I nya numret av Språktidningen menar Språkrådet att det ökande användandet av utropstecken riskerar att urholka kraften som tecknet är menat att understryka. TT har gjort en enkät där ett antal personer tar på sig fördomsmössan, ungdomar som tycker det är helt okej med så många utropstecken som möjligt medan gamlingar ser det som ett otyg. Jag håller egentligen inte med någon av dem. Betydligt mer kraft än ett eller fem utropstecken blir det ju om man jobbar in en etta bland dem? »Såg du? Helt otroligt!!1!« I min värld är känslan av någon som är så uppspelt att han/hon slinter på shift-knappen i sin iver att knacka in skiljetecknet den perfekta kraftsymbolen i skriven text. Annars har jag ett mycket komplicerat förhållande till utropstecknet. Eller, ska jag vara ärlig så faller det sig naturligt för mig numera men länge var det en stötesten som jag fick kämpa med. För att undvika. Vid något tillfälle i mitt liv (och jag minns tyvärr inte exakt när det är) var det en begåvad person (det måste ha varit det, även om jag inte minns vem) som sa till mig att utropstecknet är den sista utvägen för den som inte är bra nog att formulera sig tydligt nog i text. Ungefär som när en filmscen inte klarar att stå på egna ben utan behöver sliskiga stråkar med förutsägbara ackord som tonar upp. Är det en bra text så understryks styrkan genom snygga formuleringar och ordval, inte genom ett aggressivt skiljetecken. »Utropstecken är för tvättstugelappar«, var motiveringen, och den sortens ställningstagande är jag naturligtvis väldigt svag för. Då och där började jag aktivt att försöka undvika utropstecken. Jag satte upp en personlig utmaning för mig själv i att om jag hade använt ett så var texten helt enkelt för dåligt skriven och det var bara att kasta sig in och putsa i den tills meningen kom fram helt och fullt utan ett utropstecken på slutet. Analt, men härligt. Så tyvärr, Språkrådet. Jag kan inte se det som något negativt att utropstecknet devalveras. Eftersom jag numera skriver under på min mentors åsikt om att det inte går att använda i längre texter så är det lika bra att utarma betydelsen helt så det på sikt bara blir ett litet örhänge likt semikolonet!

...men influensan sänkte mig innan jag hann. I helgen när febern var gott och väl över 39 och bröstet värkte vid varje andetag så tänkte jag att straffet för all pandemiromantik så slutligen kommit. Precis som förutspått. Det fanns ett element av predestinering i det, men tyvärr så mycket skabbigare än vad som varit önskvärt. Mer »Blood Meridian« än »For A Few Dollars More«, så att säga. Men efter bara tre dagar är jag tillbaka på benen. Inte kan det väl då ha varit den riktiga influensan? Den som vi blivit varnade för och lite uppspelta av? I så fall, snacka om blött krut i bössan.

Google hyllar streckkoden i dagens logotyp eftersom det är 57 år sedan patentet för tekniken blev beviljat i USA. Jag brukar föredra att handla mat i mindre butiker men igår var jag på en ICA Maxi. Där kunde man scanna varorna själv i en kassamaskin och helt slippa träffa kassapersonal. Fint, kan tyckas, eftersom man då slipper skämmas när man tvingas köpa alla ingredienserna för en rätt eftersom kylskåpet är tomt, men visst finns det funktionalitet som också går förlorad. Jag är inte särskilt gammal, men gammal nog att komma ihåg när streckkodscanners inte fanns i butikerna och allt hade prislappar. Det fina med det var ju att man kunde åka in till Åhlens skivavdelning och pilla bort 19:90-prislappar från rea-backen och sätta på Young MCs nya »Principal's Office«-tolva som kostade 80 spänn på import. Sedan valde man kassan med tanten som inte hade koll på vad som var nytt och veckopengen räckte längre. Streckkoden har berövat möjligheterna till bra dealar i den analoga världen, men den har ju också öppnat många dörrar, som att knäcka koden och skriva ut egna pantkvitton. Så jag är helt klart för. Särskilt med tanke på att jag till stor del har koden att tacka för att jag räddade ett år av mitt liv. När jag mönstrade för militärtjänst fick jag hem en folder som jag skulle ha med mig till de olika stationerna där jag skulle testas. Fast besluten om att de skulle lacka ur och friskriva mig var steg ett att ta en fin, svart bläckpenna och lägga till ett noggrant streck i koden som satt längst fram på den foldern. Mycket riktigt fick de ett helvete. Varje gång jag kom till en station på mönstringen skulle de scanna min kod för att få upp mig i systemet och varje gång ljöd en arg felsignal. Då var de tvungna att slå i böcker, ringa och undersöka för att få en 20-siffrig kod som var lika med mig i deras system. Denna skulle sedan knappas in och med deras kackiga pekfingervals tog det en evighet innan alla siffror satt. Precis som planerat var de efter dessa 5-10 minuters bökande sura och otåliga, efter i schemat, och för mig att spä på deras dåliga humör blev en baggis. Jag blev hemskickad därifrån med frisedel efter en timme den andra dagen. Så kan streckkoden göras till ens vän i vardagen. Och så kan man dra en vara med den framför en scanner för att spela in det hotfulla varningsljudet i »Lost« som kommer när räkneverket nere i the hatch börjar närma sig noll. Och så kan man göra reklam för varor man inte får göra reklam för utan att åka dit.

Jag noterade i min besökstatistik att det kom mycket trafik i lördags. Väldigt mycket trafik. Normalt har helgerna alltid färre läsare (erkänn, du läser det här från jobbet) men nu var det alltså en riktig peak. Anomalier är alltid intressant så jag var tvungen att undersöka vad det var som hände. Det visade sig att det var väldigt många som hittat hit efter att ha sökt på »vem skrev mad about the boy« och att en gammal post om The Radio Dept. där just deras låt »Mad About The Boy« nämns hade klickats som vansinne. »Melodikrysset«. Naturligtvis. Nu hoppas jag bara att »The Radio Dept.« gick att få in i korsordet. Det hade varit kul.

Det finns stadsbesöksbilder och så finns det stadsbesöksbilder. President Obama och Spaniens premiärminister Zapatero med fruar - och Zapateros två gotdöttrar, 16 och 13 år. Undrar om de har många diskussioner om »hur man kan se ut« på representationsresor i familjen?