författare under pseudonym med samma metod som UNA-bombaren har Lars Kepler kommit ut och mängder av texter skrivits i ämnet. En av de mest väsentliga reflektionerna kommer från Mårten Schultz som påpekar att rätten att publicera anonymt är en journalistiskt grundmurad rättighet som tydligen inte kulturredaktionerna bryr sig om i hetsen att avslöja. Mårten tar bland annat upp Jan Guillous vansinnestext där han kallade Kepler-historien för »juridiskt svindleri«. Lika trött på pseudonymer är DNs Jonas Tente som under pseudonymen Thone Jestan ryter till att det är nog nu. Varför denna upprördhet? För att pseudonymer lyfter personen ur verket på ett sätt som litteraturkritikerna inte kan förlika sig med eftersom det personliga är en väsentlig del i deras bild av skönlitteraturen. De vill ha autenticitet. För några dagar sedan frågade sig min kompis Jonas Markbäck hur många år äldre Lady Gaga är än den ålder hon uppger. Det är, om man vill veta hennes verkliga ålder, en mycket relevant fråga. Men efter lite diskussion kom vi fram till att Lady Gaga som koncept är betydligt bättre om vi köper att hon är 23 år som hon uppger. Om hon är 28 eller 30 så faller allting. Då blir hon bara ännu en Shakira eller Anastacia. Det handlar inte om åldersrasism eller gubbsjuka, bara att karaktären Lady Gaga är betydligt bättre som 23 år än 30, precis på samma sätt att det är självklart att Chris Lowe på Pet Shop Boys promofoton måste hållas evigt ung medan Neil Tennant kan åldras med värdighet. Kärnan i ett popkoncept finns inte i personerna utan i detaljerna. Och förvaltar man inte konceptet med fingertoppskänsla så blir det... Madonna. Inom popmusiken är det här helt okej. Vi förväntar oss inte att Lady Gaga med sin personlighet bidrar med autenticitet och ärlighet till hitsen. Hon är en scriptad person, från levnadsbakgrund via klädsel till musiken. Skulle man ta alla hennes hits och låta, säg, Nina Persson, sjunga in dem så skulle de direkt tappa allt. Liksom vice versa. Popmusik bygger på ett helhetspaket där sångarens egentliga person är helt ointressant. Det är just detta som pseudonymerna inför i skönlitteraturen. Kritiker som är vana med att kunna väga verket mot författarens djup och personlighet finner sig helt plötsligt med att läsa en text som de inte kan betrakta i ljuset av en upphovsman. Där en »riktig« författare behandlas med silkesvantar eftersom han eller hon är en del av en »gärning« och texten reflekterar personen får kritikerna svårt att hantera en »uppdiktad« författare eftersom referenspunkterna försvinner. Själv tycker jag att en bra historia är viktigare än »sanningen«. Paketeringen är livsviktig. Om en roman blir dubbelt så bra på grund av en uppdiktad bakgrundshistoria så är det väl bara korkat att försöka skjuta hål i det alibit? (Se även JT LeRoy) Men det är väl kanske också, när man tänker efter, ytterligare en av anledningarna till varför popmusiken aldrig kom in på kultursidorna.

Det är något speciellt med vår balkong. När dörren är öppen finns det en talgoxe som tycker att det är en skitbra idé att komma in. Han kommer, landar på balkongräcket och sitter där och piper. Missar man att jaga iväg honom slutar det med ett av tre möjliga scenarier: 1. Han flyger rakt in, får panik och flyger iväg. 2. Han går på golvet in över tröskeln och chockar den som sitter i soffan genom att plötsligt börja skrika mitt på golvet. 3. Han hovrar som en kolibri i dörröppningen innan han drar i väg. Utöver den lille rackaren så finns alltid svalorna. De gör riktiga kamikaze-flygningar mot oss. De kommer från hög höjd och störtar ner mot balkongen för att vika av i sista sekund och slicka längs fasaden iväg. Någon minut senare är de tillbaka med samma rutin. Och idag var det totalt epic fail. I morse väcktes jag av ett skrik. Min sambo satt på balkongen och åt frukost när en duva, inspirerad av svalorna, kom för en sådan strafe-run och smashade rakt in i det stora fönstret och föll död på balkongen, nästan i hennes knä. Så jävla dåligt. Okej att duvor kanske inte är några nobelprisämnen, men hur usel kan man vara egentligen? Pinsamt! Nu känner jag att det är dags att sätta en stor jävla uppstoppad uv på balkongräcket så att de små kräken håller sig undan. För även om de inte är smarta nog att hålla sig borta från lägenheten så borde de tagga ner när de ser en arch-nemesis av uvens dignitet. Förslag på alternativ till en stor jävla uppstoppad uv mottages tacksamt, dock. För jag tror inte det blir helt vackert.

Den 16 september släpps Parker Lewis nya svenskspråkiga EP »Rak om en pil«. Förstaspåret »Ingen så blå«, en duett med Love Antell, går nu att ladda ner här. I maj fick jag en förfrågan från Lewis, som uppskattat det jag skrev om hans album förra året, som undrade om jag ville lyssna på tidiga versioner av låtarna och skriva en text om dem. Jag lyssnade, gillade och tackade ja, extra inspirerad av utmaningen i att »Rak som en pil« är en politiskt laddad EP och jag ogillar att »underteckna« åsiktsuttryck som inte är formulerade av mig själv. Jag använde mig av textraderna från skivan och tolkade EPn med lika delar omfamning som utifrånperspektiv. Resultatet finns på mikrosajten.

En galning på självmordsuppdrag. En krisande huvudperson. Ett starkt, tidigt ställningstagande för gay-rättigheter. En lång shoot-out i slow motion till Peter Gabriel som avslutning. Jag vet faktiskt inte hur det är möjligt att göra ett mer fulländat avsnitt av en tv-serie än »Evan«, avsnitt 21 i den första säsongen av »Miami Vice«. Åtminstone vet jag inte det nu, när jag i den varma sensommarnatten precis har sett om det. Jag brukar göra det i varma sensommarnätter. Det är lätt att göra sig lustig över »Miami Vice«, över hur alla scener är färgmatchade och det absurda i att Sonny Crockett är en snut som har sportbilar, powerboats och bor på en segelbåt med en alligator. Att serien inte så sällan blev parodi på sig själv hjälper heller inte. Det är lätt att fundera över hur den, tillsammans med »Dallas« och »Lagens änglar«, under ett helt årtioende var symbolen för allas dröm om det stora landet i väst. Men så ser man om »Evan«, och förstår att det inte alls är särskilt konstigt. »Evan« är kanske det bästa avsnitt som gjorts av en tv-serie. Det har mer nerv än »The City That Bleeds« i »Homicide: Life on the Streets« när Bolander, Howard och Felton alla skjuts ner på en husrannsakan. Det är starkare än »Two Cathedrals« i »West Wing« när president Bartlet ställer upp för nyval. Det slår »My Boss’ Free Hair Cut« i »Scrubs« när Dr. Kelso håller monologen som är lika mycket riktad till äktenskapskrisande Dr. Turk som till patienten (»nothing in this world worth having comes easy«). Det slår Facebook-avsnittet av »IT Crowd«. Och hela avsnittet bygger på scenen vid bensinstationen. Scenen vid bensinstationen. Jag får gåshud bara av att skriva det. Den är en sådan lång, personlig scen som inte görs på tv längre. Den innehöll inte bara en grym skådespelarinsats från Don Johnson men tillät också serien att ta upp diskrimineringen av homosexuella poliser på arbetet. Avsnittet sändes 1985. »Evan« börjar som vilket Miami Vice-avsnitt som helst. Sonny Crockett och Rico Tubbs går undercover som Sonny Burnett och Rico Cooper, fiction-historiens kanske sämsta alias. De ska köpa några lådor Mac-10 av en vapenhandlare. Snabbt väcker de ont blod hos vapenhandlarens sidekick, Evan Freed, en psykopat som dricker whisky till frukost och porträtteras i all sin vansinnighet lysande av William Russ. Evan är stenhård. Han ifrågasätter deras motiv, tjafsar om pengar och man tror att den här dealen kommer gå helt fel. På väg därifrån är Tubbs inte imponerad. »Talkin’ about baaad chemistry. I'm gonna enjoy poppin’ that dude Evan.« Sonny tittar inte ens på honom. »We're not gonna pop him.« (konstpaus) »He’s a cop.« De gick polisskolan ihop. Gjorde sina första uppdrag ihop. Gamla spöken kommer fram. Minnen av en homosexuell kollega som drevs till självmord av Evan och polismyndigheten. Skuldkänslorna. Sonny vill hoppa av fallet men får inte för stenhårda chefen Castillo (»I thought you’d understand.« »Understand this: the job gets done«). Och allt leder fram till scenen vid bensinstationen. Crockett parkerar sin Ferrari Daytona Spyder och till Jan Hammers karakteristiskt smekande soundtrack lättar han sitt samvete under sex minuters tv-magi. Se den på Youtube. Eller, varför inte ladda ner hela avsnittet. När jag var liten gick »Miami Vice« sent på lördagskvällarna. Jag fick vara uppe och se det, vilket alltid var en höjdpunkt på veckan. Tio år senare sändes det sent på nätterna på TV3, alltid påslaget på min tv när jag satt vid hemdatorn och knackade sommarloven igenom. När jag såg om de första två säsongerna för några år sedan (inför långfilmen som kom 2007) blev jag glad över att den faktiskt åldrats med viss - om än inte fullständig - värdighet. Men bland alla floridagröna fondväggar, rosa neonljus och den vita Ferrari Testarossan är det ändå de 49 minuterna i »Evan« som jag tar med mig som bästa minnet.

När en roman är skriven under pseudonym och röner uppmärksamhet hos den hängmatteläsande populasen startar ett »CSI Marieberg« där kulturdelarna stöter och blöter vem upphovspersonen verkligen är. Kanske är aliaset även en anledning till att uppmärksamheten skapas från första början. Nyligen gjorde surret gällande att Olle Adolphson skulle ha varit den sedan 60-talet gäckande signaturen Bo Balderson och nu är det John Ajvide Lindqvist som i danska Berlingske Tidende har pekats ut som Lars Kepler. Det här är intressant på flera plan. Vad jag är mest förvånad över är att det inte är enklare att knäcka de här nötterna. Varje människas text är ju som ett fingeravtryck, ett unikt uttryck som är mycket svårt att förfalska även om man gör sitt bästa. Om man har minst ett par textexempel från en skribent är det inte en särskilt svår uppgift att avgöra om samma person har skrivit en annan text. Det mest kända exemplet på när en sådan jämförande textanalys (ska vi säga »komparativ textanalys« istället för att vara lite academic chic) nådde framgång var i fallet med UNA-bombaren, där hans manifest »Industrial Society And Its Consequences« ställdes mot över tjugo år gamla brev och dagboksanteckningar. FBI gjorde en djup och grundlig jämförelse som utan tvivel kom fram till att de var skrivna av samma person. Rimligen borde det inte vara så svårt för hugade privatspanare som vill avslöja pseudonym-författarna att göra samma sak. För det är inte raketforskning vi pratar om. Om vi skulle ta valfri text av mig och nosa efter kännetecken i så skulle ganska snart några karakteristika som jag aldrig kunnat vänja mig av vid framträda. Varje gång jag har skrivit en text (hit till bloggen eller professionellt) får jag gå tillbaka och börja om från början och sudda ut mina udda små ovanor för att det ska bli en bättre text. Jag vet exakt var mina upprepningar händer men det går ändå inte att skriva en förstaversion där de uteblir. Det sitter verkligen i ryggen. Några exempel: • Överdrivet användande av »någon«, »några« eller »något«. Mina indefinita pronomen smyger sig in överallt. • Slentrianinslängande av »ganska« eller »kanske« på ställen där det inte behövs. • Alldeles för många ord innan det finita verbet i en mening. En snabbkoll i denna text behöver inte tas längre än till första meningen där det är 14 ord innan det finita verbet. I normala fall hade jag skrivit om den meningen. Nu låter jag den stå kvar för att bevisa min poäng. Jag kan kämpa mot de här och de andra omedvetna egenskaperna mina texter får. Jag kan försöka fila bort och putsa för att få artikeln mer levande och varierad. I en kortare text kan jag dölja dem om jag vill vara säker på att vara anonym men i en längre är det så gott som omöjligt. Precis som man kan bestämma tavlors äkthet genom att titta på hur färgen var blandad innan konstnären började måla går det att avgöra vem som skrivit en text om man tittar noga (hoppla, 19 ord innan finita verbet helt omedvetet, trots att jag precis kommit ut som hopplös med just det). Det här för oss till poängen. Och det är helt okej att säga att en annan av mina texters egenskaper är att det tar lång tid att komma till poängen. I en kort text går det att dölja sina karaktärsdrag men i en längre måste författaren - om texten någonsin ska bli klar - falla tillbaka på sitt ryggradsspråk, det som låter honom eller henne koncentrera sig på vad som berättas snarare än hur det berättas. Alltså borde en pseudonym som tillhör en på annat ställe utgiven skribent vara lätt att avslöja för den som har tid att gå igenom texterna. För en komparativ textanalys är som sagt inte raketforskning, den tar bara väldigt lång tid att göra. Istället sitter litteraturvetarna och pratar om dramaturgi och misstänkt lika beskrivningar av föräldrahem och fascination över Pokémon-kort. Om själva avslöjandet är det primära kan jag känna att en rejäl syntaxanalys är mer relevant än dimmigt prat om dramaturgi. Men det är klart… Grammatik fungerar lite som matematik. Och det är betydligt roligare att läsa experimentell science-fiction än att försöka förstå formler som förklarar universums krökning. I slutändan är kanske själva spekulationen om personen bakom pseudonymen viktigare än facit. Det kan till och med en cyniker som jag förstå.

Att ha semester har för mig varit liktydigt med att pyssla med roliga prylar. Inte räkkryssningar och berg-och-dalbanor då, utan roliga små projekt. När man under några veckor inte blir behandlad som smuts är det skönt att låta tankarna göra vad de vill, starta upp skriv- eller musikidéer inför hösten och börja krita på essäer och annat som man inte har tid att göra annars. När jag för två veckor sedan jobbade min sista dag var jag därför full av tillförsikt. Jag hade flera små frön som väntade på att få gro, inspiration för att slutföra texter som jag velat göra men aldrig kommit mig för att ta tag i. Jag var till och med så naiv att jag här på bloggen deklarerade att det inte skulle vara någon semester här eftersom jag skulle vara på internet snarare än stranden. I år tror jag att jag varit med om ett väsensskifte. Och jag vet inte riktigt vad det innebär. Alla de där idéerna dog den första lediga dagen. Jag var ute i skärgården på trevligt firande av en vän som ska gifta sig och när jag kom hem så upptäckte jag hur nöjd jag var med att göra ingenting. »Jahopp, så vad ska jag hitta på idag?« Ingenting! »OK, nu har jag spelat tv-spel i fem timmar och kollat en trevlig film. Vad ska jag göra nu?« Ingenting! Jag tror aldrig att jag varit så passiv som under de senaste två veckorna. Jag har sett tre säsonger av »Criminal Minds«, två av »Leverage«. Jag ska se alla »Eleventh Hour«-avsnitt som jag missade (alla efter nummer fyra) härnäst. Första dagen köpte jag »Super Mario Galaxy«, också en grej som jag längtat efter att få spela igenom men aldrig hunnit. Jag har kört fast i »Gears of War 2« och haft adrenalinkickar under jakter i »Mirror’s Edge«. Kort sagt: Jag har upptäckt hur fantastiskt det är att vara passiv. Att bara spela tv-spel och konsumera popkultur. Jag har laddat ner massa bra musik och bara suttit och lyssnat på. När gjorde man det senast? Och jag har läst böcker. Charles Stross novellsamling »Wireless« och Max Freis »The Stranger«. Och återplöjt ett gäng av »Sin City«-böckerna. Det mest aktiva jag gjort var att jag plåtade Shiny när han tränade free running. Och det var mest en slump för att jag hade kameran med mig. Det som kanske oroar mig är att jag inte har dåligt samvete. Alla de där idéerna ligger ju kvar och väntar. Jag borde göra något åt dem. Men, som Olle Ljungström sa, »det blir nog en kopp kaffe och en cigarett«. I mitt fall en Bailey’s med krossad is. Bekvämligheten är så tilltalande att jag undrar om det går att starta om. Snart börjar nya säsonger av tv-serierna.