En tumregel för digital information: Radera och glöm

Tiden fram till för två år sedan har jag inga fotografier av. När jag var 18-19 så fotade jag ofta konserter och de negativen ligger i en väska (har haft som to do-projekt att scanna dem sedan ungefär 2002) men tiden efter det är helt blank. Fram till för två år sedan när jag började köpa kameror igen.

Märkligt – eller inte så märkligt, egentligen – är att jag upplever de händelser som är värda att komma ihåg från den blanka perioden som mycket mer minnesvärda än de som skett de senaste två åren. Från den blanka perioden finns minnena selektivt bevarade där allt dåligt sorterats bort medan jag alltid blir lite besviken av att titta på foton.

Festen ser inte lika rolig ut som den var. Vädret är inte lika fint som jag ville tro. Lawn bowls-banorna i Glasgow är inte riktigt lika coola som de kändes i verkligheten.

Och det här är ju helt naturligt. Det är så vi fungerar. Men det är också här problemen med digitalt lagrande av filer kommer in.

När vi sparar bilder (eller bloggpostningar, eller statusuppdateringar, eller musik) digitalt så låter vi aldrig luckan uppstå där vi tillåts glömma. Materialet finns hela tiden så närvarande att den där behagliga processen av att ta bort allt dåligt men minnas det bra inte kommer igång.

Fotografiets traditionella roll har varit som trigger, en utlösare av en flod av associationer och aningar kring motivet. När kamerorna hade filmrullar med 24 eller 36 foton och det tog två månader att skjuta av dem hade vi en bild från utflykten, en bild från konserten, två bilder från festen och så vidare.

Efter framkallning och insortering i albumet så kunde det gå ett par år innan man såg dem igen. Motivet berättade då inte hela historien utan gav bara en glimt in i en dag som man redan kanske hade glömt bort, men nu började komma ihåg. Man kunde fylla i alla tomrum före och efter fotoögonblicket själv genom att pussla ihop minnesfragment och vips så blev det ett jävligt bra minne.

Med digitalkamerorna finns därför två problem:

1. När jag har med mig den tar jag 50 bilder från en kväll. Hela förloppet. Alla detaljer. Men okej, visst fungerar det som så att det bara är 9-10 stycken jag sedan gör i ordning och sparar. Värre är då:

2. De digitala fotona är ständigt närvarande. Hur ofta plockar man fram gamla fotoalbum och tittar i? Tja, vid varje flytt. Och kanske nån rödvinsbrusig kväll under året. Hur ofta kollar man gamla digitala bilder? Även om jag inte gör det aktivt så poppar det upp att någon har kommenterat ett foto på Flickr och så får jag ett mail om det. Eller så letar jag efter en specifik bild och finner mig istället sitta och bläddra igenom katalog efter katalog med gamla foton.

Minnesfragmenten tillåts numera aldrig glida isär, suddas ut och byggas ihop godtyckligt.

Det här är inte ett upprop för dammiga kameror med filmrullar. Det är inte en kritik mot digitala format. Det är bara en påminnelse om hur viktigt det är att radera. Eller bara acceptera när informationen oundvikligen försvinner.

Människans psyke mår bra av att formatera och glömma. Från fotografier till när man blivit förnedrad eller när man har förnedrat eller gjort något mindre begåvat så är det jävligt skönt att kunna lägga saker bakom sig, att låta dem nötas ned bara genom att ignorera dem.

»Tiden läker alla sår«, sägs det. Men när vi lever liven digitalt så gör den ju inte det. Om man inte aktivt går in för att sudda och sortera så finns spåren kvar, nära och tätt inpå.

När jag var 13-14 satt jag hemma med modem och ringde upp databaser och deltog i diskussionsforum. Jag är rätt tacksam att de spåren är borta. Där jag idag kan sitta och minnas den naiva prosan jag satt och knackade på som 18-åring med ett visst romantiskt skimmer skulle jag skämmas ihjäl om den fanns sökbar på internet. För det är klart att jag helt okritiskt hade suttit och publicerat den till höger och vänster och varit skitstolt.

Eller… Det gjorde jag också.

Och när jag skriver den här postningen kommer jag att minnas adressen till en gammal hemsida jag satte upp för att publicera texterna. På ett inte helt okänt svenskt webhotell. Men senast uppdaterad 15 juli 1998 och okopplad till omvärlden i dess pre-web2.0-existens behöver jag inte bekymra mig om den. Jag hittar den men går inte in och läser, för det tillåter mig minnas verken som ganska bra och mitt 18-åriga jag som ett missförstått geni.

Kanske hade det varit bättre om jag inte ens funnit den, men jag avhåller mig i alla fall från att läsa. För det är bara genom att distansera sig som man verkligen kan uppskatta det förflutna.

En som kommer att behandla det här ämnet bättre är professor Viktor Mayer-Schönberger som den 4 oktober släpper sin bok »Delete: The Virtue of Forgetting in the Digital Age«. Såhär beskrivs den:

“»Delete« looks at the surprising phenomenon of perfect remembering in the digital age, and reveals why we must reintroduce our capacity to forget. Digital technology empowers us as never before, yet it has unforeseen consequences as well. Potentially humiliating content on Facebook is enshrined in cyberspace for future employers to see. Google remembers everything we’ve searched for and when. The digital realm remembers what is sometimes better forgotten.”