Beneath a Steel Sky

»The best song ever written«

2009-09-30 - Postad i Irrpostning - 5 kommentarer

Jag nämnde Factory Records-boxen »Palatine – The Factory Story« i inlägget om hur jag imponeras av dem som kan hålla språket kort men egentligen är mest svag för det yviga och subjektiva. Jag nämnde att Paul Morley i den snyggt layoutade boken som medföljer skriver att flera låtar är världens bästa och lyckas få det att låta som han menar det varje gång.

Det kom en kommentar till inlägget:

Anledningen till att jag inte utvecklade mer om det i förra inlägget var helt enkelt att… Jag vill inte klappa någon på huvudet här, men jag trodde det var kanon. Efter alla dessa rödvinsfyllda nätter när jag suttit och haft meta-diskussioner om musikjournalistik så reflekterade jag inte över att det kanske inte är självklart.

Själv föddes jag i dessa liner notes. Och jag menar det absolut inte som skryt, för ärligt talat vet jag inte ens om det talar till min fördel. Men det är någonstans mellan boken från Factory-boxen, Andres Lokkos text om »The Heavenly Social« i programmet till andra »Lollipop«-festivalen och Madeleine Levys besök hos Manic Street Preachers i tidningen »Pop« som jag tyckte att det här med att försöka skriva om musik var en bra idé.

De här texterna var för mig vad »Be My Baby« var för Brian Wilson, ungefär. Jag har ägnat de senaste tolv åren åt att försöka härma det, men vem kan klandra mig?

I boken som följer med »Palatine – The Factory Story« kommenteras varje låt av ett par journalister. Ibland är det bara en skribent som kommenterar en låt, ibland är det flera. Det som förtrollade mig första gången jag läste den – och fortfarande gör – är att just Paul Morleys texter gör sig bäst som en historia i historien. Om man bläddrar mellan sidorna och läser det han skrivit i en följd istället för att läsa det kronologiskt, inbäddade bland andras texter, så framkommer något helt nytt.

Genom att inte skriva om låtarna så skriver han om dem på ett så mycket starkare sätt. Från ett barnprogram i Manchester via en diskussion med Howard Devoto till hans faders självmord så fångar han – och nu blir det klichévarning – själva anledningen till varför den här musiken är viktig. Till varför det är viktigt att skriva om musik.

Förlåt, det var inte meningen att måla ut det här till något personligt.

Eftersom jag anser det vara obligatorisk läsning så kan jag inte göra annat än att lägga ut texterna om de fem spåren han skrivit liner notes till här. Läs. Beställ sedan hans »Words and Music – A History of Pop In The Shape of a City«. Paul Morley:

JOY DIVISION/Love Will Tear Us Apart (spotify)

“I remember a disc jockey called Ray Teret, a sickly Mancunian reduction of Sir Jimmy Saville, introducing the video on some late seventies Saturday morning kids show called Go Stupid Fun! or something. ‘You know about Joy Division,’ he slickly sicked, ‘I know about Joy Division…’ I wondered what on earth he meant, looking so happy and hale and hearty, and I couldn’t begin to work out how differently he and I know about Joy Division, although I suppose in our own far apart far fetched ways we both thought they were magic. ‘Here they are at number fourteen in the charts with Love Will Tear Us Apart.’ I remember thinking I really do that the ghostly afocussed indifferent video, the extravagant introspection of a song where everything had been remembered in the just cold light of day, the way the confused past was interpreted using the intelligence of the future, the way an exalted lack of understanding was channelled through a system of opening and closings that this lack of understanding along set into motion and kept in motion, that whole relation between absence and presence between too many things and never enough things… I remember thinking so much that I just knew some people would say I was taking it all too seriously. So what! So what did they know, the fucking philistines. It is no small thing to make a game out of human time, and I’m not joking that this is what I assumed Joy Division to be doing. Ray Teret assumed them to be in the pop charts, the hot parade. After the video had finished, somebody hit somebody else over the head with a water filled balloon. The greatest song ever written.” /PM

NEW ORDER/Ceremony (spotify)

“I remember telling Howard Devoto that I thought this was the greatest song ever written. He couldn’t understand what I was talking about, what I was thinking of. He thought I was deadly wrong. Ten years later, or whatever it is, I think I was much closer to being right than he was. You know, I really did use to say that New Order were immersing themselves in the intimate certainty of their talents, that they started from nowhere with nothing on their mind and ended up with corrosive, volatile beauty. And some people or other used to say, oh come on, they’re just little working boys who found something to do and who one day will be found out. I now estimate the truth to be on an amazing line stretched between the two extremes. The greatest group of all time.” /PM

NEW ORDER/World In Motion (spotify)

“I remember sometimes really loving Factory Records.” /PM

ELECTRONIC/Getting Away With it (spotify)

“If I was writing the book about New Order, and really it would be a book about the miracle of disappointment and the slight erasure of silence and a hundred other things that are really about why I have never used the word ‘incredibly’ in my writing, well, until right now… if I was writing that book, this song would have a section all of it’s own, entitled ‘It’s All In The Mechanical Mind’. It would be fifty thousand words long, would begin with the word ‘I’ and end with the word ‘love’. At the exact centre of this section would be the word ‘this’. The best song ever written. I remember!” /PM

JOY DIVISION/Atmosphere (spotify)

“The NME banned me from ever writing about this song. I remember thinking that it seemed like the whole world was telling me that I took it all too seriously. Funnily enough, I never really thought I took it seriously at all, well, not seriously enough. I don’t think I’ll take this song, or anything else for that matter, really seriously. For now, for then, for whenever, sound and movement and thought can only rarely sound and move and think the way this does. When I play it, I’m quite happy to imagine that nothing else is ever going to happen, and I quite seriously take the song to be the best ever written. The NME banned me from writing words more or less vaguely and vainly much like those I’m writing now, because they said I would send people to sleep, or worse, to another paper. I told them to fuck off. This song helped me define myself, to find the most comfortable place between ‘here’ and ‘nowhere’, to almost come to terms with the suicide of my father, to learn how to cheer up in the eyes of the world. Seriously though, it’s nice, isn’t it?” /PM

Permalink

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-06-11 -- Pophistoriens briljanta paranteser (2)
• 2010-04-22 -- Minnet av den rockjournalist som flytt (5)
• 2010-02-03 -- Med rastlösheten som bränsle – om popmusikens internethype (1)
• 2010-01-27 -- Berättandet är musikjournalistikens sista uppdrag (4)
• 2009-12-21 -- Merriweather Post What? (15)
• 2009-12-21 -- Textönskning #4: Elektronisk musik och tidens tand (3)
• 2009-09-29 -- Den lågmälda, knivskarpa kritiken (3)

Taggar: factory records > hype > Joy Division > musikjournalistik > new order > paul morley