FEED2009-11-05
På Facebook är valet exkludering eller urvattning
Det dröjde länge, länge innan jag skaffade Facebook. Inte som en markering, inte som en pose, utan för att jag kände att kommunikationsformen inte passade mig.
På samma sätt kände jag inför Facebook. Andra format, som Twitter eller den här bloggen, trivs jag utmärkt med att vara aktiv på, men Facebook var lastbilen som jag inte kände att jag behövde.
Efter att nu ha haft ett konto några månader så inser jag att jag hade rätt.
Oavsett om vi vill eller inte så jobbar vi stenhårt med att lyfta fram eller förtrycka olika personlighetsdrag. Första dagen på nya jobbet så är du inte samma person som när du sitter på puben med barndomsvännerna. När man äter middag med svärföräldrarna väljer man att lägga fram argument annorlunda än om man sitter i en diskussion på lägenhetsfest.
Normalt sett är detta inget problem eftersom vi anpassar oss efter situationen. Vem pratar jag med? Vad är lämpligt i sammanhanget? Exempelvis är jag inbiten fotbollssupporter men skriver så gott som aldrig något om fotboll här på bloggen, eftersom innehållsbeskrivningen här handlar om popkultur, geekeri och apokalyps. På samma vis börjar jag inte lägga fram teorier om Sunn O))) när jag svingar en pilsner innan match.
Det är ett naturligt beteende. I alla sammanhang.
Problemet med Facebook är att man helt plötsligt kommunicerar med alla delar av ens sociala krets på en gång. Mina uppdateringar där går till folk som befinner sig över hela mitt sociala spektrum.
Jag är ganska passiv där och det beror mest på att jag inte på något sätt känner att jag kan posta en länk (om det inte är på en söt kattunge), skriva vad jag pysslar med (om det inte är de mest banala sakerna) eller ladda upp bilder/filmer/musik som på en och samma gång lämpar sig att visa för…
…familj
…vänner
…löst bekanta
…arbetskamrater
…före detta arbetskamrater
…kontakter från popkultursvängen
…kontakter från fotbollsläktarsvängen
…folk jag träffat i jobbet en eller två gånger
För att det ska passa alla har jag kommit fram till att det finns det en tumregel som faktiskt fungerar:
Allt som passar att säga i en fikapaus vid ett första möte med extern kund i jobbet passar att säga på Facebook. Går man in på något mer nischat än det så påbörjas per automatik en exkludering av alla som inte ingår i den nischen. Och, ärligt talat, det som passar att säga i en fikapaus vid ett första möte med extern kund i jobbet är inte nödvändigtvis något som innehåller värde.
Exkludering eller urvattning, alltså.
Jag sågar inte tjänsten eller dem som använder den. Detta är inget ställningstagande hit eller dit. Jag kan bara konstatera att jag personligen föredrar fora där jag vet vad ämnet är, där jag »vet« vem mottagaren är, där det är uppenbart vilken social roll jag ska spela. På Facebook vet jag inte det, och jag tycker det är lite läskigt.
Kim Lovo sa,
2009-11-05 kl 21:51
Kan bara hålla med! Har också stängt ner.
Anton sa,
2009-11-05 kl 22:01
Är den där exkluderingen så farlig då? Varje enskild sak jag postar på Facebook är antagligen rätt ointressant för majoriteten av mina kontakter. Men på sikt så fördelas mina postningar jämnt över de intresseområden jag har, och skapar någon sorts rättvisa. Om någon känner sig totalt alienerad, utifrån det jag postar, så får de väl markera min feed som “gömd” och gå vidare. Eller säga upp bekantskapen. Sett på så vis funkar FB som vilken medieform som helst.
…därmed inte sagt att jag är något större fan av Facebook.
Billy R sa,
2009-11-05 kl 22:19
Anton: Absolut, om du sitter och postar oändligt antal länkar om korgflätning under vattnet så är det ju inga problem för mig att gömma dina updates. Men jag tycker det är problematiskt ändå eftersom det kan finnas saker som man gärna vill säga till vissa delar av sin värld men inte gärna skyltar med för andra delar. Visst är jag helt med på Rorschachs “never compromise”-motto, men samtidigt vill man ju inte vara helt omöjlig.
Pontus sa,
2009-11-05 kl 22:39
Jag instämmer på sätt och vis, men jag tror att jag och Anton först missförstod på samma sätt: När du skrev “…som på en och samma gång är intressant för…”, menade du inte snarare “som lämpar sig att visa för”? Det är åtminstone där skon klämmer för mig – sedan föräldrarna och chefen lade till känner jag plötsligt att facebook är mycket svårare att använda.
GF sa,
2009-11-05 kl 22:42
Ibland känns det som att man måste gasa med bromsen i när det kommer till Facebook. Allt för att inte behöva förklara sina statusuppdateringar för folk som kan missförstå det man skriver.
Billy R sa,
2009-11-05 kl 23:49
Pontus: Bra där! Har ändrat den. Tack för tipset.
GF: Ja, verkligen. Jag har dragit iväg några riktigt felvalda som blivit märkliga i efterhand. :)
Fredrik sa,
2009-11-06 kl 09:56
Men vänta nu. Hur vet du vilken social roll du ska spela på den här bloggen då? Här kan ju potentiellt VEM SOM HELST läsa vad du skriver. Dom som kan läsa vad du skriver på Facebook är ju en väldigt mycket mer begränsad skara människor som åtminstone har nån slags koppling till dig (även om det bara är folk du “träffat i jobbet en eller två gånger”).
Flemming Hummer sa,
2009-11-06 kl 10:50
Det är ju hopplöst på fejjan… har en kompis som är lärare och som har sina kollegor och elever som vänner, totalt över 300. När jag skriver roliga kommentarer, på hans postningar blir jag deletad. Det blir ju liksom LinkedIn av det hela, inklusive famlj o fan o hans mormor snarare än kompisar. Rätt meningslöst. Jag tror inte heller att jag skulle vilja umgås med någon som är “samma person” i alla jälva sammanhang, om det nu finns någon sådan människa. Det är en sådan person man blir på fejjan. Själv har jag försökt begränsa antalet vänner genom att inte ha någon riktig bild osv, men vet inte hur länge jag kan stå emot.
Billy R sa,
2009-11-06 kl 11:01
Fredrik: Det är ganska enkelt. För att läsa vad jag skriver här krävs en aktiv handling i att gå in på sidan eller att vid något tillfälle ha lagt till rss-flödet som prenumeration. På Facebook är det jag som trycker upp informationen rakt i ansiktet på dem.
Här finns också en tydlig innehållsdeklaration. Den här bloggen följs rimligen bara av dem som har någon form av intresse i ämnena som den kretsar kring och jag vet spontant direkt om ett ämne passar att avhandlas här eller om det träffar fel. Visst kan vem som helst hitta hit, men då kommer de in på min domän, min sida, mitt innehåll. Håller de inte med så kan de debattera i kommentarsfältet (vilket är välkommet för som jag sagt tidigare, det är för mycket konsensus här :) ) men om de blir stötta eller tycker det är tråkigt så behöver jag inte försvara något. Det är bara att lämna.
Låt oss ta ett exempel: Om jag hyllar virusfilmer och pandemiestetik här på bloggen så är det lugnt och okontroversiellt. “Alla” är med på vad jag menar. Om jag skulle posta en Facebook-uppdatering om att svininfluensan äntligen är här och det går rakt in i nyhetsflödet på en avlägsen jobbkontakt vars barn just har avlidit i densamma… not so good.
Elias sa,
2009-11-06 kl 17:19
Där satte du verkligen fingret på något jag mer och mer uppfattar som ett verkligt och stort problem med Facebook.Men inte kan man väl stänga ner för det? Eller?
mattias sa,
2009-11-07 kl 12:19
Man behöver ju inte stänga ner och sluta använda facebook. Det är ju vad det är och automatiskt så kokas ens uppdateringar ner till minsta gemensamma nämnare för min personlighet och de sammanhang jag umgås i. Exemplet med att pandemiromatisera samtidigt som någon avlägsen bekant är drabbad känns som något som kan hända även på fikarasterna hos externa kunder. Må så vara att man på fikat har större chans att hela tiden bedöma denna mindre grupp och följa med bättre och hålla tillbaka de mer extrema spåren men det är samma princip.
Kan man rentav säga att om man inte kan fika med externa kunder så ska man inte använda facebook?