Jag behöver dina tankar och idéer! Minns du i somras? Jag frågade om jag borde göra ett sommarprat och folket talade och sa att ja, det borde jag göra. Jag började skriva ett manus, men som vanligt när jag gör saker så svällde det lite över gränserna. Det gick inte längre att betrakta som ett manus för ett sommarprat utan snarare som en serie bloggpostningar. Kanske ett tjugotal. Kanske fler. Idag har den växt mer. Fler ämnen var tvungna att infogas. Metadiskussioner kom till. Idag skulle jag säga: »Kanske ett trettiotal. Kanske fler.« Jag vill inte gå närmare in på vad det handlar om just nu men det ligger i linje med vad jag brukar göra här på bloggen. Historien börjar med fyra loopade takter från en svensk indielåt och därifrån tar vi oss vidare till missförstådda koncept i Norrköping, doften av en brinnande medhörningshögtalare, en technoproducent som inte vill lyssna på techno, koftor som slängs till marken till ljudet av flufftrance, en svartfest i Konstfacks gamla lokaler och en promenad i Malmö som aldrig tycks ta slut. Det har ju ändå blivit dags att försöka sätta saker i det sammanhang de behöver vara. Än är det en bit kvar innan jag kan börja lägga ut inläggen, men det jag klurar lite på nu är... Ett sånt här projekt vill jag också göra någon slags artefakt av. Form och format går för lättvindligt förbi i sådana här sammanhang och, som redan Stranded konstaterade, förpackningen är livsviktig. Det jag funderar på nu är hur det hela ska publiceras. Och jag vill gärna ha dina synpunkter. Min plan i dagsläget är... ...att dela upp det hela i kortare stycken och publicera som två inlägg per dag här på bloggen för dem som vill ha det som en daglig följetong. ...att samtidigt be världens bästa Azin formge det hela snyggt och lägga ut som pdf för den som vill printa och läsa i ett svep. ...att sätta upp en hemsida för »boken« där den finns tillgänglig för nedladdning som ljudbok och i ett antal e-boksformat (vilka?) Vad mer? Kom gärna med förslag!

Det här kan vara beviset på att intolerans faktiskt går att bekämpa med intolerans: Chris Pesto heter killen som bekämpar hat med geni. Läs mer här.

Gårdagen innebar en hård kamp i de italienska bergen. Guiseppe Saronni fick se sig utklassad, förnedrad och överkörd av Felice Gimondi, vilket inte gör mig särskilt stolt eftersom jag drog upp strategin för den sistnämnda. Trots att fem etapper (inklusive ett tempo) återstår är totalsegern körd för mig, men det betyder att Saronni får bistå min bergsget och spurtare i kampen om berga- och poängtröjan vilket bara kan vara till fördel för mig i de tävlingarna. Conny kom över det ypperligt fina Giro d'Italia-brädspelet. Vi körde några testetapper i helgen (då jag dominerade och inte gav en tum). Efter intensiv mailväxling under veckan modifierade vi regler, inrättade en mer rättvis poängräkning för sammandraget samt for runt i modellbutiker i Stockholm i jakten på lämpliga följebilar. Och tog varsamt ut vår laguppställning. Så. Igår var det dags. InDesign hade gått varmt för upprättandet av mallar för protokoll och poängräkning till våra moddade regler. Allt var upplagt för ett stenhårt etapplopp. Och jag kroknade redan på tredje etappen. Blev sönderåkt. Frånåkt. Några rejält dumma beslut i blott medelhöga berg straffade sig å det hårdaste. Den rosa tröjan må vara utom räckhåll men jag står upp än.

När filmen »Twilight«, den första av fyra (kanske fem) filmatiseringar av Stephanie Myers vampyrromansböcker, hade premiär blev världen helt galen. Eller, egentligen hade det väl redan skett i och med de bästsäljande böckerna, men jag märkte det inte förrän filmen kom. Det startades bloggar och skrevs fanfiction och utvecklades en hel subkultur som bara var inriktad på en enda sak: Var skådespelarna Kristen Stewart och Robert Pattinson ett par på riktigt? I ena ringhörnan: De som älskade romansen i filmen och inget hellre ville än att det skulle ske i verkligheten också. I andra ringhörnan: De som tyckte Robert Pattinson är guds gåva till kvinnan och att han absolut inte ska vara tillsammans med en så knepig och egen tjej som Kristen. En struntsak? Säg det till de vuxna kvinnor som på arbetstid fyllde forum och kommentarsfält med Kristen-hat. När »New Moon« i helgen hade premiär var jag naturligtvis tvungen att se den för att få känna av den där stämningen av förväntan i luften. Den snodde rekordet från »Star Wars« vad gällde störst antal förhandsbeställda biljetter. Den gick in som tredje största box office hit någonsin för den första helgen i USA. I Sverige sågs den av hela 175000. Och jo, det The Beatles-skreks en hel del i salongen när Robert Pattinson visade sig. Och när Taylor Lautners varulvsgäng kutade runt i bara, deffade överkroppar och jeansshorts. Och jo, förutom ett par stycken som hade filmen som en mor-och-dotter-grej så var jag äldst i salongen. Så, ska man bara skratta åt det och skriva en syrlig diss? Kanske ett inlägg som följer upp mitt tidigare inlägg om hur ruttet det är att vampyrerna har blivit harlequin-förförare? Eller bara vara lite klädsamt nedlåtande som Terri Herrera Eriksson i Aftonbladet när hon skrockar lite om hur filmen är ett exempel på hur 70-talisterna vägrar bli vuxna? Nej, inte alls. Tvärtom. Även om jag inte uppskattar filmerna som jag skulle ha gjort om jag var 15 år så applåderar jag. Den här sortens geekiness, att gå ner sig totalt i ett ämne, att stöta och blöta små detaljer (som huruvida Edward kör rätt Volvo-modell i filmen jämfört med boken), att obsessa över skådespelarna bakom karaktärerna, att bara sitta och skrika rakt ut i en biosalong när ens favorit dyker upp på duken... Den sortens geekiness har traditionellt tillskrivits mannen. Stereotypen av den barnsliga mannen har suttit nere i garaget och målat detaljer på sin tågbana medan kvinnan varit Så Jävla Vuxen och tagit ansvar, aldrig med en tanke på att vilja hänge sig åt något så töntigt som eskapism. När man växte upp fick man hela tiden höra hur tjejerna mognade snabbare och de var inte sena att påminna om det. När man själv hade »Star Trek«-maraton och pepp inför »Independence Day« på gymnasiet blev det förlöjligat med en ögonrullning. Att »Twilight« och »New Moon« suger in dagens gymnasietjejer i en besatthet och geekiness som är minst lika djup (jag skulle argumentera för att den kanske är djupare, Robert Pattinson har själv sagt att han inte kan befinna sig längre än 20 minuter på samma plats eftersom Twitter-ryktena går och det börjar komma fans dit) gör företeelsen ovärderlig. Jag kan köpa att vampyrens roll i populärkulturen blir reducerad till farligt romantisk mystisk främling om det är vad som krävs för att få unga tjejer och medelålders kvinnor att kasta sig in i the geekdom. Good shit kommer att komma ur det.

Det känns som att även brottslingarna har blivit medvetna om att de måste göra sig bra på bild. Att dra iväg med cashen räcker liksom inte längre. Resultatet blir i alla fall väldigt roligt att se på, det måste man ge dem. Som när Mario och Luigi rånade en taxichaufför nyligen. Vad gör man inte för guldmynten, liksom. På den makalöst fina Phoenix-spelningen förra veckan sprang jag på David Pagmar som berättade att han har ett svenskspråkigt album på gång. Jag blev väldigt förväntansfull, för som jag skrev jag om hans coversamling så händer någonting när han sjunger på svenska. Nu är första singeln »En till himmel« släppt och visst lovar det gott. Han är däremot inte Montt Mardié nu, utan bara Monty. Premiär på Klubb Republik i Norrköping nästa vecka. Philip Cristofor tog intryck av mitt inlägg angående att tidsstämplar är irrelevanta på bloggar. Han har skapat en förtjusande snygg livsström på sin blogg »NonSessions« där posternas ordning slumpas. Bravo! Visst kändes det inte som att internet var komplett innan Lokkos Northern Soul-reportage ur Pop lades ut? Managern mailade en länk angående de nyliga undergångsdiskussionerna. När man läser att Ryssland övade kärnvapenattack på Polen så känns det väldigt... 1991, kanske. Eller 1982. Eller 2016 i datorspel. Någon sa att själva kärnan av internet finns någonstans i mitten av triangeln porr -> avancerad politisk filosofi -> bilder på söta pälsdjur. Jag antar att det här klippet får stå monument över det. Fotografen Paul Nicklen åkte till Antarktis för att fota sjöleopard, och det slutade med att besten försökte lära honom jaga pingviner. Och när det inte gick så jagade den pingviner åt honom och serverade. Übercute, på något sätt.

Gårdagens inlägg handlade om 10 tips för att hålla igång bloggen. För att kunna använda dem behöver man däremot först hitta en inspirerande miljö i datorn, ett ställe som bjuder motstånd när det gäller ju det. Jag älskar min dator, men i sitt väsen går dess egenskaper inte bra ihop med skrivande. Hummande fläktar, lysande dioder och en laptopskärm som sticker i ögonen genom mörkret bidrar inte med något gott för den hugade skribenten. Det gäller att hitta ett sätt att arbeta där allt det yxiga med datorn slipas ned, körs genom en kreativ vindtunnel för att få optimal aerodynamik och därmed inverkar så lite som möjligt på det du har satt dig ned för att göra. Här är de bästa verktygen för att klara det, historiskt och nu. 4. CygnusED Den utsökta texteditorn var under sju-åtta år allt jag använde. Det var här grunden lades. Miljontals tecken skrevs hemma i pojkrummet på min Amiga i CygnusED fram till 1997-98. Jag lät datorn stå kvar framme även sedan jag slutat använda den bara för att kunna skriva i det programmet. Möjligheten att konfigurera alla färger som användes gjorde det dessutom enkelt att skapa en natt-preset där allt var svart utom texten som var mörkt grå. Ett tänt ljus, »Blade Runner«-soundtracket och den inställningen kunde skapa vilken magi som helst. Jag vågar säga så eftersom nästan ingen text finns kvar. 3. Notepad++ När jag kom ut i arbetslivet började ett långt sökande efter samma sorts smoothness i Windows som CygnusED skänkt mig under åren innan. Jag letade, och letade. Men ingenstans fanns bra alternativ och ofta var man tvingad att sitta och skriva i Word. Men så fann jag till slut Notepad++ och hittade hem. Egentligen är den skriven för folk som programmerar men samma funktioner som förenklar deras arbete gör Notepad++ högst användbart även för texteditering. På jobbet förblir idag Word stängt medan flikarna i Notepad++ bara blir fler. Och fler. 2. DarkRoom / WriteRoom Funktionalitet, knappar och flikar i all ära, men det man är ute efter när långa texter ska skrivas är ju ändå den där känslan av isolering och avskildhet. Där det bara är du och texten och natten i ohelig allians. Som på en skrivmaskin fast utan the hustle. DarkRoom (Windows) och WriteRoom (OSX) är de underbara programmen som tar över hela skärmen, döljer alla menyer och bara erbjuder en svart botten med grön terminaltext. Snällt mot ögonen, öppnar upp sinnet, njutbart på alla sätt. Det kan vara världens enklaste funktion men samtidigt världens bästa funktion. 1. Scrivener Jag är inte mycket av en evangelist, men skulle jag ställa mig mitt i stormen och skrika mig hes över något här i världen är det Scrivener. Så som i himmelen så ock i datorn! Med tanke på vilka enorma mjukvaruföretag det sitter där ute och försöker komma på bra produkter är det anmärkningsvärt att det bästa programmet är skrivet av en random dude. Scrivener är som en Saint Etienne-låt: elegant, mjukt, inbjudande. Det har gjort för mitt skrivande ungefär vad Google gjorde för websökandet. Allt är så enkelt, så mysigt. DarkRoom/WriteRoom-funktionen finns inbyggd. Man kan ha split-screen och se ens research samtidigt som man skriver. Nyckeln i varför jag älskar det så är att Scrivener minimerar motståndet från maskinen och därmed tillåter fokuset på orden, texten och idéerna att öka. Ångesten över att sitta i Word och med någon hotkey slå på »Track Changes« och sedan vara tvungen att lägga energi och okvädesord på att försöka få bort det existerar inte här. Jag tackar dig, Keith Blount.

Det kom ett mail från Fredrik. Han vill starta en blogg och det tycker jag är bra. Men han skriver att han inte riktigt vet i vilken ände som han ska börja blogga och vill ha lite tips på hur jag jobbar med mitt innehåll för att hålla den här prylen levande. Jag började skriva ett svar till honom men insåg efter ett tag att det började bli så långt att det var lika bra att posta publikt istället utifall det kan hjälpa någon annan på traven. Inget om det praktiska handgreppet, alltså, utan bara lite tankar kring själva innehållet. Jag tror egentligen att metoderna för att hitta idéer och skriva egentligen är något personligt. En modell passar inte alla. Det gäller att pröva sig fram med olika sätt och se vad som fungerar för en. Däremot delar jag gladeligen med mig av mina knep eftersom de kan vara embryon som utvecklas. Och, för att understryka: Jag tar inte på mig rollen som »bloggexpert«. Det här är bara vad som fungerat bra för mig under snart sex år här. En del av punkterna nedan kan säkerligen ifrågasättas. Fyra flummiga, övergripande tips 1. »Ignore Everybody« Konstnären, bloggaren och författaren Hugh MacLeods bok »Ignore Everybody - And 39 Other Keys To Creativity« är egentligen den enda livsmanualen man behöver. Rådet som fått bli bokens titel är kanske det viktigaste. »The more original your idea is, the less good advice other people will be able to give you«, skriver MacLeod och även om det blir bättre med en hård redaktör ska man ta med sig kärnan i det påståendet. Bloggen är din plats, ingen annans. Det du tycker är roligt och intressant ska du skriva om, för då blir det per definition läsvärt. Kanske inte för alla, men för alla som är intresserade av ditt ämne. Fråga folk du litar på om råd och synpunkter, men glöm aldrig bort att din personlighet, dina nycker och dina åsikter är det som kommer att göra din blogg unik. 2. Du kan aldrig ha fel Bloggen är ingen akademisk uppsats som ska hålla för en granskning. I min värld är skribenter som inte är subjektiva helt ointressanta. Jag tror det var J. Mascis som på frågan om vilket världens bästa band är svarade att naturligtvis tyckte han sitt eget. »Om inte vi tycker vi är världens bästa band, varför ska då någon annan göra det?«. Samma mentalitet ska man ha när man sätter sig och skriver. Med detta inte sagt att tonen ska vara dryg, översittande och kaxig på något sätt, men i själva ansatsen ska du inte tvivla eller vara rädd. Du är bäst, liksom. 3. Du är inte viktig Det kanske kan ses som ett motsatt påstående till punkt två, men det är det inte. Ibland sitter jag med inlägg som är för långa, som har för många outrätade frågetecken och som jag egentligen skulle behöva stöta och blöta många timmar till för att få vattentäta. Då tänker jag såhär: Folk kommer att skumma igenom mitt inlägg bland hundra andra inlägg i en RSS-läsare på lunchrasten. Om det inte håller helt så a) kommer ingen märka det eller b) spelar det ingen roll om någon märker det. Har man inte övertro på sin egen betydelse så är det enklare att få ur sig texter. Det viktigaste är att göra, inte att fundera på om man borde göra. 4. Driv agendor De behöver inte vara uttalade. De ska inte skrivas på plakat. De ska inte förekomma i varenda inlägg. Men på lång sikt ökar de läsvärdet och igenkänningsfaktorn. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad jag menar, men alla skribenter som jag tycker mycket om har en grundfilosofi som de alltid faller tillbaka på, och det behöver inte ens stå uttryckligen för att jag som läsare ska känna igen mig. Det handlar om referenspunkter. När Hanna Fahl skriver om popkultur så vet jag efter att ha läst henne länge att Joss Whedon finns där som riktmärke, även om hon inte nämner honom i texten. Andres Lokko och Postcard är ett annat exempel. Eller Jan Guillou och illa dold överlägsenhet. Som sagt, inte enkelt att sätta fingret på. Inte lätt att uppnå. Men det blir bra när man lyckas. En väg dit är att skriva »följetonger« med postningar som inte uttalat hör ihop men som ändå är kopplade till varandra i själ och ton. Fyra konkreta, praktiska tips 5. Spara stickspåren till nya postningar I all textproduktion är det lätt att sväva ut, hamna på stickspår och relaterade ämnen. När du är klar med ett blogginlägg, läs igenom det från början och identifiera alla ställen som du skriver en mening eller två som inte är direkt kopplat till tesen i inlägget. Ta bort dem, spara och utveckla till nya postningar. Oftast finns det hur mycket som helst matnyttigt i stickspåren. Jag nämner ofta saker i förbifarten som när jag vid genomläsningen inser att »oj, det här vill jag berätta mer om«. Istället för att göra inlägget längre och otillgängligare sparar jag det ämnet och utvecklar fullt ut i en senare postning. 6. »The Grid« - jobba med fasta punkter Eftersom jag själv är slarvig med mina fasta punkter är det kanske ett dåligt råd att ge, men i grunden är det ett osvikligt redskap. Jag upptäckte i våras att mina inlägg på måndagar ofta var rätt fattiga eftersom jag på helgerna inte får lika mycket intryck från nyheter och andra bloggar. Därför bestämde jag mig för att starta punkten »Måndagslistan«, där jag helt enkelt kunde lista lite vad som helst. Perfekt och kul att sitta och knacka på under helgen också. Gör ett litet schema över fasta punkter som alltid kommer vissa dagar. Kanske kör du ett uppsamlingsheat med veckans roligaste mobilfoton, en sammanställning av veckans bästa mp3or, tipsar om en blogg du läser eller vad som helst. Gillar du ett speciellt tv-program? Skriv om det och publicera varje dag efter det sänds. Fasta punkter skapar en röd tråd, skapar band till läsarna och botar skrivkramp eftersom du vet vad du ska skriva om. 7. Strunta i vad som är på »bloggosfärens« agenda Okej, det här kanske går att debattera, men: Om jag inte absolut har något jag tror är viktigt om ett aktuellt ämne så avstår jag att skriva om det. Det är naturligtvis ett katastrofalt grepp om man har som huvudsyfte att få många klick, men jag vill hellre ha bra klick. Som ditt klick. Och jag misstänker att det funkar så åt andra hållet med. Du som läser det här inlägget och min blogg i stort gör det förmodligen just för att jag inte rasar mot Försäkringskassans telefonköer eller vad som nu är den mest länkade artikeln på Bloggportalen. Den naturliga följden är såklart att jag inte har några astronomiska besökssiffror men fuck it, man är ju hellre Junior Boys än Black Eyed Peas eller hur? När det gäller kvalitet och läsvärdhet är det alltid bättre att skapa än att reagera. 8. Samla på intryck - knyt ihop dem när du har tillräckligt I utmärkta lilla antecknings/urklipps-tjänsten Evernote samlar jag på saker jag ser på stan, nyheter som är intressanta, detaljer från samtal och så vidare. När jag har flera saker som berör ett och samma ämne så plockar jag fram dem och knyter ihop till en bloggpostning. På detta sätt blir postningarna - förhoppningsvis - mer än en kommentar till något som hänt men kanske också kan tillföra ett uns till ämnet. Ta inlägget »Att finna kreativitet i en pistolmynning« som exempel. I somras spelade jag »Grand Theft Auto IV« och mindes historien om min elev som skrev uppsats om sitt spelande. Den la jag på hög. Kort därpå hörde jag podcasten »A Life Well Wasted« om kreativiteten hos datorspelare. Den la jag på hög. När jag någon dag senare läste att Tyskland vill förbjuda våldsamma datorspel så visste jag att jag hade ett inlägg klart. Spara på teser, rubriker, påståenden, roliga citat, nyheter, bilder eller vad som helst. Lägg dem på hög och vänta. Det dröjer inte länge förrän du får flera av dem att hänga ihop och vips så blir det ett bra blogginlägg. Två definitiva, obestridliga sanningar 9. Ju smalare ämne, ju enklare att skriva Min blogg har på många sätt vuxit att bli ett monster. Den handlar om lite för mycket. Popkultur, internet-prylar, språk, allmänna reflektioner. Man kan tro att det gör det enklare att hitta idéer till postningar men egentligen är det tvärtom. Ingen gång har det varit enklare att hitta uppslag för skrivandet som på somrarna, när jag har kört Tour de France-bloggen »Les Poursuivants« tillsammans med Per. Jag har inget ämne som jag skulle kunna gå all in på hela tiden och har därför valt den mer spretiga formen som Beneath a Steel Sky står för, men tro inte att det gör något enklare. Inom ett skarpt nischat ämne finns det alltid utrymme för fler matnyttiga uppslag, större fördjupning och research. En given inriktning förenklar också framgooglandet av bilder, roliga anekdoter och annat stoff. 10. Du bloggar för att det är kul En bloggs framgång mäts inte i antalet klick, kommentarer eller länkningar. Det är glädjen du får ut av den som kreativt projekt som räknas. »It’s better to write for oneself without public than to write for the public and have no self.« För mig är den här bloggen stället där jag kan berätta historierna jag bara måste få ur mig, där jag kan få utrymme att göra det jag tycker är kul. Att folk läser, kommenterar och uppskattar innehållet tillfredsställer naturligtvis ens bekräftelsebehov, men det är fel ände att börja i om man startar en blogg. Det är ungefär som att man skulle skriva en roman för att bli miljonär. Visst, om det händer är det väl jättekul men när du börjar knacka är »för att ha kul« den enda giltiga anledningen. Om det primära målet är att bli omtyckt är det bättre att skaffa en hund. Kom också ihåg att ha ett avslappnat förhållande till trollen. Vill du ha mer tankefoder tipsar jag om att läsa Chris Brogans »40 Ways To Deliver Killer Blog Content«. Det ovanstående var rätt svävande och handlade om innehållet. Vill du ha mer handgripliga råd så är Thord Daniel Hedengrens sajt »Börja Blogga« full av guider, tips och idéer. Du läsare som redan bloggar får gärna posta dina bästa tips i kommentarfältet. Både Fredrik som mailade och jag kommer säkert ha nytta av dem. Och till sist ett råd på vägen av Rorschach: