Att finna kreativitet i en pistolmynning

Under två terminer i slutet av 90-talet arbetade jag som lärare på Sjöängsskolan i Örby. Det var helt galet. Att släppa lös en 20-åring med lätt hybris på att sätta betyg i fem högstadieklasser var kanske inte det mest begåvade den skolledningen gjort, men vafan… Vi hade kul och förhoppningsvis lärde sig åtminstone någon ett uns SO-ämne. En dag blev jag ombedd att ta en dubbeltimme svenska med en fjärdeklass följande förmiddag. Jag blev helt knäckt. Högstadiekidsen kunde jag hantera men 10-åringar, vad skulle jag göra med dem? De är inte direkt målgruppen som man kan hantera med lite vassa one-liners. Jag satt hemma kvällen innan och mådde dåligt. Vad skulle lektionerna handla om? Deras riktiga lärare hade slutat och de hade plågats av en lång serie vikarier så någon studieplan var inte att tala om. Jag fick skjuta från höften. Första timmen ägnades därför åt att de fick läsa svenska poptexter och skriva om vad de trodde de handlade om (vilket bland annat gav några av de absolut bästa tolkningarna av Olle Ljungströms »Morotsman« och Kents »Vi kan väl vänta tills imorgon« som gjorts). Nästa timme bad jag dem skriva en berättelse, om vad som helst. Något de brydde sig om, som de blev glada av. Fritt ämne, bara de blev glada av det de skrev (hej, idealistisk prettolärare). En kille var klassens struliga. Han som alltid dissade de andra, kastade suddgummin och stretade emot. »Jag kaaaan iinteeee« skrek han. »Jag hatar att skriva.« Jag frågade honom om vad han tyckte var absolut roligast att göra. »Spela GTA«, sa han och såg busigt på mig. Vi snackar den första versionen av »Grand Theft Auto«, med kass överblicksvy (se bild ovan) och inte alls den cinematiska, fantastiskt välgjorda gangstervärlden som nutidens utgåvor i spelserien är. »Grymt, skriv om det då«, sa jag. Han blev helt stum. Att spela GTA var hans sätt att vara farlig. Hans tidigare lärarinna hade skällt när han satt och drog skrönor från spelet för de andra eleverna. Hans mamma hade förbjudit honom att spela det över huvud taget men han passade på att använda storebrorsans dator innan någon annan kommit hem. »Skriv om det«, sa jag, och killen satt tyst och skrev hela lektionen. Det han lämnade in var en råbarkad berättelse om hur han stal bilar, körde ihjäl oskyldiga och klubbade ner varenda jävel som försökte stoppa honom. Okej, jag minns inte i exakta ordalag, förstås, men det var den sortens historia som jag är övertygad om att hans tidigare lärarinna hade gått i taket och kallat till kvartssamtal över. Fuck it, om det är GTA som krävs för att klassens busfrö ska sitta och skriva en berättelse - som var en av de absolut bästa som jag fick in - så är jag helt för. Jag lyssnade för ett par dagar sedan på den utmärkta podcasten »A Life Well Wasted«, i vilken Robert Ashley intervjuar och diskuterar kring datorspel på en lite djupare nivå än »wow, kolla vilken snygg grafik«. Det senaste avsnittet handlar om den explosion av kreativitet som följt i datorspelens spår. Han pratar med cosplay-entusiaster, författare av fanfiction och andra som använt spel som en språngbräda för att hitta egen kreativitet. Ashley försöker reda ut vad det är i just spel som får användarna att, i större utsträckning än kanske någon annan hobby, ta innehållet och sticka ut på egna sidospår där de inte längre bara styr en karaktär i en regisserad värld utan själva tar kontroll och skapar. När jag lyssnade på den kom jag att tänka på killen i fjärdeklassen. Jag tänkte på hur bra det blev när hans fantasi fick spinna fritt inom ramarna för ett datorspel som ingen »ansvarig« tyckte det var en bra idé att han pysslade med. Och jag tänker på moralhetsarna i Tyskland som ska förbjuda alla spel med våldsinslag och på hur absurt det är att ingenting har förändrats från när hans lärarinna hörde honom dra fiskehistorier från Liberty City. Jag hoppas han idag sitter och modellerar Uzis på något spelföretag.