Omöblerat i det digitala rummet

För ungefär 20 år sedan var virtual reality framtiden. Klumpiga skärmar och rökfärgade datorhöljen skulle ersättas av ett slickt par glasögon och istället för pixliga ikoner skulle vi ta oss fram genom futuristiska 3D-miljöer. Idag är tankarna om det så gott som döda, men betyder det verkligen att känslan av rum i datormiljöer är det? Runt 1992, ungefär samtidigt som »The Lawnmower Man« gick upp på bio och Neil Stephensons roman »Snow Crash« beskrev en virtuell värld kallad »The Metaverse, var det en datormässa ute i Sollentuna. Längst kö och mest uppmärksamhet fick en virtual reality-maskin där man satte på sig en stor hjälm, osäkrade sitt vapen och sedan skulle skjuta på sjukt fula fåglar av vektorgrafik. De flög omkring inne i 3D-miljön och publiken som såg spelet på tv-skärmar skrattade gott åt spelaren när den förlorade rumsuppfattningen och blev dödad av den där vektorkondoren. Nu är det snart 2010 och det har redan gått ett par år sedan folk började undra vad vi egentligen skulle med »Second Life« till. Drömmen om virtual reality var drömmen om framtiden, men framtiden är redan här och även om vi inte känner oss som blixtrande klot som susar genom cyberspace när vi loggar in på gmail så är det ändå mer avancerat än att skjuta ner vektorkondorer. Men jag undrar om inte virtual reality-fantasierna egentligen var rotade i ett mer grundläggande beteende, där vi vill ha ett rum och en plats för att vara bekväma. Från grotta med mossbädd till arkitektritat skärgårdshus har hemmet och rummet alltid varit viktigt för människan. Jag slogs av det när min dator på jobbet kraschade för några dagar sedan. Efter en total ominstallation var alla mina noggrant gjorde inställningar, tweakningar och funktioner som bortblåsta och jag kände mig lite som... i någon annans kök. Osthyveln låg inte i översta lådan. Knivarna stod inte bredvid spisen. Skärbrädan hittade jag inte alls. Känslan av att ordna allting var lite som att flytta in i en ny lägenhet. Jag var tvungen att välja rätt färger, ordna saker på ett effektivt sätt. Jag har naturligtvis gjort samma procedur alldeles för många gånger på alldeles för många datorer, men nu skedde det direkt efter att ha läst io9:s sammanställning av folk som överlevt sina kroppar som data och »The Unauthorized History of Virtual Worlds. Även om skärmen är platt operativsystemet bestämmer ramarna som vi får jobba inom är dagens datoranvändande en högst personlig upplevelse. Utseendet på och kopplingarna mellan olika tjänster är så anpassat till vår egen smak att de mer än något annat liknar ett möblerat hem. Där digitala inredningsdesigners för tio år sedan hade varit ett dotcom-skämt är det idag naturligt. William Gibson sa en gång att det inte är så att vi kommer vakna en morgon till en infraröd gryning och säga »åh, det är framtiden«. Allt smyger sig på, steg för steg. Och frågan är om inte det tingeltangel av rss-flöden, autopostningar, profilbilder, färginställningar och livsströmmar egentligen är vår virtual reality, fast bara utan hjälmarna. Och utan vektorkondorer.