Aj! Jag har varit i farten igen och meckat runt och av någon anledning skickas bara inläggen i kort text till RSS. Det är inte alls meningen, full text ska det vara. Jag ska försöka göra om och göra rätt men det verkar som om en av flödestyperna är försvunnen också. Så: Om det plötsligt blir tyst härifrån så är det jag som släckt lyset av misstag. Då får du gärna starta om prenumerationen. Förlåt! »I nattens tysta timmar har jag undrat vad som händer där tekniken inte ser.« EDIT: Nu får jag dem i full text igen när jag testar. Om du inte får det, kommentera det helst inte till mig för då kommer jag få enorm huvudvärk. Eller, jo, kanske säg det. Risken finns att man måste uppdatera prenumerationen. Men jag hoppas att det rullar!

Den 27 januari 2002. Till gigantiska Edward James Dome i St. Louis, Missouri, hade 66502 football-fans kommit för att heja fram St. Louis Rams i NFC Championship Game, den sista matchen som stod mellan Rams och finalen Super Bowl. Fram till halvtid hade spelet nere på astroturfen varit en besvikelse och hemmalaget låg under mot gästande Philadelphia Eagles med 17-13. I TVn gick sändningen till reklampaus. I sofforna började diskussioner och analyser, kan de verkligen vända det här? Det är där vi kommer in. Eller, det är där klippet vi måste prata lite om kommer in. Jag var på en fotbollsmatch i Allsvenskan något år tidigare än NFC-finalen i fråga. Halvtidsunderhållningen bestod då av att personer i publiken med ett visst nummer på biljetten fick komma ner på innerplan och skulle slå en golfboll från ena straffområdet mot en flagga som stod i mittcirkeln. De utvalda hade naturligtvis aldrig hållit i en golfklubba så där stod de och klubbade iväg stora gräskokor från den redan undermåliga planen. Klacken blev vansinnig och skrek »Rädda våra liv, rädda våra barn, bort med golfen från fotbollsplan«. Den försvann mycket riktigt efter det, men halvtidsunderhållningen bättrade sig aldrig. Men när sändningen från NFC-finalen kom tillbaka från reklam fanns en väsentlig distinktion gentemot golfdebaclet jag fortfarande skäms över bara jag tänker på. NFC-finalen hålls i USA. Det är kanske den viktigaste skillnaden. Men just den här hölls i ett USA som bara var några månader från 11 september. Fortfarande i chock, med footballslutspelet som nationell tröst. Kameran panorerar. Där står han. R. Kelly. I röda och vita kläder mot en blå bakgrund. »The World's Greatest«. Det finns så många saker att säga om de minuter som följer. Men framförallt ska man kanske bara vara tyst. Jag vet inte om jag hört någon sjunga så grymt live. R. Kelly är låtskrivare, producent, multi-instrumentalist, regissör och tusen andra saker, men främst är han sångare. Som han gör låten blir den större, viktigare. Kameran stannar på honom. Inget snabbt MTV-klippande. I nästan en halvminut ligger den kvar. I refrängen lägger producenten bilden på ett hundratal cheerleaders som står på knä, viftande med rött, vitt och blått glitter. Publikfrieriet i mellanspelet. »The World's Greatest... St Louis... Rams.« Och posen! Sen tågar gospelkören in. Fotografierna i bakgrunden! Fyrverkerierna vid 2:52! Avslutningen när Kells inte går upp i slentrianfalsett utan gör det så mycket svårare och förvandlar låten till en predikan. Och fyrverkerierna i finalen! Hur det gick efteråt i matchen? St. Louis vann förstås. Hur skulle de inte ha gjort det efter det här?

För mig betyder den här onsdagen springa på möten och vara afk mest hela tiden. Japp, semestern är slut. I morgon ska vi göra en närläsning av ett alldeles strålande liveklipp men idag får du hålla till godo med en Spotify-playlist (nästan bara »gammalt« men kan kanske hjälpa igenom en och en halv timme av arbetsdagen). »Wrapped Up (Warm In Daddy's Coat)«

Det blev ganska dystert av förra inlägget. Dålig stämning. Så vi kör en arkivbild istället för att lätta upp. 8 januari 1941. Norges prins Olav landar på La Guardia i New York efter resa från London där han var del av exilregeringen under aliaset Alexander Carlsen. Hatten! Pan American-logotypen! Slipsknuten! Uppsynen! Rocken! Och återigen: logotypen! De gör dem inte så här längre, varken logotyperna eller prinsarna. Nu är det genast lite bättre mood, eller hur?