FEED2009-12-09
Textönskning #1: Vi är alla slavar under verktygen
Jag har börjat kika lite på de önskade texterna. Det är svårare än jag först trodde, men någon gång måste det här ju komma igång om vi ska vara klara innan julafton. Idag är första texten ut:
För en evighet sedan (och ordvalet är faktiskt inte överdrivet här) satt jag hemma och gjorde musik på min Amiga 500. Jag hade köpt en analogsynth, en Korg Delta, som jag samplade ljud ifrån (med brusigt, dåligt ljud) och lekte runt. Det var fina tider. De kända Amiga-musikerna var djupt inne på funk och acid-jazz och jobbade stenhårt med elpianon, brass och syntljud som de kämpade med för att försöka få dem att låta så naturtroget som möjligt.
Jag var inte nöjd med att använda generiska ljud. Egentligen inte med analogstråkarna som min Delta fick fram heller, för den delen. Räddningen kom när Benny skrev ett program som genererade ljudvågor. Jag fick en bit assemblerkod och fick instruktioner vilka siffror i denna kod jag skulle ändra för att styra sinusvågorna som skulle skapas. När jag var klar kompilerade jag programmet och så skapades en ljudfil på min hårddisk.
Problemet – eller, skulle det visa sig, välsignelsen – var att det fanns en bugg i programmet som gjorde sinusvågformen lite skadad. Precis i inledningen av ljudet så bildades alltid ett kort oljud, som att elektriciteten för några millisekunder överbelastades. Spraket gick nästan alltid över snyggt i ljudet, om inte värdena som låg till grund för vågformen var helt galna.
Jag älskade det där programmet. Andra var tvungna att sampla kackiga pianon från deras Roland D-50s men jag hade något helt unikt, något som inte fanns i resten av världen. Att slutresultatet kanske inte levde upp till samma nivåer kan vi bortse från här. Jag var ingen höjdare på att göra Amiga-musik men jämfört med andra som inte heller var några höjdare så lät jag i alla fall annorlunda. När jag tittar tillbaka så är det den här detaljen som jag kan vara stolt över, och varför ska jag återkomma till.
På den här tiden lyssnade jag mycket på Aphex Twin. De tidiga prylarna, låtar som »Didgeridoo« och »Polynomial-C«. De var samtida med min Amiga-period, vilket understryker lite om vilken evighet sedan det var.
Vad jag fastnade för hos Aphex Twin var att han hade en ljudvärld som var hans egen. Det lät inte som någonting annat. Jag visste då inte vad anledningen till detta var. Där hemma i Cornwall satt han och lödde och meckade och byggde ondskans ljudmaskiner, egna synthesizers och programmerade datorer till att göra onämnbara saker. När jag några år fick reda på att det var så det låg till så blev det ganska uppenbart varför det var svårt att närma sig hans ljud, även om man gjorde sitt bästa för att planka det. Senare kom han att använda sig av egen programvara som generade loopar, beats och ljud när andra satt med fabriksinställningar i mjukvarusyntarna.
I takt med att våra verktyg blir avancerade ställs högre krav på att använda dem på ett eget sätt. Ingen skulle anklaga en möbelsnickare från förra sekelskiftet för att hans stil var influerad av ett visst knivmärke han använde för att snida detaljerna (även om det kan vara ett giltigt påstående eftersom en ny knivmodell kan ha tillåtit honom att göra vissa saker han inte kunnat göra tidigare) medan vi idag direkt ser om någon Hötorgsgrafiker använt inbyggda Photoshop-effekter för att göra en dålig annons i en tidning. »Ha! Photoshop!« säger vi och pekar skrattande, trots att troligen varenda annons i den tidning är gjorda i Photoshop.
Vad som skiljer de andra annonserna från den dåliga är inte nödvändigtvis att de har bättre idéer och koncept bakom sig utan att de formgivits med en personlig touch och känsla, inte med programmets inbyggda mallar.
Anledningen till att jag kan tänka tillbaka på Amiga-tiden med ett uns stolthet är att jag var ung och naiv men ändå hade fattat något. Jag hade fattat att det fanns en poäng att göra det obekvämt för sig, att inte använda den lätta vägen och använda ljuden som fanns till hands utan sitta och böka med siffror och kompilering i det där assemblerprogrammet. Jag fattade naturligtvis inte varför jag gjorde det då, men i efterhand blir det en bra historia.
Börjar man bryta ner den här problematiken på mikronivå blir det såklart ohållbart. En akustisk gitarr har ett begränsat antal strängar och kan bara låta på ett sätt. Ljudet går att förändra med olika sorters förstärkning och effekter, men i slutändan är det ändå en begränsning i hur den faktiskt kan låta i det slutgiltiga resultatet. Om man börjar snurra in sig i tankarna om hur styrd man är av verktyget så leder det givetvis till att akustisk gitarr kan kasseras som instrument.
I samma stund som man gör det så kommer andra konsekvenser.
Det blir meningslöst att göra klubbmusik eftersom all techno har en bastrumma som på ett eller annat sätt försöker efterlikna ljudet i trummaskinen Roland TR-909. Den definierade på 80-talet hur trummorna i klubbmusik ska låta och även om det naturligtvis är välkommet att dra ut på leftfield och göra något helt annat så måste det ifrågasättas om det du komponerar då längre är klubbmusik. För kan den vara det i en genre av bruksmusik som är definierad av bastrummeljudet?
Den som lyckas kombinera något bra med ett unikt uttryck belönas alltid, oavsett konstform. Medan exempelvis ett album som Mylos »Destroy Rock’n’Roll« idag känns helt själlöst och tråkigt är Khonnors samtida »Handwriting« fortfarande en spännande upplevelse. Det förstnämnda är gjort i program som Reason och Ableton Live utan alltför mycket ansträngning för att tänja på gränserna, utan ambition att behandla ljuden som mer än bara komponenterna som utgör en låt. Det sistnämnda är säkert också gjort i de programmen, men där har det fabriksinställda fått ta ett steg tillbaka och istället fungerar mjukvaran som möbelsnickarens kniv: Det är ett verktyg som underlättar skapandet, men det styr inte skapandet.
Jag skulle vilja säga att det alltid lönar sig att vägra den bekväma vägen, att den som lägger ner ansträngning för att sätta personlig prägel på det han/hon gör och föraktar konformismen alltid kommer att sticka ut. Det vore lögn. Åtminstone om vi i orden »lönar sig« väger in en monetär förväntan.
Hollywood-blockbusters och deckarbästsäljare drar in sina miljoner på att konsumenten vet exakt vad den får, att de är stöpta efter en form som träffar en gyllene minsta gemensamma nämnare. Men alla som vill göra något bra, något som lämnar ett bestående avtryck, bör hålla en lagom distans till verktygens mallar.
Emil sa,
2009-12-09 kl 20:42
Du när fanimej helt fantastisk. Har du skrivit någon bok och isåfall, vad heter den? Om inte råder jag dig att göra det, jag hade köpt den direkt.
Billy sa,
2009-12-10 kl 11:44
Emil: Oj, tack för de fina orden! Kul att du uppskattar! Skrivit långt har jag gjort, men däremot inte givit ut. Känner mig bekvämare att jobba i bloggformat. Tar man inga risker så kan man ju heller inte förlora. :)
Don Simon sa,
2009-12-10 kl 19:46
På pricken. Igen.
Dock är ju faktiskt en avancerad programvara som Ableton Live en bättre förutsättning för originalitet än förr, då de bara hade TR-909:an att tillgå.
PN sa,
2009-12-10 kl 22:55
En uppfylld önskan i mörkret och misären! Vad fint!
Don Simon: Underskatta inte begränsningarnas kreativa kraft. Ableton Live, Reaktor, Reason, etc är förstås otroligt kraftfulla verktyg, men de kan också vara överväldigande och det är lätt att luta sig tillbaka och göra sig bekväm i fabriksinställningarnas förföriska värld.
Beneath a Steel Sky » Textönskning #4: Elektronisk musik och tidens tand sa,
2009-12-21 kl 01:00
[...] sound som är aktuellt för dagen, men för att överleva tidens tand krävs att man tvingar sig utanför verktygens begränsningar och gör musik som är atypisk för [...]