Den lågmälda, knivskarpa kritiken

Det bästa jag vet är diplomater som bråkar. De använder sig av tassande, försiktiga ord som inte säger något till oss vanliga men som i diplomatins värld är skarpa som rakblad. »Vi ser situationen som mycket bekymmersam«, säger någon och alla kring bordet kippar efter andan, för »mycket bekymmersam« betyder i deras värld »dra åt helvete din jävla idiot«.
Genom att hålla nere på kraftorden blir valören när man tar i så mycket starkare. Den som på slentrian skriker svordomar och invektiv kan aldrig ta i på riktigt när det verkligen behövs.
Jag gör egentligen helt tvärtom. På gott och på ont.
Se bara på inledningen av den här texten. »Det bästa jag vet är diplomater som bråkar.« En ganska grov överdrift. Jag kan på rak hand lista säkert flera hundra saker som jag tycker är bättre att vara med om men de där hyperbolerna slinker ur mig hela tiden. »Fantastisk.« »Makalös.« »Ojämförlig.« Jag slänger mig till höger och vänster med sådana ord när jag skriver om popkultur och på ett sätt devalverar det säkert mina åsikter när jag verkligen knäcks av någots briljans.
Men jag kommer från en skola där allt verkligen kan vara det bästa som gjorts.
I boken till Factory-boxen »Palatine – The Factory Story 1979-1990« ger Paul Morley tre eller fyra låtar omdömet »the best song ever written«. Och han menar det verkligen varje gång. Jag tycker att popmusik ska betraktas extremt subjektivt och de stora orden blir en oundviklighet så snart man tillåtit sig att ha ett »okej, jag dör här och nu«-perspektiv.
Däremot kan jag inte hjälpa att önska att jag ibland var lite mer sparsam. Just för att klämma i när det behövs. Som recensent har jag förvisso bara givit två skivor högsta betyg sedan jag började för tio år sedan, men det har sällan gått att vara lika försiktig med orden.
Italienska sportciceronen Gazzetta dello Sport tar däremot sällan i, varken när det gäller hyllningar eller sågningar. Deras spelarbetyg puttrar efter fotbollshelgen runt på en skala kring mer eller mindre »godkänd« och det gör att bara ett aningen höjt eller sänkt tonläge sticker ut som en civilsnut i en folksamling. Precis som i sammanträdesrummet med diplomaterna. På den tiogradiga betygsskalan har de exempelvis aldrig delat ut en fullpoängare.
Därför var det så vackert härom veckan när stackars Marco Rossi, mittback i Sampdoria, recenserades. Betyget var fem, inte helt katastrofalt, men kritiken var inte nådig:
»Han är rädd för sin egen skugga.«
Känn på det. »Han är rädd för sin egen skugga.« Vilken underbar käftsmäll! Slänger man sig till höger och vänster med tabloidrubriker så blir det till slut svårt att ha några ord kvar för en verklig »skandal« eller riktiga »vansinnesfärder«. Den som däremot är försiktig med orden och inte skriker för att nå över bruset hela tiden har det lättare att få till de snygga sågningarna med den knivskarpa precisionen.
Kanske relaterade inlägg:
- 2010-01-27 -- Berättandet är musikjournalistikens sista uppdrag
- 2009-12-21 -- Merriweather Post What?
- 2011-02-17 -- När färg och form blev lika viktigt som musiken
- 2010-02-03 -- Med rastlösheten som bränsle – om popmusikens internethype
- 2009-02-26 -- »Jag kommer att använda pre-musik«
- 2009-09-30 -- »The best song ever written«
- 2009-07-19 -- Avslag eller avslaget?
BAKÅT/FRAMÅT
Föregående inlägg: Misc, vecka 39Nästa inlägg: Mördande reklam
Jonas: Det här sätter ju stöld av immateriell egendom i helt ny... (