Textönskning #3: Gör något diagonalt!

Det är snart tio år sedan tunnelbanetåget togs ur trafik vid Mälarhöjden. Vagnfel på sista tåget hem, mängder av förbannade nattpendlare. En natt mitt i veckan, och kallt som fan var det. Själv kom jag undan lindrigt. Jag hade druckit tillräckligt med dålig fatöl för att inte bry mig om temperaturen och dessutom bodde jag i Bredäng, bara en station bort, och kunde promenera.

Men jag hade inte bott där så länge och gatorna i villaområdet ser alla likadana ut och omdömet var inte det bästa. Jag gick vilse, med endast fjärrvärmetornet i Bredäng att ha som riktmärke. Pre-iPhone. Pre-GPS anywhere.

Ibland krävs det promenader för att man ska förstå musik. Ingenting kan ge perspektiv på inspelad musik som promenader, gärna oplanerade sådana.

Villaområdet låg tyst som döden och jag var den enda som lämnade spår i nybildad frost när jag försökte ta mig ur labyrinten av återvändsgränder och genvägar över gräsmattor. Det tog larvigt lång tid att ta mig hem och under tiden dök slutscenen från »The Thing« upp i huvudet, den där R.J. MacReady sätter sig ner i snön och på frågan vad de ska göra nu svarar »why don’t we just wait here for a little while… see what happens«.

I mina öron hade jag Boards of Canadas »A Beautiful Place Out In The Country«, en ep med fyra spår som närmast av allt kan beskrivas som att de »känns fel«. Det var första gången jag lyssnade på den, för jag hade inte riktigt haft tid, inte varit intresserad. Nu blev jag påtvingad den som soundtrack till min surrealistiska promenad eftersom det enda jag hade att lyssna på var en minidisc med den på.

De nedsläckta villorna, den totala frånvaron av liv och den där skeva musiken i öronen lämnade ett bestående intryck. Inledande, förtrollande »Kid For Today« var ju liksom precis det som ep-titeln absolut inte antydde. Hela verket var en motsägelse. Sedan den dagen kunde jag aldrig komma ifrån att lyssna på Boards of Canada med hälften hjärta och hälften intellektualiserande kring vad det egentligen är som gör att deras musik »känns fel« medan de horder av imitatörer som försökte göra deras grej bara var mysig barrskogselectronica. Jag undrade vad det var för grepp som gjorde dem så unika.

Vill man spräcka romantiska drömmar ska man bli musikjournalist, för det är förvånansvärt få av artisterna man intervjuar som faktiskt har något vettigt att säga om sin egen musik. Det är lätt att sitta och måla upp tankar och idéer kring ett ljud eller ett verk eller en textrad, tillskriva det närmast mytiska egenskaper och sedan möta en krass verklighet där allt berodde på tillfälligheter.

Som ödet föll sig så hittade jag hem till Bredäng den där natten. Några år senare fick jag chans att fråga Michael Sandison och Marcus Eoin vilken den hemliga ingrediensen är, vad det är som gör att allt de släpper ifrån sig skaver så. Svaret var inte alls det ointresserade som spräcker drömmar utan av den där speciella sorten, det som tåls att diskuteras och analyseras och teoretisera kring. Och som också går att återknyta till inlägget häromdagen om vikten av att gå utanför verktygens mallar.

De berättade att varje gång de satt i studion och någon av dem fick känslan av att låten var för standardiserad, att allt låg lite för rätt till, så hade de som rutin att den som först fick känslan skrek: »Go diagonal!«. Marcus demonstrerade det fint genom att föra sina händer parallellt från bröstet ut i luften, ropa »go diagonal!« och sedan snabbt föra högerhanden snett över vänsterarmen.

När utropet kom var den andra tvungen att göra något, vad som helst, som gick diagonalt över den linje låten hade tagit hittills. Att »go diagonal« var att ta ackordet som inte passade in, att stämma ur ett av instrumenten, att lägga på en arg jävla trumma över en sockersöt harmoni.

Jag kan lyssna på Boards of Canada numera. Utan att fundera. Mina irrfärder i Mälarhöjden är lagda till arkivet och bekymren över vad det är som inte stämmer i musiken jag hör är utredda. Det känns lite som att se om »Mulholland Drive« efter att ha läst facit. Jag sitter i en lika kall natt på Kungsholmen och lyssnar på »A Beautiful Place Out In The Country«. Det enda som inte åldrats en dag är den.