Till försvar för »Twilight« och dess underbara fans

När filmen »Twilight«, den första av fyra (kanske fem) filmatiseringar av Stephanie Myers vampyrromansböcker, hade premiär blev världen helt galen. Eller, egentligen hade det väl redan skett i och med de bästsäljande böckerna, men jag märkte det inte förrän filmen kom.

Det startades bloggar och skrevs fanfiction och utvecklades en hel subkultur som bara var inriktad på en enda sak: Var skådespelarna Kristen Stewart och Robert Pattinson ett par på riktigt?

I ena ringhörnan: De som älskade romansen i filmen och inget hellre ville än att det skulle ske i verkligheten också.

I andra ringhörnan: De som tyckte Robert Pattinson är guds gåva till kvinnan och att han absolut inte ska vara tillsammans med en så knepig och egen tjej som Kristen. En struntsak? Säg det till de vuxna kvinnor som på arbetstid fyllde forum och kommentarsfält med Kristen-hat.

När »New Moon« i helgen hade premiär var jag naturligtvis tvungen att se den för att få känna av den där stämningen av förväntan i luften. Den snodde rekordet från »Star Wars« vad gällde störst antal förhandsbeställda biljetter. Den gick in som tredje största box office hit någonsin för den första helgen i USA. I Sverige sågs den av hela 175000.

Och jo, det The Beatles-skreks en hel del i salongen när Robert Pattinson visade sig. Och när Taylor Lautners varulvsgäng kutade runt i bara, deffade överkroppar och jeansshorts. Och jo, förutom ett par stycken som hade filmen som en mor-och-dotter-grej så var jag äldst i salongen.

Så, ska man bara skratta åt det och skriva en syrlig diss? Kanske ett inlägg som följer upp mitt tidigare inlägg om hur ruttet det är att vampyrerna har blivit harlequin-förförare? Eller bara vara lite klädsamt nedlåtande som Terri Herrera Eriksson i Aftonbladet när hon skrockar lite om hur filmen är ett exempel på hur 70-talisterna vägrar bli vuxna?

Nej, inte alls. Tvärtom.

Även om jag inte uppskattar filmerna som jag skulle ha gjort om jag var 15 år så applåderar jag.

Den här sortens geekiness, att gå ner sig totalt i ett ämne, att stöta och blöta små detaljer (som huruvida Edward kör rätt Volvo-modell i filmen jämfört med boken), att obsessa över skådespelarna bakom karaktärerna, att bara sitta och skrika rakt ut i en biosalong när ens favorit dyker upp på duken…

Den sortens geekiness har traditionellt tillskrivits mannen. Stereotypen av den barnsliga mannen har suttit nere i garaget och målat detaljer på sin tågbana medan kvinnan varit Så Jävla Vuxen och tagit ansvar, aldrig med en tanke på att vilja hänge sig åt något så töntigt som eskapism.

När man växte upp fick man hela tiden höra hur tjejerna mognade snabbare och de var inte sena att påminna om det. När man själv hade »Star Trek«-maraton och pepp inför »Independence Day« på gymnasiet blev det förlöjligat med en ögonrullning.

Att »Twilight« och »New Moon« suger in dagens gymnasietjejer i en besatthet och geekiness som är minst lika djup (jag skulle argumentera för att den kanske är djupare, Robert Pattinson har själv sagt att han inte kan befinna sig längre än 20 minuter på samma plats eftersom Twitter-ryktena går och det börjar komma fans dit) gör företeelsen ovärderlig.

Jag kan köpa att vampyrens roll i populärkulturen blir reducerad till farligt romantisk mystisk främling om det är vad som krävs för att få unga tjejer och medelålders kvinnor att kasta sig in i the geekdom. Good shit kommer att komma ur det.