Pan-American försvårar mitt resonemang

Jag brukar svänga mig med ett resonemang om att vi väntar på en reaktion, att Idol-skval och överdosering av tuggummipop leder till att folk till slut spyr och börjar gräva djupare. En slow food-rörelse i musiken som gör att knastrig ambient och drones når utanför den innersta kretsen av entusiaster.

Jag tycker mig ha sett vissa små, små tecken på det. Som att The Field uppmärksammas på helsidor i morgontidningar. Och att »Lost« och »The Wire« blev så stora eftersom de var tv-serier för tänkande människor. Eller att de knastriga ambientartisterna kan åka på världsturnéer. Anspråkslösa världsturnéer, men ändå genomförbara.

Jag intervjuade nyligen Mark Nelson, normalt mer känd som Pan-American, och var tvungen att fråga honom om det här, om han också upplever att tecknen finns där.

“I think that as things are more stressful in peoples lives the more likely they are to return to what they know and trust already. There’s a small growth in quiet music or subtle music yes, but at the same time there’s a huge growth in reality tv shows and movies about comic book hero’s from the 50′s and 60′s! The speed with which culture is consumed is crazy. Most people have access to everything all the time and it’s a weird cultural wild fire, always needing more fuel to sustain itself. I expect at some point a reaction to this, but it also takes quite a bit of effort to surround one self with less. I’ve always felt that the listener was responsible for at least half the work to enjoy my records.”

»Det krävs en ganska stor ansträngning för att omge sig med mindre«.

Hmm. Jag vet inte. Det känns som att mitt resonemang inte funkar längre.