Jag kom på en sak som jag glömde i min årssammanfattning härom dagen. Eller, det är såklart massor som jag glömde, men det fanns ett litet ögonblick som var så udda, vackert och kul att det förtjänar att nämnas.
SVTs PSL-blogg prickar ofta rätt men årets höjdpunkt var när Christopher Sander tog med sig ett klockspel och en hel orkester ner i en kulvert och framförde [ingenting]s »Bergochdalbanan«.
Jag blir mörkrädd bara av tanken på att få ihop alla människor på samma plats.
Jag såg »Avatar« i julhelgen. 3D-versionen. Den uppblåsta. James Cameron har i grunden förändrat sättet att göra film på blablabla det är helt unikt blablabla och alla där trodde att en resa för livet väntade.
Om »Avatar« är långfilmens framtid så är jag bekymrad. För Cameron kan ha skapat ett monster.
Först och främst kanske ska konstateras: Filmen är snygg. Riktigt jävla snygg. De hissnande vyerna och datoranimering som saknar motstycke gjorde hela verket till ren eye-candy, det kan inte förnekas. Jag hoppas bara att det här inte är vägen för långfilmens framtid.
Problemet med den här sortens produktioner är att de på grund av kostnaden att ta fram dem måste gå att se för alla. Den magiska minsta gemensamma nämnaren är omnipresent genom hela projektet. Därför ställer handlingen inga intressanta frågor och allt måste vara busenkelt.
Det ligger i sci-fins natur att väcka moraliska funderingar kring teknik och utveckling, att få tittaren att reflektera över verkligheten. När jag kom ut från bion tänkte jag »fan vad snyggt det var«, men utan några större grubbel.
Många av mina favoritfilmer från uppväxten föll in i facket »science fiction i mellanbudgetklass«. Inte de storslagna, påkostade utan de lite enklare med en smart tanke bakom.
Det slog mig när jag härom veckan såg »Moon« hur mycket jag saknar det facket. För det finns knappt längre.
»Moon« är en långsam, ensam berättelse, tonsatt av Clint Mansell, som utspelar sig på månbas där en kille jobbar. En kille. En dator. That’s it. Isoleringen, längtan hem, kampen för att bara hålla sig vettig i huvudet. Och en plot-twist som kommer tidigt, som inte inväntar de sista skälvande minuterna för att vara spektakulär.
När jag såg »Avatar« så tänkte jag på »Moon«, och på hur bra det blir när budgeten inte kräver utsålda hus, och på hur James Cameron har satt en ribba som lätt kan göra de lite mer modesta men smarta scifi-filmerna till en döende sort. 3D. Storslaget. Tio år produktionstid. Och ingen tanke, för då går det inte att få tillbaka investeringen. Jag hoppas verkligen inte det blir normen.
»Men ‘The Matrix’ då?«, säger du.
Det är sant att jag nog aldrig kommit ut ur en biograf så mållös, så tom i huvudet av ren fascination. Och det var en storbudgetfilm. 80 miljoner dollars. Men det som talar emot »The Matrix« som exempel på att det går att kombinera de tu är uppföljarna. De kostade 150 miljoner styck och där var de bra idéerna utbytta mot massor av hitech-action som i den första bara var perfekt krydda på en redan delikat rätt.
Jag är djupt imponerad av upplevelsen »Avatar«. Jag önskar att jag kände likadant inför filmen.
Jag älskar folk som gör bra grejer. Även om jag fylls av destruktiva känslor kring min egen ofullständighet finns det något oerhört betryggande i när någon levererar, särskilt om det är under begränsade villkor.
Reportrarna på NPRs ekonomipodcast »Planet Money« hade nyligen en tävling om vem som kunde göra det bästa inslaget. De gick till en mässa där alla som är inblandade i shoppinggallerior (galleriaägare, hyresgäster och tillverkare av inkråm) möts för att prata och göra affärer. Väl där fick de 60 minuter på sig att göra ett inslag.
Jag har själv aldrig jobbat med radiojournalistik, men jag har i ryggen tillräckligt många skrivreportage där jag efter åtskilliga timmar slitit mitt hår och undrat var jag ska hitta historien för att bli helt knäckt av att höra det de gjort på 60 minuter. Favoritreportern Chana Joffe-Walt är bäst.
Året är snart till ända och det har blivit dags att kika lite på vad som var populärast på bloggen under 2009. Vi bortser från att statistiken blir en aning missvisande eftersom den inte räknar med texter som lästs via rss-flödet. Det man kan konstatera är att bild, lista, kort och roligt är klart överrepresenterat på den här listan jämfört med frekvensen av sådana inlägg på bloggen, men det är ju så det funkar.
Mest lästa inläggen på Beneath a Steel Sky 2009:
1. Obama omger sig med ondska
Ett fotografi på Obama och premiärminister Zapatero, med sistnämndas två gotdöttrar.
4. En bra story kan alltid berättas igen
Definitivt en av mina personliga favorittexter från 2009. Tillbakablick i upptakten av The Pirate Bay-rättegången på hur pirater framställdes i media i början av 90-talet, innan world wide web.
5. Klättrar uppför Saltarö Berg
Listans kanske mest otippade. Text om Montt Mardiés coversläpp »Direkt till Svenska«.
6. Harri Mänty behöver inte vara rädd Managern hittar Kent-gitarristens boardingkort, får honom att skaka av rädsla på Lollipop. Det här är historien om stalkingens tillfälligheter.
7. The King Kong Defense!
Årets bästa meme. Jakten på King Kong i Kambodjas djungler går vidare!
Vi borde avrunda, summera, komma till något slags avslut inför julafton. Även om det inte är slut på året så känns det ju onekligen som att ridån går ner, typ.
Jag tänkte att det bästa sättet kanske är att tipsa om en av de mer fascinerande julberättelserna. En sann sådan dessutom.
I USA finns the Amalgamated Order of Real Bearded Santas, en förening för »riktiga tomtar«, det vill säga tjocka män med vita skägg som går att hyra för jobb i gallerior, hem och annat i december.
För några år sedan blossade en bitter, bitter fejd upp mellan Santa Nick och Santa Tim. Det ledde till en maktkamp som splittrade tomteförbundet i två fraktioner och bland annat tog sig uttryck i stormning av rivaliserande konvent med videokamera, fysiskt våld och en lång rad förtal.
Filmatiseringen av detta drama, »Santa Wars«, är på gång och kommer lagom till jul 2011.
Fram tills dess kan man lyssna på »This American Life« som har ett långt reportage om de fejdande tomtarna. Det startar 22:40 in i programmet här (klicka den orangea »Full Episode« i vänsterkolumnen för att streama). Det är en fantastisk julhistoria.
Redaktionernas årsbästalistor duggar tätt och Animal Collectives »Merriweather Post Pavilion« (spotify) toppar stadigt. Skulle någon vilja förklara vad grejen här är, förutom att de klär i hipsterturkosa t-shirts?
Jag har haft ett antal artister som jag i teorin vet är skitbra men som jag inte kan lyssna på. Bob Dylan är en sådan. Jag har försökt men han tilltalar mig verkligen inte på någon nivå. Däremot skulle jag aldrig få för mig att ranta om honom för även om jag inte kan lyssna på det själv så fattar jag att han är ett geni, viktig och intressant.
Med »Merriweather Post Pavilion« finns inte det, förutom att jag misstänker att det är som att kliva in i ett nytt universum om man knarkat.
Det här är en invit till Animal Collective-kramare att förklara för mig vad som gör den så fantastisk. Kanske kan jag börja gilla den i teorin, kanske kan jag bli övertygad om att gilla den även i praktiken.
Jag är mest nyfiken att veta vari storheten består eftersom det råder sådan konsensus kring den.
FEED
Maila till (o)vän
Vi borde avrunda, summera, komma till något slags avslut inför julafton. Även om det inte är slut på året så känns det ju onekligen som att ridån går ner, typ.
