FEEDAtt finna kreativitet i en pistolmynning
Under två terminer i slutet av 90-talet arbetade jag som lärare på Sjöängsskolan i Örby. Det var helt galet. Att släppa lös en 20-åring med lätt hybris på att sätta betyg i fem högstadieklasser var kanske inte det mest begåvade den skolledningen gjort, men vafan… Vi hade kul och förhoppningsvis lärde sig åtminstone någon ett uns SO-ämne.
En dag blev jag ombedd att ta en dubbeltimme svenska med en fjärdeklass följande förmiddag. Jag blev helt knäckt. Högstadiekidsen kunde jag hantera men 10-åringar, vad skulle jag göra med dem? De är inte direkt målgruppen som man kan hantera med lite vassa one-liners.
Jag satt hemma kvällen innan och mådde dåligt. Vad skulle lektionerna handla om? Deras riktiga lärare hade slutat och de hade plågats av en lång serie vikarier så någon studieplan var inte att tala om. Jag fick skjuta från höften.
Första timmen ägnades därför åt att de fick läsa svenska poptexter och skriva om vad de trodde de handlade om (vilket bland annat gav några av de absolut bästa tolkningarna av Olle Ljungströms »Morotsman« och Kents »Vi kan väl vänta tills imorgon« som gjorts). Nästa timme bad jag dem skriva en berättelse, om vad som helst. Något de brydde sig om, som de blev glada av. Fritt ämne, bara de blev glada av det de skrev (hej, idealistisk prettolärare).
En kille var klassens struliga. Han som alltid dissade de andra, kastade suddgummin och stretade emot.
»Jag kaaaan iinteeee« skrek han. »Jag hatar att skriva.«
Jag frågade honom om vad han tyckte var absolut roligast att göra.
»Spela GTA«, sa han och såg busigt på mig.
Vi snackar den första versionen av »Grand Theft Auto«, med kass överblicksvy (se bild ovan) och inte alls den cinematiska, fantastiskt välgjorda gangstervärlden som nutidens utgåvor i spelserien är.
»Grymt, skriv om det då«, sa jag.
Han blev helt stum. Att spela GTA var hans sätt att vara farlig. Hans tidigare lärarinna hade skällt när han satt och drog skrönor från spelet för de andra eleverna. Hans mamma hade förbjudit honom att spela det över huvud taget men han passade på att använda storebrorsans dator innan någon annan kommit hem.
»Skriv om det«, sa jag, och killen satt tyst och skrev hela lektionen. Det han lämnade in var en råbarkad berättelse om hur han stal bilar, körde ihjäl oskyldiga och klubbade ner varenda jävel som försökte stoppa honom. Okej, jag minns inte i exakta ordalag, förstås, men det var den sortens historia som jag är övertygad om att hans tidigare lärarinna hade gått i taket och kallat till kvartssamtal över.
Fuck it, om det är GTA som krävs för att klassens busfrö ska sitta och skriva en berättelse – som var en av de absolut bästa som jag fick in – så är jag helt för.
Jag lyssnade för ett par dagar sedan på den utmärkta podcasten »A Life Well Wasted«, i vilken Robert Ashley intervjuar och diskuterar kring datorspel på en lite djupare nivå än »wow, kolla vilken snygg grafik«.
Det senaste avsnittet handlar om den explosion av kreativitet som följt i datorspelens spår. Han pratar med cosplay-entusiaster, författare av fanfiction och andra som använt spel som en språngbräda för att hitta egen kreativitet. Ashley försöker reda ut vad det är i just spel som får användarna att, i större utsträckning än kanske någon annan hobby, ta innehållet och sticka ut på egna sidospår där de inte längre bara styr en karaktär i en regisserad värld utan själva tar kontroll och skapar.
När jag lyssnade på den kom jag att tänka på killen i fjärdeklassen.
Jag tänkte på hur bra det blev när hans fantasi fick spinna fritt inom ramarna för ett datorspel som ingen »ansvarig« tyckte det var en bra idé att han pysslade med. Och jag tänker på moralhetsarna i Tyskland som ska förbjuda alla spel med våldsinslag och på hur absurt det är att ingenting har förändrats från när hans lärarinna hörde honom dra fiskehistorier från Liberty City.
Jag hoppas han idag sitter och modellerar Uzis på något spelföretag.
Petter sa,
2009-09-29 kl 12:57
Som svensklärare blir jag alldeles varm av att läsa det här, att det finns någon mer än jag som inte tror att kreativitet måste kvävas för att man skriver “någonting opassande”. Herregud, det finns sannerligen ett antal kriminella grabbar (framförallt grabbar) som kanske skulle ha gått klart skolan om bara någon hade trott på dem och låtit dem vara kreativa på sitt sätt, inte på skolans “gamla valiga” sätt. Det är jävligt svårt att få det att fungera, men det är vad vi borde sträva efter (hej idealistisk prettolärare!). På min förra arbetsplats förfasade sig mina kollegor över att eleverna skrev om hur de drack sprit och rökte i uppsatserna de lämnade till mig en gång (nationella provet för övrigt), men om de nu får en väldigt konstruerad uppgift, ska de behöva konstruera en verklighet till uppgiften också? Varför signalerar vi hela tiden att deras verklighet är mindre värd än vår?
Äh, skit samma, det här blev mest osammanhängande ordbajs, men huvudtanken är jag verkligen älskade den här texten (och ditt agerande som lärare).
Billy R sa,
2009-09-29 kl 21:37
Det är nog helt enkelt så att det finns för få idealistiska prettolärare. De nöts väl ner under administrationen och verkligheten, kanske?
Jag är helt med dig på det om konstruerad uppgift och konstruerad verklighet. För jag minns alldeles för många skrivuppgifter som jag klantade bort och fick risiga betyg på bara för att det jag ville skriva inte passade in på det som det som var tänkt att jag skulle skriva.
Sen ska jag väl inte sitta här och skylla för mycket på uppgifterna. Det var nog min Rorschach-inställning “never compromise” i kombination med allmänt behov av att leva rövare som sabbade mina betyg egentligen. :)