Jag har börjat kika lite på de önskade texterna. Det är svårare än jag först trodde, men någon gång måste det här ju komma igång om vi ska vara klara innan julafton. Idag är första texten ut: För en evighet sedan (och ordvalet är faktiskt inte överdrivet här) satt jag hemma och gjorde musik på min Amiga 500. Jag hade köpt en analogsynth, en Korg Delta, som jag samplade ljud ifrån (med brusigt, dåligt ljud) och lekte runt. Det var fina tider. De kända Amiga-musikerna var djupt inne på funk och acid-jazz och jobbade stenhårt med elpianon, brass och syntljud som de kämpade med för att försöka få dem att låta så naturtroget som möjligt. Jag var inte nöjd med att använda generiska ljud. Egentligen inte med analogstråkarna som min Delta fick fram heller, för den delen. Räddningen kom när Benny skrev ett program som genererade ljudvågor. Jag fick en bit assemblerkod och fick instruktioner vilka siffror i denna kod jag skulle ändra för att styra sinusvågorna som skulle skapas. När jag var klar kompilerade jag programmet och så skapades en ljudfil på min hårddisk. Problemet - eller, skulle det visa sig, välsignelsen - var att det fanns en bugg i programmet som gjorde sinusvågformen lite skadad. Precis i inledningen av ljudet så bildades alltid ett kort oljud, som att elektriciteten för några millisekunder överbelastades. Spraket gick nästan alltid över snyggt i ljudet, om inte värdena som låg till grund för vågformen var helt galna. Jag älskade det där programmet. Andra var tvungna att sampla kackiga pianon från deras Roland D-50s men jag hade något helt unikt, något som inte fanns i resten av världen. Att slutresultatet kanske inte levde upp till samma nivåer kan vi bortse från här. Jag var ingen höjdare på att göra Amiga-musik men jämfört med andra som inte heller var några höjdare så lät jag i alla fall annorlunda. När jag tittar tillbaka så är det den här detaljen som jag kan vara stolt över, och varför ska jag återkomma till. På den här tiden lyssnade jag mycket på Aphex Twin. De tidiga prylarna, låtar som »Didgeridoo« och »Polynomial-C«. De var samtida med min Amiga-period, vilket understryker lite om vilken evighet sedan det var. Vad jag fastnade för hos Aphex Twin var att han hade en ljudvärld som var hans egen. Det lät inte som någonting annat. Jag visste då inte vad anledningen till detta var. Där hemma i Cornwall satt han och lödde och meckade och byggde ondskans ljudmaskiner, egna synthesizers och programmerade datorer till att göra onämnbara saker. När jag några år fick reda på att det var så det låg till så blev det ganska uppenbart varför det var svårt att närma sig hans ljud, även om man gjorde sitt bästa för att planka det. Senare kom han att använda sig av egen programvara som generade loopar, beats och ljud när andra satt med fabriksinställningar i mjukvarusyntarna. I takt med att våra verktyg blir avancerade ställs högre krav på att använda dem på ett eget sätt. Ingen skulle anklaga en möbelsnickare från förra sekelskiftet för att hans stil var influerad av ett visst knivmärke han använde för att snida detaljerna (även om det kan vara ett giltigt påstående eftersom en ny knivmodell kan ha tillåtit honom att göra vissa saker han inte kunnat göra tidigare) medan vi idag direkt ser om någon Hötorgsgrafiker använt inbyggda Photoshop-effekter för att göra en dålig annons i en tidning. »Ha! Photoshop!« säger vi och pekar skrattande, trots att troligen varenda annons i den tidning är gjorda i Photoshop. Vad som skiljer de andra annonserna från den dåliga är inte nödvändigtvis att de har bättre idéer och koncept bakom sig utan att de formgivits med en personlig touch och känsla, inte med programmets inbyggda mallar. Anledningen till att jag kan tänka tillbaka på Amiga-tiden med ett uns stolthet är att jag var ung och naiv men ändå hade fattat något. Jag hade fattat att det fanns en poäng att göra det obekvämt för sig, att inte använda den lätta vägen och använda ljuden som fanns till hands utan sitta och böka med siffror och kompilering i det där assemblerprogrammet. Jag fattade naturligtvis inte varför jag gjorde det då, men i efterhand blir det en bra historia. Börjar man bryta ner den här problematiken på mikronivå blir det såklart ohållbart. En akustisk gitarr har ett begränsat antal strängar och kan bara låta på ett sätt. Ljudet går att förändra med olika sorters förstärkning och effekter, men i slutändan är det ändå en begränsning i hur den faktiskt kan låta i det slutgiltiga resultatet. Om man börjar snurra in sig i tankarna om hur styrd man är av verktyget så leder det givetvis till att akustisk gitarr kan kasseras som instrument. I samma stund som man gör det så kommer andra konsekvenser. Det blir meningslöst att göra klubbmusik eftersom all techno har en bastrumma som på ett eller annat sätt försöker efterlikna ljudet i trummaskinen Roland TR-909. Den definierade på 80-talet hur trummorna i klubbmusik ska låta och även om det naturligtvis är välkommet att dra ut på leftfield och göra något helt annat så måste det ifrågasättas om det du komponerar då längre är klubbmusik. För kan den vara det i en genre av bruksmusik som är definierad av bastrummeljudet? Den som lyckas kombinera något bra med ett unikt uttryck belönas alltid, oavsett konstform. Medan exempelvis ett album som Mylos »Destroy Rock’n’Roll« idag känns helt själlöst och tråkigt är Khonnors samtida »Handwriting« fortfarande en spännande upplevelse. Det förstnämnda är gjort i program som Reason och Ableton Live utan alltför mycket ansträngning för att tänja på gränserna, utan ambition att behandla ljuden som mer än bara komponenterna som utgör en låt. Det sistnämnda är säkert också gjort i de programmen, men där har det fabriksinställda fått ta ett steg tillbaka och istället fungerar mjukvaran som möbelsnickarens kniv: Det är ett verktyg som underlättar skapandet, men det styr inte skapandet. Jag skulle vilja säga att det alltid lönar sig att vägra den bekväma vägen, att den som lägger ner ansträngning för att sätta personlig prägel på det han/hon gör och föraktar konformismen alltid kommer att sticka ut. Det vore lögn. Åtminstone om vi i orden »lönar sig« väger in en monetär förväntan. Hollywood-blockbusters och deckarbästsäljare drar in sina miljoner på att konsumenten vet exakt vad den får, att de är stöpta efter en form som träffar en gyllene minsta gemensamma nämnare. Men alla som vill göra något bra, något som lämnar ett bestående avtryck, bör hålla en lagom distans till verktygens mallar.

Framtider.net har utvecklat min postning om svenska städer med scifi-potential lite till. Resultatet är förtjusande med Stockholms skärgård som cyberpunk-miljö, full av darknets, husbåtsstäder och gråa fraktfirmor. I en kommentar till mitt upprop för kortromaner tipsar Anton om det nystartade projektet Brevnoveller. Om man bara skulle följa en tv-serie i höst så var det »Sons of Anarchy«. Där säsong ett var bra var säsong två helt lysande. Av någon anledning blir alla serier där man mitt i smeten släpper ner onda Aryan Nations-killar och/eller hårda Nation of Islam-snubbar och/eller Henry Rollins väldigt lyckade. Tror jag måste se om »Oz« snart. Efter gårdagens postning om hemska platser tipsar Åsa om två böcker: »Atomic Bazaar« av William Langewiesche och »Giftlaboratoriet« av Arkadij Vaksberg. Släng in »A Nuclear Family Vacation: Travels in the World of Atomic Weaponry« av Sharon Weinberger och Nathan Hodge där också så har man yster läsning för julhelgen spikad. När jag ser att Tonga satsar på rodel i vinter-OS, att initiativet kommer från prinsessan Pilolevu Tupou och att nationalhjälten som under 10 månader tränat för att uppfylla kraven heter Bruno Banani... Då tror jag ändå det finns hopp för världen. Helt plötsligt känns ens egna ambitioner ganska... visionslösa. Jag satt och försökte göra något slags årsbokslut när det gäller popmusik. Av statistiken framgår att det jag spelat mest är knastrig ambient, Lake Heartbeat-albumet och Ellie Gouldings »Under the Sheets«. Jag vet att jag spelat Girls »Album« och Doves »Kingdom of Rust« väldigt mycket också, men de syns inte, kanske för att min Spotify på jobbet inte är kopplad till last.fm efter en hårddiskkrasch i somras. Även om de hade varit med skulle känslan ändå ha varit detsamma: »Herregud, vad förutsägbar jag är.« Men det känns okej. Förutsägbarhet kan väl också ses som någon sorts stabilitet.

Det är lätt att blanda ihop »tråkig«, »trist« eller »tragisk« med »hemsk« när man pratar om platser men det gäller att vakta tungan. Den sibiriska steppen, en stålindustristad i kinesiska Heilongjiang eller bara kvarteren kring Karlaplan en söndagseftermiddag kan vara allt av förstnämnda, men det är inte alls »hemska« platser. I alla fall inte i ordets verkliga bemärkelse. Här är topp-4 verkligt hemska platser. 4. Vozrozhdenija Historian bakom är nästan för bra för att vara sann. Som bakgrundshistorien till ett datorspel eller hela upplägget för en James Bond-film. Okej, såhär: 1948 förlade Sovjetunionen all forskning kring biologisk krigföring till ön Vozrozhdenija i Aralsjön. Man gjorde det som folk gjorde mest under den tiden, det vill säga tillverkade vapenvarianter av mjältbrand och böldpest och forskade på virus. Allt gott. Men så föll Sovjetunionen och forskarstaden Kantubek, vilken som mest hade 1500 invånare, övergavs liksom alla laboratorier, utan någon som helst sanering eller uppstädning. Utan någon tanke på vad som finns i de där behållarna och burarna. Och vad händer då? Du kommer ihåg var ön var placerad? Japp, Aralsjön. Och du kommer ihåg vad som Aralsjön är känd för? Japp, den torkar på grund av ambitiösa bevattningsprojekt som misslyckades. Så ön är numera en halvö. Fullt tillträde för alla hugade, med andra ord. Lokala gnagare ska dessutom vara immuna mot och bära runt på en variant av superstark böldpest. Det hela är så lysande. Eller som en kommentar till den här bloggpostningen om ön påpekar:

"No one ever thought, 'Hey we should get these desert irrigation guys and these bioweapons guys together in the same room sometime, just to like, make sure we're all on the same page!'"

3. Poveglia En till ö. Den här ligger utanför Venedig och är obebodd. Vissa av de saker som gör den så hemsk visar sig efter lite googlande beskrivas som sägner, men bloggen är konspirationsvänlig och köper inte italienska turistbyråns försök att släta över dess hemskhet. Poveglia var stället som romarna satte sina sjuka för att de inte skulle smitta resten av samhället. Tusentals hamnade i karantän, smittades av varandra och dog tillsammans. När böldpesten härjade i Europa, många århundraden senare, tog den tidens människor upp den fina idén och skickade alla som hade symptom som liknade pesten till ön. De grävde stora gropar på ön där de slängde och brände de avlidna. Drygt 160000 ska ha sett sin sista tid där. Men åren gick och det fanns inte längre användning för den. Enda spåren av vad som skett var skelettbitarna som spolades upp på stränderna intill då och då. Så... Vad gör man? Bygger ett mentalsjukhus, förstås. Det öppnade 1922, slog igen 1968 och fortfarande står Poveglia obebodd. (Läs mer här) 2. Centralia 1979 gick borgmästaren och tillika den lokala bensinmacksägaren i Centralia, Pennsylvania, ut för att kolla hur mycket bensin han hade i sina tankar. När han tog upp stickan kändes den varm så istället förde han ner en termometer. Bensinen var 77 grader Celsius. Man började undersöka vad det var som hände under marken. Och diskuterade vad som skulle göras. Sådär som man gör mest när ingen vill ta något beslut. Och så en dag två år senare var 12-årige Todd Domboski ute och lekte på tomten när ett stort hål öppnade sig precis framför honom. Under marken i Centralia hade sedan 1962 nedlagda delar av en gammal kolgruva brunnit. Och det brinner än. I 47 år har kolet puttrat, släppt ut giftiga gaser över markytan och svalt hus till höger och vänster. I början av 80-talet evakuerades staden och det enda som återstår nu är ett ensamt vägnät med gatubelysning som alltid är släckt. Marken är förbjuden att beträda eftersom man inte vet när ny förkastningar och ras kan förekomma. (Läs mer här) 1. Karatjaj-sjön Så, du trodde staden Pripjat bredvid Tjernobyl-verket skulle vara etta? Pfft. Det är en picknick i parken jämfört med Karatjaj-sjön. Man kan ju turista i Pripjat. I Uralbergen hittar vi Karatjaj-sjön och Tjeljabinsk 40, en upparbetningsanläggning för radioaktivt material. Där började i slutet av 40-talet framställning av plutonium och tritium för sovjetiska kärnvapen, naturligtvis en hemlig historia. Och farlig. De flesta som arbetade på platsen var straffarbetare som valt 5 år där istället för 25 i Sibirien. Inte förrän efter Sovjetunionens fall blev det känt att det här stället var hemvist för inte mindre än tre radioaktiva katastrofer och numera är den mest förorenade platsen på jorden. I tur och ordning: • Från början dumpades kärnavfall helt sonika i Techa-floden, som var enda vattenkälla för sådär 24 byar längre ned. Det här gjorde man i över sex år tills effekterna började märkas av på folk. Byarna evakuerades inte förrän på 2000-talet trots att floden fortfarande strålar mer än 50 gånger normalt (men idag har den taggtråd längs stränderna). • 1957 exploderade kylanordningen på ett förvar för kärnavfall. Ett radioaktivt moln spreds och utsatte mer än 250 000 människor för strålning. • Tio år senare var det dags igen. Istället för att pumpa ut skiten i floden hade man istället använt Karatjaj-sjön, ett vattendrag utan in- eller utflöde. Problemet löst? Nja. 1967 blev det torka och vattnet sjönk undan, vilket gjorde att det svårt radioaktiva bottendammet spreds med vinden. »Okej«, säger du, »det här var på 60-talet men varför är det här en av de hemskaste platserna vintern 2009?«. ...wait for it... Mellan 1978 och 1986 fyllde man igen Karatjaj-sjön med betongfundament (!) för att försöka binda materialet och undvika en ny katastrof som vid torkan 1967. Så vad som är kvar är den grå, kompakta massan som ändå bara ger en falsk trygghet: Betongsjön strålar med 600 röntgen per timme, vilket räcker gott och väl för en dödlig dos för en människa som står vid strandkanten. Inom 60 minuter. (Läs mer här, och här, och här.)

När Phoenix spelade i Stockholm för ett par veckor sedan armbågade sig Thomas Mars i sista låten ut genom publiken för att klättra upp på mixerbordet och ta emot kärleken. När han passerade mig hann jag med att ge honom en flyktig kram. Efter konserten var jag glad som ett litet barn, mumlande saker om »världens bästa band«. Jag försökte formulera något om det här på bloggen, hittade inga ord som var vettiga och dumpade inlägget efter att det övergått i en klagan om min egen otillräcklighet. Bra saker har ju en tendens att leda dit. Missa inte de fyra låtarna som Phoenix spelat in på Paris gator för La Blogotheques »Concerts à emporter«-serie. Lika bedårande fint.

Det ligger snö, eller åtminstone frost, på taken som jag ser ut över. I affärerna har de börjat ställa fram skumtomtar vid disken som lockar till impulsköp för fem kronor. Hos vänner och kollegor anar jag en lätt stress hänga i luften. Var ska de vara, vilka ska de träffa, hur ska de hinna med? Jag inser att det plötsligt är december. Sajter och hemsidor börjar med julkalendrar. Nedräkningar, årsbästalistor och summeringar. Och till råga på allt kommer nu alltså en förordning från kejsar Augustus att vi ska skattskriva oss. Samtidigt som jag inte vill vara konformist är det heller inte läge att vara glädjedödare. På något vis borde ju även bloggen göra jul. Men hur? När jag som bäst satt och funderade på vad man kan göra som inte är samma sak som alla andra kom ett meddelande på Facebook: Jonas har varit snäll under året och kommer att få sin önskan uppfylld. Och i ett anfall av megalegori och överdriven tro på min egen viktighet känner jag att det här kanske är en kul idé att jobba kring. Skriv i kommentarsfältet vad ni önskar er en text om (vad som helst) så får jag göra ett försök att leverera. När alla andra väntar på tomten så är jag tomten. Om det finns nytillkomna läsare på bloggen som nu ryggar tillbaka så känner jag mig tvungen att lugna er. Nej, jag tillskriver inte mig själv någon relevans. Se det som att gå fram till coverbandet på sunkiga puben och önska en ironisk låt och sen sitta och fnissa över dålig fatöl när såväl musikerna som spänniskillarna vid bordet bredvid tar det på allvar.

Den senaste tiden har det varit mycket surr kring Förläggareföreningens kamp mot Google Books. »Världens största upphovsrättsintrång«. Mmm. Jag kan egentligen inte säga så mycket mer än vad utmärkta bloggen Bokens framtid redan har gjort. Men en sak är tydlig: Även om bokbranschen har en lite bättre sits än skivbranschen verkar de vandra längs med samma icke-innovativa väg som riskerar att sluta likadant. Jag tycker det är ganska tråkigt att se hur så mycket mer energi läggs på att slåss för det gamla jämfört med att pröva på nya saker. Och att säga det är på många sätt helt ihåligt, för det är lättare att säga »omfamna det nya, kom med nya idéer« utan att egentligen ha några bra förslag själv. Men det har jag. Det här är en grej jag själv inte har motivation att göra något med, så om det sitter någon förlagsmänniska därute så är det bara att plocka upp och köra. Vi kan konstatera att de senaste tio åren givit helt nya sätt att konsumera media på. Om vi tittar på webpubliceringens tre steg så kan de sammanfattas: • Skriv fort • Läs fort • Glöm fort Om vi ska överföra det här på ett litteraturperspektiv så behöver den sista punkten förmodligen strykas eftersom allt bra - och det inkluderar även snabba deckare - ska lämna någon sorts avtryck (ett avtryck som är helt giltigt även om det bara sträcker sig till att man minns att det var jävligt skönt att ligga i den där hängmattan på semestern och läsa om mord). Historian måste trots allt hålla. Men de två första då, går det att göra någonting med dem? Vid ett flertal tillfällen de senaste åren har romaner som varit för långa glidigt mig ur händerna. Jag började läsa dem när en flyg- eller tågresa låg framför mig, under en sjukdom hemma i sängen eller när jag hade kvällar på hotellrum att döda. Det gick bra ett tag, men så snart det gick tillbaka till vardagen så fann jag inte längre tiden för att ta mig igenom dem. De verkligt, verkligt bra släpper man såklart inte, men däremot dem som är finfin läsning men samtidigt inte helt omistliga. Jag undrar: Var finns den kraftfulla, kärnfulla men korta romanen? Det vill säga, det som EPn är för musiken. Inte en enskild låt och inte ett mustigt album, utan någonting där emellan. Här är mina tankar: Publicera böcker som är längre än en novell men kortare än en roman. Max 150 sidor. Lagom för att läsa klart på en bussresa mellan Södvik och Stockholm. Kortromaner - »novellas« - är självklart inget nytt, men oftast reduceras de till att bara vara huvudberättelse i en samling med 6-7 andra kortare historier. Låt dem stå för sig själva! Och skriv nya, gör inte dammiga återutgivningar. Låt det fysiska formatet vara litet (helst mindre än det standardiserade pocketformatet) och se till att utgivningen finns tillgänglig som Stanza och de andra mobila formaten. Låt dem som köper böckerna få en inloggningskod så att de kan accessa texten i läsvänligt format på en websida så att det går att läsa även om man inte har med sig den fysiska boken eller glömde att tanka över den digitala versionen. Publicera en strid ström av kvalitativa titlar. Författarna kan svälja sina pretentioner i att en bok tar flera år att skriva och måste hålla över 700 sidor. Istället kan de kläcka kärnfulla, intressanta saker som de kan ha lättsam inställning till eftersom formatet inte är rotat i litteraturhistorien och därför inte räknas in i deras samlade gärning av traditionalisterna. Jag säger inte att det skulle bli en garanterad ekonomisk succé. Anledningen att jag bollar upp det här är att det är ett format som jag själv saknar och skulle vilja läsa. Precis som jag många gånger föredrar ett tv-avsnitt på 43 minuter istället för en långfilm på 140.

En nackdel med att vara en teknisk medelmåtta är att man klarar av att hacka ihop sitt bloggtema och sätta upp en installation av bloggverktyget men att man sedan saknar kompetens för att laga det när det oförklarligt slutar funka. Efter lite meck är vi tillbaka på banan. Inläggen som skrivits under tiden är publicerade. Lugnet lägger sig över nejden. Jag har saknat er.