FEED2009-08-23
Programförklaring
Jag var ute på landet i några dagar. Det är skönt att få perspektiv. När jag fick lite distans och funderade över vad den här bloggen står för så insåg jag själv att jag inte har en aning om vad den egentligen är. Det skulle till och med vara möjligt att ifrågasätta hela dess plats i min digitala sfär.
För en tid sedan blev Posterous den stora snackisen. Det »perfekta verktyget« för att på språng kunna posta texter, bilder, videos, ljudinspelningar eller whatever från mobil eller dator och få det automatiskt inlagt på alla ens andra webtjänster. Kittet som knyter samman min Twitter, min Facebook, min Flickr och whatnot.
Efter att ha skapat ett konto där så insåg jag att det var dags att styra upp hur jag kopplar ihop mina digitala platser. Struktur. Tanke. Inte bara planlöst adderande av flöden.
Jag ritade en mental karta över tjänsterna som jag använder och började formulera någon slags tanke för hur jag ska använda dem. Vad som hela tiden lämnades utanför – eller var tvunget att tvingas in i strukturen – var den här bloggen.
Bloggen har i min nätvärld lite grann samma roll som väte har i det periodiska systemet: Om den ska vara med någonstans måste den tvingas in med tveksamma motiveringar och istället får den en unik plats som inte har något med det övriga att göra.
Jag slogs av det här när jag satt och konfigurerade Posterous. Först var jag väldigt peppad på möjligheten att roliga bilder jag tar när jag är ute och far kan autopostas även här, och inte bara på de andra ställena. Jag satt och ställde in det nödvändiga när jag plötsligt kom på att det egentligen var helt orimligt: Hur skulle det egentligen se ut om jag postade enstaka bilder med någon klämkäck kommentar mellan essäliknande prettoinlägg om ambient musik?
Helt enkelt inte bra.
Om man tittar på bloggformatets historia så handlade det i begynnelsen främst om korta postningar, nästan helt utan text men med länkar till besöksvärda sidor. Många av de bloggar jag följer i dag har sådär fyra-fem uppdateringar om dygnet, med massor av information kopplat till ett specifikt ämne.
När man har ett specifikt ämne att skriva om är det inte svårt att blogga mycket, med en röd tråd, med en sammanhängande ton (den söta saften har jag smakat när jag i tjänsten bloggat om exempelvis snooker-vm – det är betydligt enklare att fylla en blogg med relevanta texter när det handlar om ett specifikt, tidsbegränsat ämne). Alternativet är att satsa på kvantitet där de många små uppdateringarna får en egen funktion att fylla.
Beneath a Steel Sky är varken eller. Temat är löst hållet och frekvensen varierar.
Det här inlägget är skrivet mer för mig själv än för dig som läser, det ska erkännas. När jag insåg att det inte på ett vettigt sätt går att infoga den här bloggen i ett livsflöde mer än som nu görs – i högerkolumnen finns ju ändå statusuppdateringar, länkar och postningar på andra sajter – så kom jag till någon slags insikt att man inte behöver göra det på alla sätt bara för att det går.
Jag tror helt enkelt att den här bloggen mår bäst av att även fortsättningsvis vara arena för mina essäliknande prettoinlägg.
Jag älskar mobilt mikrobloggande, länkdelande och spridande av snabba ögonblicksbilder, men jag tror inte att Beneath a Steel Sky ska vara värd för det.
Det är så lätt att se möjligheterna, vad som går att lägga till. Hur mycket som helst går att lägga till. Lager på lager, insticksprogram efter insticksprogram. Någonstans vill jag tro att det i denna nya värld av obegränsad information är lika viktigt att välja bort.
Skivbolaget M-nus gjorde ju för mer än tio år sedan sin programförklaring att det är betydligt mer intressant att göra musik genom att ta bort element istället för att lägga till. Och jag tror att det kan bli ett ändamålsenligt grepp att inte autoposta allt här, att inte sätta fokus på de snabba sakerna här, eftersom jag själv känner att bloggen som medium för mig handlar om att uttrycka de saker som man inte får plats med på 140 klämkäcka tecken.
Bara för att det är sjukt kul att koppla ihop olika webtjänster så betyder inte det att det i varje fall per automatik blir ett fullkomligt perfekt publicistiskt grepp. Jag tror helt enkelt att den här bloggen som konceptuell produkt mår bättre av att inte vara del av autopostningskedjan (vilket är ironiskt, eftersom det är sådana saker jag jobbar med och ska främja).
Med detta sagt: Även om BASS kommer befinna sig på en lite udda plats i min digitala sfär så vill jag ändå ha den snabba, mer interaktiva kontakten. Så om du använder Twitter, Facebook, Flickr eller vad det nu må vara: Jag vill gärna följa dina uppdateringar där. Som kidsen säger: Adda mig.
Jonas sa,
2009-08-24 kl 02:12
Fortsätt för fan att “pretto”-blogga, det är ju det vill vi ha!
Henrik sa,
2009-08-24 kl 02:30
Ett verktyg som vore typ tusen gånger bättre än Posterous skulle vara ett som gjorde en automatisk redirect på alla dessa bilder, videos eller whatever till en enda huvudsida. Jag kan inte vara den enda som är trött på den allt oftare infunna dejavu-känslan man får när man besöker folks olika webbtjohon.