Popaganda i sommarens sista kväll

Rök. Ljus. Ljudet av malande rundgång och de stenhårda trummorna från introt till »Spring Ricco«. I sommarens sista kväll gör Love Antell entré och drar ner södermalmsungdomens jubel. Det går fortfarande att ana en mörkblå nyans på himlen men inte ens den mest generösa av beskrivningar skulle säga att det är »ljust«.

En tjej bredvid mig pratar i mobiltelefon. Jag tror hon får frågan av en kompis som funderar på att komma dit om hur vädret är. »Det är helt okej«, svarar hon, »lite kräftskivekallt« och så får jag ett nytt favoritord.

Jag minns Florence Valentin som ett inte mer än okej liveband men herregud vilken energi och publikkontakt de levererar. Jag är den första att erkänna att det säger mer om hur längesen det var jag såg dem än om deras utveckling.

Love deklarerar att sommaren officiellt är slut och att det bara är arbetslöshet och svininfluensa som väntar nu. Han säger det så att det låter som en självklarhet snarare än nyhet.

Ett dygn tidigare stod jag på ungefär samma plats och såg MGMT i ösregn. En timme senare ska jag stå och stirra när gästande Mauro Scocco lägger fantastiska gitarrgrejer på Markus Krunegårds »Hela livet var ett disco«. Och få ytterligare ett kvitto på varför »Sarah« är en av de bästa svenska låtarna som gjorts.

När Popaganda släppte årets band så kan jag väl inte säga att jag hoppade högt precis. Jag älskar hela Popaganda men jag visste så sent som i början av veckan inte ens om jag ville gå. För en gammal, mätt och svårimponerad som mig kändes uppställningen mer som en »best of recent buzz« anpassad för gymnasiehipsters som inte får gå på lokal. Att jag ändrade mig var minst sagt ett bra beslut.

Jag plockar fortfarande upp bitarna av mig själv efter två långa kvällar och nätter. Sorterar minnen. Alla väntade och oväntade vänner och bekanta som jag sprang på. Alla konstiga grejer som hände (varför händer alltid konstiga grejer på Popaganda?). Det jag är säker på är tre saker:

1. Det är tryggt att gå på festival där man ser tunnelbanorna jaga över Skanstullsbron i bakgrunden.

2. Jag älskar (bra) stadsfestivaler eftersom folk är välklädda och vackra. Campingplatsernas gravitation drar till sig träskpunkare. Det är bara Lollipop som kunnat konkurrera med Popaganda när det kommer till stil.

3. Nästa år ska jag inte tänka över om jag ska gå. De tre band jag redan nämnt var förvisso de enda jag såg. På riktigt såg, framför en scen. Men det allmänna hänget kräver ingen spektakulär line-up egentligen. Och, helt ärligt, man går väl inte på festival för att se spelningar?