2009-09-30
Postad i Irrpostning
Jag nämnde Factory Records-boxen »Palatine – The Factory Story« i inlägget om hur jag imponeras av dem som kan hålla språket kort men egentligen är mest svag för det yviga och subjektiva. Jag nämnde att Paul Morley i den snyggt layoutade boken som medföljer skriver att flera låtar är världens bästa och lyckas få det att låta som han menar det varje gång.
Det kom en kommentar till inlägget:
Anledningen till att jag inte utvecklade mer om det i förra inlägget var helt enkelt att… Jag vill inte klappa någon på huvudet här, men jag trodde det var kanon. Efter alla dessa rödvinsfyllda nätter när jag suttit och haft meta-diskussioner om musikjournalistik så reflekterade jag inte över att det kanske inte är självklart.
Själv föddes jag i dessa liner notes. Och jag menar det absolut inte som skryt, för ärligt talat vet jag inte ens om det talar till min fördel. Men det är någonstans mellan boken från Factory-boxen, Andres Lokkos text om »The Heavenly Social« i programmet till andra »Lollipop«-festivalen och Madeleine Levys besök hos Manic Street Preachers i tidningen »Pop« som jag tyckte att det här med att försöka skriva om musik var en bra idé.
De här texterna var för mig vad »Be My Baby« var för Brian Wilson, ungefär. Jag har ägnat de senaste tolv åren åt att försöka härma det, men vem kan klandra mig?
I boken som följer med »Palatine – The Factory Story« kommenteras varje låt av ett par journalister. Ibland är det bara en skribent som kommenterar en låt, ibland är det flera. Det som förtrollade mig första gången jag läste den – och fortfarande gör – är att just Paul Morleys texter gör sig bäst som en historia i historien. Om man bläddrar mellan sidorna och läser det han skrivit i en följd istället för att läsa det kronologiskt, inbäddade bland andras texter, så framkommer något helt nytt.
Genom att inte skriva om låtarna så skriver han om dem på ett så mycket starkare sätt. Från ett barnprogram i Manchester via en diskussion med Howard Devoto till hans faders självmord så fångar han – och nu blir det klichévarning – själva anledningen till varför den här musiken är viktig. Till varför det är viktigt att skriva om musik.
Förlåt, det var inte meningen att måla ut det här till något personligt.
Eftersom jag anser det vara obligatorisk läsning så kan jag inte göra annat än att lägga ut texterna om de fem spåren han skrivit liner notes till här. Läs. Beställ sedan hans »Words and Music – A History of Pop In The Shape of a City«. Paul Morley:
JOY DIVISION/Love Will Tear Us Apart (spotify)
“I remember a disc jockey called Ray Teret, a sickly Mancunian reduction of Sir Jimmy Saville, introducing the video on some late seventies Saturday morning kids show called Go Stupid Fun! or something. ‘You know about Joy Division,’ he slickly sicked, ‘I know about Joy Division…’ I wondered what on earth he meant, looking so happy and hale and hearty, and I couldn’t begin to work out how differently he and I know about Joy Division, although I suppose in our own far apart far fetched ways we both thought they were magic. ‘Here they are at number fourteen in the charts with Love Will Tear Us Apart.’ I remember thinking I really do that the ghostly afocussed indifferent video, the extravagant introspection of a song where everything had been remembered in the just cold light of day, the way the confused past was interpreted using the intelligence of the future, the way an exalted lack of understanding was channelled through a system of opening and closings that this lack of understanding along set into motion and kept in motion, that whole relation between absence and presence between too many things and never enough things… I remember thinking so much that I just knew some people would say I was taking it all too seriously. So what! So what did they know, the fucking philistines. It is no small thing to make a game out of human time, and I’m not joking that this is what I assumed Joy Division to be doing. Ray Teret assumed them to be in the pop charts, the hot parade. After the video had finished, somebody hit somebody else over the head with a water filled balloon. The greatest song ever written.” /PM
NEW ORDER/Ceremony (spotify)
“I remember telling Howard Devoto that I thought this was the greatest song ever written. He couldn’t understand what I was talking about, what I was thinking of. He thought I was deadly wrong. Ten years later, or whatever it is, I think I was much closer to being right than he was. You know, I really did use to say that New Order were immersing themselves in the intimate certainty of their talents, that they started from nowhere with nothing on their mind and ended up with corrosive, volatile beauty. And some people or other used to say, oh come on, they’re just little working boys who found something to do and who one day will be found out. I now estimate the truth to be on an amazing line stretched between the two extremes. The greatest group of all time.” /PM
NEW ORDER/World In Motion (spotify)
“I remember sometimes really loving Factory Records.” /PM
ELECTRONIC/Getting Away With it (spotify)
“If I was writing the book about New Order, and really it would be a book about the miracle of disappointment and the slight erasure of silence and a hundred other things that are really about why I have never used the word ‘incredibly’ in my writing, well, until right now… if I was writing that book, this song would have a section all of it’s own, entitled ‘It’s All In The Mechanical Mind’. It would be fifty thousand words long, would begin with the word ‘I’ and end with the word ‘love’. At the exact centre of this section would be the word ‘this’. The best song ever written. I remember!” /PM
JOY DIVISION/Atmosphere (spotify)
“The NME banned me from ever writing about this song. I remember thinking that it seemed like the whole world was telling me that I took it all too seriously. Funnily enough, I never really thought I took it seriously at all, well, not seriously enough. I don’t think I’ll take this song, or anything else for that matter, really seriously. For now, for then, for whenever, sound and movement and thought can only rarely sound and move and think the way this does. When I play it, I’m quite happy to imagine that nothing else is ever going to happen, and I quite seriously take the song to be the best ever written. The NME banned me from writing words more or less vaguely and vainly much like those I’m writing now, because they said I would send people to sleep, or worse, to another paper. I told them to fuck off. This song helped me define myself, to find the most comfortable place between ‘here’ and ‘nowhere’, to almost come to terms with the suicide of my father, to learn how to cheer up in the eyes of the world. Seriously though, it’s nice, isn’t it?” /PM
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
factory records >
hype >
Joy Division >
musikjournalistik >
new order >
paul morley
Postad i Irrpostning
Det finns mycket som slår en när man ser Sonys nya Playstation 3-annons där en vanlig datorspelskille ger en blodtransfusion till Erwin Rommel.
Det första är naturligtvis att den är helt lysande. Det andra är att man undrar om de tänkte efter på vad symboliken i den står för. Det tredje är vilken bortförklaring de kan koka ihop.
Kanske hade de klarat sig med »hålla historien vid liv«-retorik om det inte vore för att sängarna var prydda med swastikor, att datorspelskillen ser så sjukt nöjd ut och att sjuksköterskorna är lite för porriga. Och att de har röda järnkors istället för röda kors, förstås.
Men den stora frågan är…
Någonstans finns en abstrakt gräns där nazi-paraphernalia tveklöst blir okej att leka med. Det blir till och med väldigt roligt.
Som fake-trailern »Stolz der Nation« som visas innan »Inglorious Basterds« exempelvis. När de svartvita slowmotion-bilderna på soldater tonar in och voiceovern säger »from Reich Minister Dr. Joseph Göbbels comes the remarkable story…« så är det skitkul. Likaså prins Harry, förstås.
Men frågan är om Sony håller sig på rätt sida av gränsen med annonsen? Är det osmakligt? Är det skräckblandad förtjusning? Eller är det bara briljant?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
nazism >
reklam
2009-09-29
Postad i Irrpostning
Det bästa jag vet är diplomater som bråkar. De använder sig av tassande, försiktiga ord som inte säger något till oss vanliga men som i diplomatins värld är skarpa som rakblad. »Vi ser situationen som mycket bekymmersam«, säger någon och alla kring bordet kippar efter andan, för »mycket bekymmersam« betyder i deras värld »dra åt helvete din jävla idiot«.
Genom att hålla nere på kraftorden blir valören när man tar i så mycket starkare. Den som på slentrian skriker svordomar och invektiv kan aldrig ta i på riktigt när det verkligen behövs.
Jag gör egentligen helt tvärtom. På gott och på ont.
Se bara på inledningen av den här texten. »Det bästa jag vet är diplomater som bråkar.« En ganska grov överdrift. Jag kan på rak hand lista säkert flera hundra saker som jag tycker är bättre att vara med om men de där hyperbolerna slinker ur mig hela tiden. »Fantastisk.« »Makalös.« »Ojämförlig.« Jag slänger mig till höger och vänster med sådana ord när jag skriver om popkultur och på ett sätt devalverar det säkert mina åsikter när jag verkligen knäcks av någots briljans.
Men jag kommer från en skola där allt verkligen kan vara det bästa som gjorts.
I boken till Factory-boxen »Palatine – The Factory Story 1979-1990« ger Paul Morley tre eller fyra låtar omdömet »the best song ever written«. Och han menar det verkligen varje gång. Jag tycker att popmusik ska betraktas extremt subjektivt och de stora orden blir en oundviklighet så snart man tillåtit sig att ha ett »okej, jag dör här och nu«-perspektiv.
Däremot kan jag inte hjälpa att önska att jag ibland var lite mer sparsam. Just för att klämma i när det behövs. Som recensent har jag förvisso bara givit två skivor högsta betyg sedan jag började för tio år sedan, men det har sällan gått att vara lika försiktig med orden.
Italienska sportciceronen Gazzetta dello Sport tar däremot sällan i, varken när det gäller hyllningar eller sågningar. Deras spelarbetyg puttrar efter fotbollshelgen runt på en skala kring mer eller mindre »godkänd« och det gör att bara ett aningen höjt eller sänkt tonläge sticker ut som en civilsnut i en folksamling. Precis som i sammanträdesrummet med diplomaterna. På den tiogradiga betygsskalan har de exempelvis aldrig delat ut en fullpoängare.
Därför var det så vackert härom veckan när stackars Marco Rossi, mittback i Sampdoria, recenserades. Betyget var fem, inte helt katastrofalt, men kritiken var inte nådig:
»Han är rädd för sin egen skugga.«
Känn på det. »Han är rädd för sin egen skugga.« Vilken underbar käftsmäll! Slänger man sig till höger och vänster med tabloidrubriker så blir det till slut svårt att ha några ord kvar för en verklig »skandal« eller riktiga »vansinnesfärder«. Den som däremot är försiktig med orden och inte skriker för att nå över bruset hela tiden har det lättare att få till de snygga sågningarna med den knivskarpa precisionen.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
hype >
kritik >
ord >
språk
2009-09-25
Postad i Misc, vecka...
Nyligen postade jag här min lista över 2000-talets bästa låtar. Den var som bekant gjord för tidningen Novells stora nedräkning som nu har börjat. Missa inte att följa den och annat relaterat kringmaterial på nollnolltalet.se.
Jag blir stum av Gibsonsk hänförelse när jag läser reportaget om folket som bor i Las Vegas dagvattentunnlar. Temaavsnitt i »CSI« snart?
I och med bokmässan i Göteborg har nu Rasmus Fleischers »Det postdigitala manifestet« släppts.
För en tid sedan hade jag funderingar på hur jag egentligen skulle organisera mitt digitala innehåll. Jag har nu löst det så att Posterous-bloggen innehåller fotoflödet från mobilen. Om du vill ha fotobloggskomplementet till BASS kan du alltså prenumerera på det RSS-flödet. På Twitter fortsätter de små snabba och här sköts allt långt och pretto.
Läsvärd är Kjell Häglunds text om helikopterrånets filmiska kvaliteter och vår beundran inför gentlemannatjuvar. När jag var i Ecuador stod vakterna utanför banken med automatvapen vilande på armen – och en florett hängande i bältet. Jag tänkte att floretten måste vara just för gentlemännen, de som utmanar på duell istället för att spränga flyktbilar i Handen.
Två skäl till varför jag älskar internet: Tre minuter av folk som säger »I’m not here to make friends« ur dokusåpor. Och definitivt The Dan Brown sequel plot generator.
Gammal nyhet, visserligen, men värd att lyfta: Hela Parker Lewis »Rak som en pil« finns nu tillgänglig för nedladdning. Jag missade releasefesten på grund av en tredagars totaldäckning i vad som måste ha varit en lightversion av influensa, swine or other.
Aproå inte så nytt men som tål att upprepas: »Ey shuno«
Nya Steven Soderbergh-filmen The Informant! med Matt Damon är baserad på en verklig händelse. Manusförfattaren fick idén efter att ha hört dokumentär om den i »This American Life«-avsnittet »The Fix Is In« från 2000. Mycket fascinerande, lyssna här.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Misc >
vecka...
2009-09-24
Postad i Irrpostning
Under två terminer i slutet av 90-talet arbetade jag som lärare på Sjöängsskolan i Örby. Det var helt galet. Att släppa lös en 20-åring med lätt hybris på att sätta betyg i fem högstadieklasser var kanske inte det mest begåvade den skolledningen gjort, men vafan… Vi hade kul och förhoppningsvis lärde sig åtminstone någon ett uns SO-ämne.
En dag blev jag ombedd att ta en dubbeltimme svenska med en fjärdeklass följande förmiddag. Jag blev helt knäckt. Högstadiekidsen kunde jag hantera men 10-åringar, vad skulle jag göra med dem? De är inte direkt målgruppen som man kan hantera med lite vassa one-liners.
Jag satt hemma kvällen innan och mådde dåligt. Vad skulle lektionerna handla om? Deras riktiga lärare hade slutat och de hade plågats av en lång serie vikarier så någon studieplan var inte att tala om. Jag fick skjuta från höften.
Första timmen ägnades därför åt att de fick läsa svenska poptexter och skriva om vad de trodde de handlade om (vilket bland annat gav några av de absolut bästa tolkningarna av Olle Ljungströms »Morotsman« och Kents »Vi kan väl vänta tills imorgon« som gjorts). Nästa timme bad jag dem skriva en berättelse, om vad som helst. Något de brydde sig om, som de blev glada av. Fritt ämne, bara de blev glada av det de skrev (hej, idealistisk prettolärare).
En kille var klassens struliga. Han som alltid dissade de andra, kastade suddgummin och stretade emot.
»Jag kaaaan iinteeee« skrek han. »Jag hatar att skriva.«
Jag frågade honom om vad han tyckte var absolut roligast att göra.
»Spela GTA«, sa han och såg busigt på mig.
Vi snackar den första versionen av »Grand Theft Auto«, med kass överblicksvy (se bild ovan) och inte alls den cinematiska, fantastiskt välgjorda gangstervärlden som nutidens utgåvor i spelserien är.
»Grymt, skriv om det då«, sa jag.
Han blev helt stum. Att spela GTA var hans sätt att vara farlig. Hans tidigare lärarinna hade skällt när han satt och drog skrönor från spelet för de andra eleverna. Hans mamma hade förbjudit honom att spela det över huvud taget men han passade på att använda storebrorsans dator innan någon annan kommit hem.
»Skriv om det«, sa jag, och killen satt tyst och skrev hela lektionen. Det han lämnade in var en råbarkad berättelse om hur han stal bilar, körde ihjäl oskyldiga och klubbade ner varenda jävel som försökte stoppa honom. Okej, jag minns inte i exakta ordalag, förstås, men det var den sortens historia som jag är övertygad om att hans tidigare lärarinna hade gått i taket och kallat till kvartssamtal över.
Fuck it, om det är GTA som krävs för att klassens busfrö ska sitta och skriva en berättelse – som var en av de absolut bästa som jag fick in – så är jag helt för.
Jag lyssnade för ett par dagar sedan på den utmärkta podcasten »A Life Well Wasted«, i vilken Robert Ashley intervjuar och diskuterar kring datorspel på en lite djupare nivå än »wow, kolla vilken snygg grafik«.
Det senaste avsnittet handlar om den explosion av kreativitet som följt i datorspelens spår. Han pratar med cosplay-entusiaster, författare av fanfiction och andra som använt spel som en språngbräda för att hitta egen kreativitet. Ashley försöker reda ut vad det är i just spel som får användarna att, i större utsträckning än kanske någon annan hobby, ta innehållet och sticka ut på egna sidospår där de inte längre bara styr en karaktär i en regisserad värld utan själva tar kontroll och skapar.
När jag lyssnade på den kom jag att tänka på killen i fjärdeklassen.
Jag tänkte på hur bra det blev när hans fantasi fick spinna fritt inom ramarna för ett datorspel som ingen »ansvarig« tyckte det var en bra idé att han pysslade med. Och jag tänker på moralhetsarna i Tyskland som ska förbjuda alla spel med våldsinslag och på hur absurt det är att ingenting har förändrats från när hans lärarinna hörde honom dra fiskehistorier från Liberty City.
Jag hoppas han idag sitter och modellerar Uzis på något spelföretag.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
datorspel >
Grand Theft Auto >
pedagogik >
våld >
videovåld
2009-09-23
Postad i Irrpostning
Tiden fram till för två år sedan har jag inga fotografier av. När jag var 18-19 så fotade jag ofta konserter och de negativen ligger i en väska (har haft som to do-projekt att scanna dem sedan ungefär 2002) men tiden efter det är helt blank. Fram till för två år sedan när jag började köpa kameror igen.
Märkligt – eller inte så märkligt, egentligen – är att jag upplever de händelser som är värda att komma ihåg från den blanka perioden som mycket mer minnesvärda än de som skett de senaste två åren. Från den blanka perioden finns minnena selektivt bevarade där allt dåligt sorterats bort medan jag alltid blir lite besviken av att titta på foton.
Festen ser inte lika rolig ut som den var. Vädret är inte lika fint som jag ville tro. Lawn bowls-banorna i Glasgow är inte riktigt lika coola som de kändes i verkligheten.
Och det här är ju helt naturligt. Det är så vi fungerar. Men det är också här problemen med digitalt lagrande av filer kommer in.
När vi sparar bilder (eller bloggpostningar, eller statusuppdateringar, eller musik) digitalt så låter vi aldrig luckan uppstå där vi tillåts glömma. Materialet finns hela tiden så närvarande att den där behagliga processen av att ta bort allt dåligt men minnas det bra inte kommer igång.
Fotografiets traditionella roll har varit som trigger, en utlösare av en flod av associationer och aningar kring motivet. När kamerorna hade filmrullar med 24 eller 36 foton och det tog två månader att skjuta av dem hade vi en bild från utflykten, en bild från konserten, två bilder från festen och så vidare.
Efter framkallning och insortering i albumet så kunde det gå ett par år innan man såg dem igen. Motivet berättade då inte hela historien utan gav bara en glimt in i en dag som man redan kanske hade glömt bort, men nu började komma ihåg. Man kunde fylla i alla tomrum före och efter fotoögonblicket själv genom att pussla ihop minnesfragment och vips så blev det ett jävligt bra minne.
Med digitalkamerorna finns därför två problem:
1. När jag har med mig den tar jag 50 bilder från en kväll. Hela förloppet. Alla detaljer. Men okej, visst fungerar det som så att det bara är 9-10 stycken jag sedan gör i ordning och sparar. Värre är då:
2. De digitala fotona är ständigt närvarande. Hur ofta plockar man fram gamla fotoalbum och tittar i? Tja, vid varje flytt. Och kanske nån rödvinsbrusig kväll under året. Hur ofta kollar man gamla digitala bilder? Även om jag inte gör det aktivt så poppar det upp att någon har kommenterat ett foto på Flickr och så får jag ett mail om det. Eller så letar jag efter en specifik bild och finner mig istället sitta och bläddra igenom katalog efter katalog med gamla foton.
Minnesfragmenten tillåts numera aldrig glida isär, suddas ut och byggas ihop godtyckligt.
Det här är inte ett upprop för dammiga kameror med filmrullar. Det är inte en kritik mot digitala format. Det är bara en påminnelse om hur viktigt det är att radera. Eller bara acceptera när informationen oundvikligen försvinner.
Människans psyke mår bra av att formatera och glömma. Från fotografier till när man blivit förnedrad eller när man har förnedrat eller gjort något mindre begåvat så är det jävligt skönt att kunna lägga saker bakom sig, att låta dem nötas ned bara genom att ignorera dem.
»Tiden läker alla sår«, sägs det. Men när vi lever liven digitalt så gör den ju inte det. Om man inte aktivt går in för att sudda och sortera så finns spåren kvar, nära och tätt inpå.
När jag var 13-14 satt jag hemma med modem och ringde upp databaser och deltog i diskussionsforum. Jag är rätt tacksam att de spåren är borta. Där jag idag kan sitta och minnas den naiva prosan jag satt och knackade på som 18-åring med ett visst romantiskt skimmer skulle jag skämmas ihjäl om den fanns sökbar på internet. För det är klart att jag helt okritiskt hade suttit och publicerat den till höger och vänster och varit skitstolt.
Eller… Det gjorde jag också.
Och när jag skriver den här postningen kommer jag att minnas adressen till en gammal hemsida jag satte upp för att publicera texterna. På ett inte helt okänt svenskt webhotell. Men senast uppdaterad 15 juli 1998 och okopplad till omvärlden i dess pre-web2.0-existens behöver jag inte bekymra mig om den. Jag hittar den men går inte in och läser, för det tillåter mig minnas verken som ganska bra och mitt 18-åriga jag som ett missförstått geni.
Kanske hade det varit bättre om jag inte ens funnit den, men jag avhåller mig i alla fall från att läsa. För det är bara genom att distansera sig som man verkligen kan uppskatta det förflutna.
En som kommer att behandla det här ämnet bättre är professor Viktor Mayer-Schönberger som den 4 oktober släpper sin bok »Delete: The Virtue of Forgetting in the Digital Age«. Såhär beskrivs den:
“»Delete« looks at the surprising phenomenon of perfect remembering in the digital age, and reveals why we must reintroduce our capacity to forget. Digital technology empowers us as never before, yet it has unforeseen consequences as well. Potentially humiliating content on Facebook is enshrined in cyberspace for future employers to see. Google remembers everything we’ve searched for and when. The digital realm remembers what is sometimes better forgotten.”
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
digital kommunikation >
digital skymning >
informationsteori >
radering
2009-09-22
Postad i Irrpostning
Bild: mauroscocco.se
»Sent i september« är inte Ratatas bästa låt. Tidens tand har gått hårt åt syntbasen och den exploderar aldrig i den där refrängen som Mauro Scocco och Johan Ekelund var så satans fantastiska på att skriva. Som »Något jag måste säga«. Som »Se dig inte om«. Som »Om du kommer tillbaks«. (Låt oss kalla den »Doobie Brothers-refrängen«.) Men som titellåt från albumet med samma namn har den ändå en speciell plats i mitt hjärta.
Okej, vi tar det på en gång eftersom du undrar: Albumet med samma namn är inte heller Ratatas bästa. Tidens tand har gått hårt åt syntbasen i alla låtar och det är aningen för funkigt, aningen för studioslickt för att det ska stå sig gentemot andra av deras Stranded-släpp. Men det finns ett selektivt sätt att älska album och det var så jag närmade mig »Sent i september«: Man upptäcker vilka 4-5 spår som är grymma och så lyssnar man just på dem och tror att det är hela skivan som är bra.
Så lyssnade jag på »Sent i september« (albumet). Inledande rökaren »Ingenstans att gå«, fantastiska »Ge inte upp« (en av Ratatas vackraste ballader, med undertexten »det var inte ditt fel« på vinylsingeln) och vemodiga poppärlan »Om du kommer tillbaks« är tillräckliga skäl för att jag ska minnas fullängdaren med glöd i ögat. »Du finns hos mig« och »Bara du« är också bra, men resten kan vi lämna i historien.
Men så har vi då titelspåret. »Sent i september«. Förutom att det är ett otroligt namn på såväl en låt som ett album finns det en själ i däri. Stoppa mig om ni har hört det här förut.
Slutet på en sommar. Tomma gator en tisdagnatt vid Södra station. Trean på gymnasiet ska börja och livet känns som en evighet bort. Förväntan om att saker ska bli bättre men samma skit fortsätter hända. Det där tysta regnet som bara kan falla när oktober nalkas. Plötsligt börjar det bli mörkt innan klockan blivit åtta. Dimma i parken på väg hem.
Det är där »Sent i september« börjar.
Jag vet inte hur präglad jag är av syntstråkarna som kickar in när Mauro glider upp i refrängen, »nu vill jag bort dit ingenting kan nå mig«. Förmodligen mer än jag vill erkänna. Hela »Sent i september« är ljudet av en höst. Den skulle aldrig gå att lyssna på utan gulnande träd på väg till tunnelbanan (förutom när jag brukade lyssna på den under sommaren och bara vänta på att den skulle vara över).
När Mauro i vad som kan ses som den totala uppgivenheten säger att han vill »låta tiden gå« så handlar det inte nödvändigtvis om en väntan till andra sidan vintern. Faktum är att ingenting i »Sent i september« handlar om löven eller mörkret som faller utan om en allmän längtan om att få vara i fred.
Egentligen är det larvigt hur vi på de här breddgraderna är präglade av årstiderna. VDn på stället jag jobbar kommer från England men har bott länge i Kenya och Paris. När hon kom till Sverige var det november och i maj året därpå sa hon till mig att det var som att träffa helt andra människor då än när hon först flyttade hit. »You’re so seasonal.« Och det stämmer ju. Vi älskar att sätta ihop listor med de bästa vårlåtarna. Vi älskar vår sommar-tv. Vi klänger krampaktigt fast vid våra årstidsstyrda högtider och rutiner eftersom det är det som definierar oss.
Och från det perspektivet är det uppenbart att »Sent i september« är döpt efter hur den låter. Det jag ser utanför fönstret och det som kommer från högtalarna är ett. Och jag tror inte att det bara är på grund av titeln eller omslaget. Jag tror att det finns något i ljuden, i arrangemanget, som väldigt tydligt är… höst.
På »Sent i september« (albumet) ligger »Bara du«, låten som Kalle J samplade för sin »Vända allt« och därmed förvaltade det svenska popkulturarvet, 20 år senare. När »Vända allt« släpptes 2005 läste jag intervju med honom där han sa att han inte nödvändigtvis älskade just den låten men att han var väldigt fascinerad av ljudvärlden på albumet.
Jag hajade till när jag läste det, för det är ju precis den känslan jag också har haft. I de fyra-fem spår som är riktigt bra på »Sent i september« finns en ljudvärld som förvisso bär åttiotalets tydliga ärr men som också är luftig, frisk och har en förnimmelse av den tiogradiga luften när du kommer ut på morgonen och får ha din nya jacka på dig för första gången. Allt det som är inspirerande och skönt.
Med minnet av det korta påståendet kontaktar jag Kalle J och ber honom utveckla mera, exakt vad i albumets ljud som berör honom så.
“Jag skulle gärna vilja bidra men jag minns fan inte vad jag menade”, säger han.
Och där körde jag kanske fast lite i mitt resonemang. Nå, jag tror jag är klar där. Vi kan nöja oss med att konstatera att »Sent i september« i alla fall var ett album som fick folk att döpa band till Höstlöven.
»Sent i september« (spotify)
»Ge inte upp« (spotify youtube)
»Ingenstans att gå« (spotify)
»Se dig inte om« (youtube)
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
höst >
Höstlöven >
Kalle J >
mauro scocco >
ratata
FEED
