Scenen som gjorde Miami Vice oförglömligt

En galning på självmordsuppdrag. En krisande huvudperson. Ett starkt, tidigt ställningstagande för gay-rättigheter. En lång shoot-out i slow motion till Peter Gabriel som avslutning. Jag vet faktiskt inte hur det är möjligt att göra ett mer fulländat avsnitt av en tv-serie än »Evan«, avsnitt 21 i den första säsongen av »Miami Vice«.

Åtminstone vet jag inte det nu, när jag i den varma sensommarnatten precis har sett om det. Jag brukar göra det i varma sensommarnätter.

Det är lätt att göra sig lustig över »Miami Vice«, över hur alla scener är färgmatchade och det absurda i att Sonny Crockett är en snut som har sportbilar, powerboats och bor på en segelbåt med en alligator. Att serien inte så sällan blev parodi på sig själv hjälper heller inte. Det är lätt att fundera över hur den, tillsammans med »Dallas« och »Lagens änglar«, under ett helt årtioende var symbolen för allas dröm om det stora landet i väst.

Men så ser man om »Evan«, och förstår att det inte alls är särskilt konstigt.

»Evan« är kanske det bästa avsnitt som gjorts av en tv-serie. Det har mer nerv än »The City That Bleeds« i »Homicide: Life on the Streets« när Bolander, Howard och Felton alla skjuts ner på en husrannsakan. Det är starkare än »Two Cathedrals« i »West Wing« när president Bartlet ställer upp för nyval. Det slår »My Boss’ Free Hair Cut« i »Scrubs« när Dr. Kelso håller monologen som är lika mycket riktad till äktenskapskrisande Dr. Turk som till patienten (»nothing in this world worth having comes easy«). Det slår Facebook-avsnittet av »IT Crowd«.

Och hela avsnittet bygger på scenen vid bensinstationen.

Scenen vid bensinstationen. Jag får gåshud bara av att skriva det. Den är en sådan lång, personlig scen som inte görs på tv längre. Den innehöll inte bara en grym skådespelarinsats från Don Johnson men tillät också serien att ta upp diskrimineringen av homosexuella poliser på arbetet. Avsnittet sändes 1985.

»Evan« börjar som vilket Miami Vice-avsnitt som helst. Sonny Crockett och Rico Tubbs går undercover som Sonny Burnett och Rico Cooper, fiction-historiens kanske sämsta alias. De ska köpa några lådor Mac-10 av en vapenhandlare.

Snabbt väcker de ont blod hos vapenhandlarens sidekick, Evan Freed, en psykopat som dricker whisky till frukost och porträtteras i all sin vansinnighet lysande av William Russ. Evan är stenhård. Han ifrågasätter deras motiv, tjafsar om pengar och man tror att den här dealen kommer gå helt fel.

På väg därifrån är Tubbs inte imponerad.
»Talkin’ about baaad chemistry. I’m gonna enjoy poppin’ that dude Evan.«
Sonny tittar inte ens på honom.
»We’re not gonna pop him.« (konstpaus) »He’s a cop.«

De gick polisskolan ihop. Gjorde sina första uppdrag ihop. Gamla spöken kommer fram. Minnen av en homosexuell kollega som drevs till självmord av Evan och polismyndigheten. Skuldkänslorna. Sonny vill hoppa av fallet men får inte för stenhårda chefen Castillo (»I thought you’d understand.« »Understand this: the job gets done«).

Och allt leder fram till scenen vid bensinstationen. Crockett parkerar sin Ferrari Daytona Spyder och till Jan Hammers karakteristiskt smekande soundtrack lättar han sitt samvete under sex minuters tv-magi. Se den på Youtube. Eller, varför inte ladda ner hela avsnittet.

När jag var liten gick »Miami Vice« sent på lördagskvällarna. Jag fick vara uppe och se det, vilket alltid var en höjdpunkt på veckan. Tio år senare sändes det sent på nätterna på TV3, alltid påslaget på min tv när jag satt vid hemdatorn och knackade sommarloven igenom.

När jag såg om de första två säsongerna för några år sedan (inför långfilmen som kom 2007) blev jag glad över att den faktiskt åldrats med viss – om än inte fullständig – värdighet. Men bland alla floridagröna fondväggar, rosa neonljus och den vita Ferrari Testarossan är det ändå de 49 minuterna i »Evan« som jag tar med mig som bästa minnet.