Känslan av dödkött

Hela veckan har jag suttit och gjort slutredigering av ett bokmanus. Det är en slags reportagebok som vi nog får anledning att återkomma till här på bloggen framåt våren (mars, kanske).

Att vara med om det är en märklig känsla som egentligen inte liknar något annat. Även om jag varit här ett par gånger tidigare undrar jag om det någonsin går att vänja sig.

Till en aldrig upphörande knasterfilmisk playlist med Max Richter, Ekkehard Ehlers, Hammock, Eluvium, Markus Güntner och sånt har jag vänt sida efter sida och tagit bort, skrivit om och korrigerat enligt lektörens synpunkter. Och det är just det där förstnämnda med att »ta bort« som är det märkliga.

Jag vänder blad och upptäcker ett hårt streck över hela kommande sidan. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Fyra stycken A4 som bara ska fimpas för att de »inte tillför något«.

Jag går tillbaka och läser det som står innan strykningarna börjar och hoppar sedan till direkt där de tar slut. It makes sense. Texten där emellan innehöll ingenting. Det är just då jag får en känsla som är oerhört svår att sätta fingret på.

Å ena sidan är det extremt tillfredsställande att skära bort dödkött. »Slafs, slafs, trimmat och tight!«. Markera allt och tryck delete, bli av med överflödet. Det är en enorm befrielse.

Å andra sidan är det en ogiltigförklaring. »Hur kunde jag inte se det här när jag skrev?«. För mitt inre ser jag mig själv sitta och hamra febrilt en sen natt, i total ovisshet om att det jag skriver bara är luft, innehållslöst.

Det närmaste jag kan tänka mig är att bli dumpad av personen som man själv hade tänkt göra slut med. Resultatet blir det önskade men man hade helst velat få vara först bara för att.

Hur funkar det här? Vänjer man sig?