Associationsleken

Det var sent i september och alla turister hade åkt hem. Vi var i Byxelkrok på Ölands norra udde och åt fisksoppa. Nere vid den vindpinade stranden fotade jag en hög stenar som stod ensamma och väntade på vintern. Jag tyckte det såg skitfint ut och tänkte att här hade jag en bild för skrivbordsunderlägg till datorn.

Stockholm, november. Jag plockar fram fotona ur kameran, hittar bilden och blir… bedrövad.

Känns inte det här som en avslutningsslide i en riktig dålig PowerPoint-presentation? En slide som talaren lägger en fet Arial över med managementvisdomsord om att stabila organisationer måste ha en solid bas? En slide som möts med artiga applåder och sedan står på medan mötet fortgår och du störs av projektorfläkten som tillåts humma fast den inte används mer?

Det är lustigt hur vissa saker som känns så rätt i en miljö får så motsatt innebörd när de placeras i en ny. Som den där drinken som var jättegod på solsemestern men som i en kall vinternatt i Sverige bara är blaskig. Eller som Billy Corgan i Zwan.