Till slut fick Oasis tillbaka för balladen de gav världen

[quote]Jaha, Oasis, ska vi säga att det är jämnt nu? Ni gav oss Coldplay och fick popband att i tio år fortsätta spela Den Eviga Radioballaden och nu får ni… Leona Lewis.

I augusti 1995 stod det stora slaget om britpopen när Blur och Oasis släppte sina respektive förstasinglar från kommande albumen samma dag. »Country House« slog »Roll With It« med 274000 sålda mot 216000, men Oasis behövde inte lång tid på sig för att slå tillbaka. De släppte »Wonderwall« i oktober, slog igenom i USA och resten är ganska tragiskt historia.

»Wonderwall« satte standarden för den varma, känslosamma balladen som brittiska rockband allt sedan dess envisats med att skriva om och om igen. Efter den var det ingen idé att försöka vara tuff när man kunde vara en mjuk lad som var full, slogs men ändå visade kärlek. Vi kanske inte ska skylla precis allt på »Wonderwall«. Robbie Williams »Angels« hade väl sin del i det hela också.

Men ska man tro Alan McGee var Oasis oskyldiga. I en intervju med The Guardian 2005 slog han ifrån sig när intervjuaren menade att Keane, Snow Patrol och de andra var ett resultat av »Wonderwall«.

“No, no, no,” McGee protests. “I would defend Wonderwall to the hilt. It’s an amazing song. None of those people will ever write a song like that in their lives. Ever, ever, ever. They could try for the next 50 years, and they wouldn’t do it. I don’t think you can blame Noel Gallagher for Coldplay,” says McGee. He suddenly looks slightly horrified. “And you can’t blame him for Athlete.”

Ironiskt nog var det med ytterligare en »epic weepy«-ballad som Oasis fick sin finaste stund igen efter den här toppen, när vägen på det stora hela bara bar utför. »Stop Crying Your Heart Out« (spotify, youtube) släpptes sommaren 2002 och var en storslagen låt med klockspel, stråkar, »slutet på filmen«-refräng, ruggigt snygg produktion och en Liam Gallagher i sin bästa form. Allt med den var klockrent. Q Magazine sa att de tog den som bevis på att »genius never completely left Oasis«.

Jag har lyssnat mycket på den låten. Jag hade med den på min 100-bästalista. Även om den orkade upp till nummer två på singellistan i Storbritannien blev den aldrig sönderspelad på samma sätt som »Wonderwall« eller »Don’t Look Back In Anger« och den har därför varit enklare att bära med sig som minne över det band som Oasis en gång var.

Ända till nu.

Ända till nu när Leona Lewis har spelat in en cover på den. (youtube)

Som naturligtvis kommer bli hur stor som helst. Som kommer låta i varenda butikshögtalare i några månader. Och sedan köpas in till reklamfilmerna. Fan.

Leona Lewis är en felfri sångerska och yada yada vad du vill, men när jag hör »Stop Crying Your Heart Out« i hennes version så kan jag bara undra vem som tyckte det här var en bra idé. Grejen är ju: När man spelar in en ny version av en låt så måste det hända någonting. Lewis version är arrangerad på samma sätt som Oasis, med likartade ljud fast sämre. Där originalet har en skarp kontrast mellan de såsiga ackorden å ena sidan och Liams skrapiga röst över Mellotron-stråkar å andra så blir den i Lewis radiosliskiga värld, med hennes perfekta wailröst, bara hemsk.

Lewis vill vara Mariah Carey och i låtar som nya singeln »Happy« (spotify, youtube) så funkar ju den ambitionen ganska bra, men Carey hade – trots att hon är ganska bra på att slakta låtar – tidigt insett vart »Stop Crying Your Heart Out« skulle leda.

Hela introt har skrivits för att verka som en varm sommarvind mot en kind. När låten brakar igång och Lewis får spela ut hela sitt register över musik som är lika raketuppskjutningsmäktig som Aerosmiths »I Don’t Want To Miss A Thing« och en enorm kör fyller på bakifrån och man hör radio-DJn börja prata och man bara fattar att jävlar vad trött jag kommer vara på den här låten…

Då känner jag mig varken uppgiven eller arg eller äcklad. Istället myser jag nästan lite över att den kommer tillbaka rakt i ansiktet på bröderna Gallagher på det här viset.

»Se där, ni startade allt och nu pissar de på era låtar.« Cirkeln är sluten. »Wonderwall« ledde i rakt nedstigande led till Leona Lewis. Jag kan bara konstatera att det här var det mest naturliga som kunde hända. Sen lyssnar jag på Magazine.