2009-10-31
Postad i Irrpostning
Stora textmassor vill jag läsa i en smal kolumn men fina bilder kräver en bred. Hur löser man det?
Jag älskar det mesta med internet men en sak har jag verkligen börjat att avsky: små pixliga bilder med taskig kompression. Jag gillar dem inte. Jag gillar inte medelstora bilder heller. Jag vill ha stora bilder.
Varje gång jag går in på Huffington Post så blir jag lycklig av deras 900 pixlar breda toppbildskolumn.
Jag kollar på Azins fotoblogg och JennyMarias blogg med gigantiska bilder och känner värmen flöda.
När Google Books nyligen gjorde alla gamla nummer av Life tillgängliga satt jag och bläddrade i två timmar, med fina fotografier täckande det mesta av skärm.
Det är ju ändå något speciellt med bilder, särskilt om de inte är uppladdade i batch som »dagens 20 fotografier« utan redaktionellt utvalda, så att fotona följer en slags röd tråd i känsla. De behöver ingen rubrik, ingen beskrivning, utan klarar sig på egen hand som motiv. Att bara jobba med bild är stort.
Problemet är att layout för text och bild är två olika saker, och den här bloggen har en smal kolumn för att göra det lättläst eftersom han som skriver inte kan fatta sig kort. Och det diskvalificerar publicerandet av snygga bilder. Eller, visst kan man försöka bygga bloggpostningar på bilder, som jag gjort om trångbodda spioner, om prinsar vid snygga plan eller om bilderna som inte ska finnas. Men det blir ju inte samma grej som när det är sådär stort ändå.
Jag gnäller inte. Den skrivna texten är mitt naturliga element så det är naturligtvis bättre att anpassa bloggtemat för den. Men jag är ändå irriterad över att det inte finns någon bra lösning. Eller finns det?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
bloggar >
bloggen >
foto >
fotografi >
layout
2009-10-27
Postad i Irrpostning
Det var sent i september och alla turister hade åkt hem. Vi var i Byxelkrok på Ölands norra udde och åt fisksoppa. Nere vid den vindpinade stranden fotade jag en hög stenar som stod ensamma och väntade på vintern. Jag tyckte det såg skitfint ut och tänkte att här hade jag en bild för skrivbordsunderlägg till datorn.
Stockholm, november. Jag plockar fram fotona ur kameran, hittar bilden och blir… bedrövad.
Känns inte det här som en avslutningsslide i en riktig dålig PowerPoint-presentation? En slide som talaren lägger en fet Arial över med managementvisdomsord om att stabila organisationer måste ha en solid bas? En slide som möts med artiga applåder och sedan står på medan mötet fortgår och du störs av projektorfläkten som tillåts humma fast den inte används mer?
Det är lustigt hur vissa saker som känns så rätt i en miljö får så motsatt innebörd när de placeras i en ny. Som den där drinken som var jättegod på solsemestern men som i en kall vinternatt i Sverige bara är blaskig. Eller som Billy Corgan i Zwan.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
association >
öland >
byxelkrok >
fotografi >
kontext
Postad i Irrpostning
Jag såg om »Broder Daniel Forever« igår. Avslutningsscenerna med »No Time For Us« är verkligen ett klassiskt popögonblick, där uppe med »Rock ‘n’ Roll Suicide« på Hammersmith Odeon eller vad som helst.
När jag postade det påståendet på Twitter så svarade @tram7 och tyckte det är synd att hela spelningen inte kommer att släppas som DVD. Jag svarade att ja, det är det ju, men samtidigt blir den så mycket bättre av att vara höljd som mytiska fragment i dokumentären. Om hela spelningen släppts som film hade man ändå bara spolat mellan de bra delarna och tyckt att det mellan var segt.
Med dessa ord nyss skrivna läste jag att den kommande Michael Jackson-filmen »This Is It« sägs innehålla tagningar med dubbelgångare. Jacksons far Joe och syster La Toya menar att Michael var i för dåligt skick för att göra en del av dansrutinerna och imitatörer säger att de kontaktats av filmproducenterna.
»Jag tror folk kommer slita filmen i stycken« sa pappan för en tid sedan, varpå en av producenterna blev vansinnig.
»This story is pure garbage and there are no body doubles« röt han till TMZ.
Okej, vi backar bandet lite.
Exakt hur längesen är det Michael Jackson handlade om autenticitet senast?
Soul, sång, dans, innovation, superstardom och en påverkan på popkulturklimatet som går bortom det mesta, visst. Men autenticitet?
Popmusik har aldrig, ska aldrig och kommer aldrig handla om sanna människor med sanna historier. De som knorrar om att det bör vara så är samma sorts personer som har synpunkter på att spelfilmer inte är verklighetstrogna.
Popmusik handlar om att destillera artisters kreativa och ibland skvatt galna konstnärskap till en paketering som bjuder in till identifikation, till idolskap och till dans. Och mytomspunna undergångar.
I min värld finns popmusikens essens i kvällen när man kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan med ett glas vin och blir så fullständigt knäckt av en bra låt att man kan lägga ifrån sig all vikt som hänger över axlarna. Byt ut soffan med vinet till iPod på pendeltåg, bar med vänner eller festivalscen. Syftet förblir detsamma.
Eftersom poängen är att vara detta skyddsnät att tryggt falla ner i så betyder »Broder Daniel Forever« mer när bara de korta ögonblicksbilderna från konserten visas. Hur »på riktigt« än bandet var, ville vara eller ville framstå som gör frånvaron av bilder från spelningen just den här upplevelsen bättre, och det är bara det som räknas. Vill jag ha realism läser jag en doktorsavhandling.
Och med detta konstaterat kan det vara läge att fråga sig: Är det verkligen en skandal om det nu skulle vara så att Michael Jackson spelas av dubbelgångare i »This Is It«? Är det inte snarare en perfekt avrundning på hans karriär?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
autenticitet >
broder daniel >
michael jackson
2009-10-26
Postad i Egoboost
I nya numret av Sonic gör jag comeback med en längre text om internethype och vad som händer när banden slukas av den. Bland annat har jag intervjuat Bill Wasik vars bok »And Then There’s This« är oerhört läsvärd för den som är intresserad av hur nätbuzzar lever och dör.
I senaste numret av Rocky har jag en intervju med Pan-American. Redaktörsskapet för magasinet har tagits över av bästa Tony Ernst som har en mycket spännande vision om vad sidorna mellan Rocky-serierna ska handla om. Jag ser fram emot att läsa – och förhoppningsvis bidra mer till – den framöver.
Jag har därmed bytt sida, antar jag. It’s good to be back.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
artiklar >
Egoboost >
lästips
Postad i Irrpostning
För ungefär 20 år sedan var virtual reality framtiden. Klumpiga skärmar och rökfärgade datorhöljen skulle ersättas av ett slickt par glasögon och istället för pixliga ikoner skulle vi ta oss fram genom futuristiska 3D-miljöer. Idag är tankarna om det så gott som döda, men betyder det verkligen att känslan av rum i datormiljöer är det?
Runt 1992, ungefär samtidigt som »The Lawnmower Man« gick upp på bio och Neil Stephensons roman »Snow Crash« beskrev en virtuell värld kallad »The Metaverse, var det en datormässa ute i Sollentuna. Längst kö och mest uppmärksamhet fick en virtual reality-maskin där man satte på sig en stor hjälm, osäkrade sitt vapen och sedan skulle skjuta på sjukt fula fåglar av vektorgrafik. De flög omkring inne i 3D-miljön och publiken som såg spelet på tv-skärmar skrattade gott åt spelaren när den förlorade rumsuppfattningen och blev dödad av den där vektorkondoren.
Nu är det snart 2010 och det har redan gått ett par år sedan folk började undra vad vi egentligen skulle med »Second Life« till.
Drömmen om virtual reality var drömmen om framtiden, men framtiden är redan här och även om vi inte känner oss som blixtrande klot som susar genom cyberspace när vi loggar in på gmail så är det ändå mer avancerat än att skjuta ner vektorkondorer.
Men jag undrar om inte virtual reality-fantasierna egentligen var rotade i ett mer grundläggande beteende, där vi vill ha ett rum och en plats för att vara bekväma. Från grotta med mossbädd till arkitektritat skärgårdshus har hemmet och rummet alltid varit viktigt för människan.
Jag slogs av det när min dator på jobbet kraschade för några dagar sedan. Efter en total ominstallation var alla mina noggrant gjorde inställningar, tweakningar och funktioner som bortblåsta och jag kände mig lite som… i någon annans kök.
Osthyveln låg inte i översta lådan. Knivarna stod inte bredvid spisen. Skärbrädan hittade jag inte alls.
Känslan av att ordna allting var lite som att flytta in i en ny lägenhet. Jag var tvungen att välja rätt färger, ordna saker på ett effektivt sätt. Jag har naturligtvis gjort samma procedur alldeles för många gånger på alldeles för många datorer, men nu skedde det direkt efter att ha läst io9:s sammanställning av folk som överlevt sina kroppar som data och »The Unauthorized History of Virtual Worlds.
Även om skärmen är platt operativsystemet bestämmer ramarna som vi får jobba inom är dagens datoranvändande en högst personlig upplevelse. Utseendet på och kopplingarna mellan olika tjänster är så anpassat till vår egen smak att de mer än något annat liknar ett möblerat hem. Där digitala inredningsdesigners för tio år sedan hade varit ett dotcom-skämt är det idag naturligt.
William Gibson sa en gång att det inte är så att vi kommer vakna en morgon till en infraröd gryning och säga »åh, det är framtiden«. Allt smyger sig på, steg för steg. Och frågan är om inte det tingeltangel av rss-flöden, autopostningar, profilbilder, färginställningar och livsströmmar egentligen är vår virtual reality, fast bara utan hjälmarna. Och utan vektorkondorer.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
design >
digital >
virtual reality
2009-10-16
Postad i Irrpostning
Fredagsmorgnar är lättaste dagen att gå till jobbet och då inte främst för att det är helg utan för att ett nytt avsnitt av podcasten »Slate’s Political Gabfest« kommit (åtminstone har det kommit i iTunes-prenumerationen, websidan tar en stund till innan den uppdateras).
Att höra Emily Bazelon, David Plotz och John Dickerson med deras kunskap och intellekt lättsamt diskutera och oenigt argumentera aktuella ämnen är den snabbaste av halvtimmar.
I ett avsnitt för några veckor sedan var Emily inte riktigt sig själv. Hon var skitfull. Redan innan de började var John tvungen att slänga in en disclaimer om att hon var med i ett experiment.
Nu finns resultatet av det att se.
Hela redaktionen på Slates syskonsite »Double X« gillar »Mad Men«. Men när de tittat har de aldrig förstått en sak: Hur klarar gubbarna av att dricka så mycket genom arbetsdagen? »Double X«-folket beslutade sig för att replikera livsstilen, det vill säga dricka så mycket som möjligt så ofta som möjligt men ändå få jobbet gjort.
Se videon: »Drinking Like Mad Women«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
mad men >
podcast >
slate >
video
2009-10-15
Postad i Irrpostning
Likriktning. Finns det något värre?
När företeelser stöps i samma form och eftersträvar att fylla likartade funktioner så är det som att själen bara försvinner. Allt det man gillar på riktigt – verkligen gillar – är ju sådant som sticker ut, som tar egna grepp och brinner så mycket att det inte tänker acceptera att vara för sitt universum vad en torr hamburgertallrik på en Rasta-vägkrog är för mat.
Ur ett perspektiv är det här ett katastrofalt inlägg. Det bryter mot allt som man »måste« göra för att bloggen ska bli välläst och lyckas »nå genom bruset«. Men det är en väldigt fin rubrik, så därför är det värt det.
Vi backar bandet.
I juli satt jag och läste sportdelen i El Pais. De hade en artikel om den spanska cyklisten Oscar Pereiro och hans lag Caisse d’Épargne som i Tour de France ännu inte visat framfötterna men samtidigt inte behövde skämmas för sig. Rubriken var »Chicos bien, moral alta« (ungefärligt översatt »Grabbarna går bra, moralen är hög«). När jag läste den slog det mig hur trist det är med sökmotorsoptimerade rubriker. Vi kör en kort, kort resumé om sökmotorsoptimering för den som inte är insatt bara. Om du är insatt, hoppa ner två stycken.
Alla som publicerar saker på internet vill nå så högt upp som möjligt i Googles sökresultat. Deras fullständiga formel för att beräkna dem är »hemlig« men det finns tillräckligt med kända knep och knåp för att få folk att jobba med att förbättra sin rankning.
Ett exempel är var det sökta nyckelordet finns på en sida. Du går in på Google och söker på »Vangelis«. Om ordet finns med i rubriken på ett blogginlägg (»Vangelis bästa album enligt mig«) kommer det ge högre rankning än ett inlägg som inte har det. Om ordet inleder första stycket i inlägget (»Vangelis har gjort många bra album och…«) blir rankningen än högre. Om ordet dessutom finns med i en bloggs själva titel (»Blush Response – En blogg om Vangelis«) så ökar det ytterligare. Och så vidare. Det finns tusen SEO-variabler till, men låt oss stanna där.
Eftersom all kommersiell (eller därtill aspirerande) verksamhet bygger på att så många unika användare som möjligt ska hitta och klicka på länkarna så viker sig många ut och in för att ta till alla knepen för att hamna högt upp i sökresultaten.
Ur detta perspektiv är »Chicos bien, moral alta« naturligtvis en katastrofal rubrik på en artikel om Oscar Pereiros äventyr i Tour de France (eller på ett blogginlägg om sökmotorsoptimering, för den delen). En betydligt bättre vore: »Oscar Pereiro optimistisk i Tour de France«. Eller kanske »Oscar Pereiro: ‘Tour de France-formen känns lovande’«.
Det är här jag börjar gnägga.
Sökmotorsoptimering betyder att alla som är intresserade av att »driva trafik« faller in i den noggrant stencilerade mallen där det viktigaste i inlägget blir subjekt i rubriken. Problemet med dessa rubriker är att de förlorar all stil och form, all finess och elegans. För det är klart att »Chicos bien, moral alta« är en otroligt fin rubrik. Den ger en känsla av samhörighet, av enande, av hjärta. Den lockar fram synen av killarna som inte har de största stjärnorna i laget men som kommer ner på morgonen och äter frukost, lägger upp strategin, dunkar varandra i ryggen och drar ut på vägen för att slita för varandra i 240 kilometer genom alpdalgångarna.
»Oscar Pereiro optimistisk i Tour de France« låter som en trött, sliten sportklyscha.
Detta är naturligtvis ingen nyhet inom informationsdistribution. Regel nummer ett när man ska skriva en text är att leverera budskapet så fort som möjligt, gärna redan i första meningen. Från det att läsaren börjar har man ungefär 15 sekunder på sig att säga vad det är man vill innan han/hon lägger ifrån sig pappret. Det är därför man alltid ska inleda sina e-mail med vad man vill ha för resultat och sen berätta bakgrunden snarare än tvärtom. (Nigeria-bedragarna skulle tjäna mycket mer pengar om de inledde med att berätta att folk kan få 1,000,000 USD istället för att först berätta om komplicerade släktförhållanden, svåra offshore-transaktioner och broderns problem med den nya regimen.)
Det jag tycker är tråkigt är att sökmotorsoptimeringen gör det institutionaliserat. Att läsa bra bloggpostningar med pisstråkiga rubriker är liksom inte så kul.
Ungefär som om Popsicles »Sandy« hette »Rak gitarrpop om flicka«. Vad som kan vara ett stilistiskt grepp blir en innehållsdeklaratiaon.
Tankeexperiment: Hade du läst ända hit om rubriken på detta inlägg varit »Sökmotorsoptimering ger likriktning i rubriker«?
Tyvärr är det hela lite som matvaruaffärernas bonuskort: Du är lurad om du gör det och du är lurad om du inte gör det. Jag driver inte min blogg under kommersiella krav och behöver därför inte ta till varenda trick i boken för att försöka få läsare hit, men det är ju trevligt om folk hittar till det man suttit och knåpat på.
Därför var det kanske inte en så begåvad titel på den långa texten (som tog lång tid att få ihop) där jag i samband med The Pirate Bay-rättegången tittade närmare på hur pirater beskrevs i media i början av 90-talet. Jag gav den rubriken »En bra story kan alltid berättas igen«.
Den säger egentligen många gånger mer vad inlägget handlar om än vad en optimerad innehållsdeklaration hade gjort – men rankas sämre av sökmotorn. Eller, min lista på 00-talets bästa låtar som fick rubriken: »99 problem och en självklar« där fallet är detsamma.
Nåja. Det är inte så att jag på något sätt är emot sökmotorsoptimering (eller arg som Derek Powazek.) Jag vet att tydlighet är enda vägen mot ordning i stora informationsmängder. Jag vet att det är naivt att se motsatsförhållande mellan själ och sidrankning. Jag tycker bara att det är lite trist att likriktningen ges så konkreta vinster och incitament.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
informationsteori >
sökmotorsoptimering >
seo >
web >
web2.0
FEED
