Phoenix från gatan

När Phoenix spelade i Stockholm för ett par veckor sedan armbågade sig Thomas Mars i sista låten ut genom publiken för att klättra upp på mixerbordet och ta emot kärleken. När han passerade mig hann jag med att ge honom en flyktig kram.

Efter konserten var jag glad som ett litet barn, mumlande saker om »världens bästa band«. Jag försökte formulera något om det här på bloggen, hittade inga ord som var vettiga och dumpade inlägget efter att det övergått i en klagan om min egen otillräcklighet. Bra saker har ju en tendens att leda dit.

Missa inte de fyra låtarna som Phoenix spelat in på Paris gator för La Blogotheques »Concerts à emporter«-serie. Lika bedårande fint.