De bästa idéerna är de som inte genomförs

För några år sedan, och kanske fortfarande, hade han som jobbade med The Avalanches på skivbolaget XL ett stående skämt på måndagsmötena. När de gått rundan och alla tagit upp sina punkter för veckan så avslutade chefen mötet med orden »om det inte är någon som vill tillägga något?«

»Just det! Jag har en grej«, sa medarbetaren, »The Avalanches är på gång med sitt nya album.«

Alla drog efter andan.

»Nä, skoja bara«, sa han, och varje gång blev de lika besvikna.

För ett par dagar sedan hamnade jag i en diskussion om The Avalanches eventuella andra album och jag menade då – och menar nu – bestämt att det är en katastrof om det släpps.

Den bästa popmusiken är den som bara finns i teorin. Precis som den bästa arkitekturen. Att ens försöka leva upp till de förväntningar och krav som finns på ett andra album av The Avalanches är självmord och skulle det släppas kan vi inte bli annat än besvikna.

En som förstått det var poeten Stéphane Mallarmé.

Mallarmé formulerade en teori om vad poesi är och hur den ska skrivas. Från 1868 till sin död 1898 lade Mallarmé all sin energi på att producera ett sista storslaget verk, hans »Grand Oeuvre«, som skulle illustrera hans idéer. Han hade den teoretiska grunden och jobbade med den typografiska designen och det skulle ju bli det bästa bästa, det han lämnade till eftervärlden.

Han slutförde såklart aldrig verket. Så vitt forskarna vet började han aldrig ens. Det finns inga halvklara delar av »Grand Oeuvre« konkretiserade och få anteckningar om det i hans skissböcker. Och de anteckningar som finns avslöjar ingenting om hur det skulle se ut när det var klart.

Mallarmés »Grand Oeuvre« känns för mig lite som The Avalanches andra album. Det är redan så jävla bra att det egentligen inte spelar någon roll om det existerar i fysisk form eller inte.

Gränsen mellan den extremt tilltalande teoretiska idén och ett slutfört verk som går att uppleva känns ointressant.

Jag har upptäckt hur bra det är för själen att ha den här typen av egna projekt som inte nödvändigtvis behöver konkretiseras.

Det händer när jag inte kan somna att jag ligger och tänker på vilka koncept jag skulle kunna göra med bloggen om jag hade möjlighet att ägna mig åt den på mer eller mindre heltid. Ett osannolikt scenario? Ja, absolut, men samtidigt inte alls omöjligt på samma sätt som om jag närde en dröm att bli astronaut.

Det är just projekt i detta läge, »osannolikt men inte omöjligt«, som är oerhört inspirerande att jobba med i tanken. Kommer det lite för långt bort från det rimliga (typ »jag ska glida omkring i en powerboat i Karibien med en drink i handen resten av livet«) så känns det mest besviket.

När jag ligger och funderar på olika intervjuserier, listor, reportage, innehåll och följetonger som teoretiskt sett skulle funka utmärkt här så blir det till ett bränsle för att göra det jag faktiskt omsätter i praktiken här. Att dessa högtflygande idéer inte har någon förankring i verkligheten där räkningar måste betalas och en webpublikation med Beneath a Steel Skys smalhet knappast kan få finansiering spelar ingen roll.

Som tanke vet jag ju att det skulle kunna bli bra och i min tanke är det detta innehåll som bloggen faktiskt har. Det jag sedan genomför och publicerar här är ju bara en bråkdel av det verkliga innehållet, det vill säga det teoretiska.

Har jag snurrat ihop allt nu?

Det är också på grund av detta jag hoppas att The Avalanches aldrig kommer med det där andra albumet. Vi vet ju redan hur fantastiskt det skulle kunna vara. Precis som att arkitektur är mest intressant på en nivå där projekten inte genomförs gäller samma sak för musik och den egna kreativiteten.