»Avatar«-besökare inser deras egen betydelselöshet

Härom dagen rapporterade CNN att mängder av ungdomar världen över blir deprimerade av att se James Camerons »Avatar«. På ett forum har massor av inlägg postats av personer som mår dåligt efter att ha sett filmen och kommit till insikten att de aldrig kommer att få se en så underbar planet som Pandora på riktigt.

CNN intervjuar svensken Ivar Hill efter att han postat på forumet:

“When I woke up this morning after watching Avatar for the first time yesterday, the world seemed … gray. It was like my whole life, everything I’ve done and worked for, lost its meaning. It just seems so … meaningless. I still don’t really see any reason to keep … doing things at all. I live in a dying world.”

Tunga ord. Men ord som ändå betyder att han har nått en kritisk insikt. Det är härifrån han kan gå vidare.

Under en period när jag läste lite för mycket rymdopera än vad som är hälsosamt upplevde jag precis samma sak.

Den walesiske författaren Alastair Reynolds gjorde alltid sakerna värst. Med sin bakgrund som astronom och vana att arbeta med data som är miljoner år gammal har hans böcker episka kvaliteter, med stor skala och enorma avstånd. Engelskans uttryck »vastness« uppfanns för att beskriva hans litteratur.

Det tar ett tag att komma in i, men när man väl börjar greppa de galaktiska perspektiv som Reynolds jobbar med så börjar ens egen obetydlighet långsamt krypa inpå en. I hans värld får en karaktär som ger sig ut på lång resa nära ljusets hastighet finna sig i att det faktiskt har gått tusen år i objektiv tid i resten av universum när han eller hon kommer fram. Inga popkulturella genvägar. Civilisationen han eller hon kom ifrån kan mycket väl ha upphört att existera. Och då är tusen år ändå inte ens en blinkning i galaktiska mått.

Så går det på. Läsaren känner sig krympa, och krympa.

I en av böckerna nämns en gammal civilisation som ska sätta stopp för utvecklingen i en ung och kommande, ungefär som vår egen. De gör saker med den unga civilisationens sol som så småningom kommer att få den att gå supernova. Men i Reynolds värld är det inga stora skepp som rullar in med en kanon och spränger skiten. Sabotaget är ett faktum men det kan ta en miljon år innan det får effekt och den exploderande stjärnan utrotar livet i solsystemet. De har inte bråttom, för med deras perspektiv är en miljon år inte en särskilt lång tid.

Till slut sitter man där, tre äpplen hög, och tänker på statistikens siffror om att medellivslängden för män i Sverige är 78,59 år. Och vad är det med galaktiska mått mätt? Hela världar kan uppstå, utvecklas och dö ut under tiden som universum gäspar som hastigast.

Det är när man sitter precis där som det gäller att se möjligheterna med att ha kommit till insikten om att det mesta är meningslöst i de stora perspektiven.

Om det inte spelar någon roll vad Shakespeare, Newton, Gandhi eller någon annan gjorde eftersom vår jordcivilisation bara kommer att ha existerat ett kort ögonblick sett ur interstellär synvinkel så spelar det ju heller inte någon roll vad man själv lyckas med.

Det viktigaste jag fått med mig från sci-fi-litteraturen är just detta, att inte behöva vara så skitnödig, att inte bekymra sig så mycket för vilka val man gör och när och hur, att inte överdriva sakers betydelse i vardagen. Vi är här under en period som är betydande för en människa men som inte syns under de breda penseldragen och under tiden är det väl lika bra att försöka följa sina kall, försöka pyssla med sådant som gör en lycklig och inte bry sig så mycket.

Se det som en anti-tes till Agneta Sjödin: Tricket är inte att försöka se det positiva i saker utan det fullständigt meningslösa. Det är först då man kan kasta av sig alla ok och klarar av att göra det meningsfulla.

Naturligtvis kan denna insikt innebära ett destruktivt beteende. I det tidsperspektiv vi har på vår planet så funkar det inte helt bra att säga upp sig för att röka gräs och kolla »South Park« hela dagarna. Att gå all in på meningslösheten och sedan skylla på den mänskliga rasens ynklighet är inte en bra idé, men om man kan bära med sig meningslösheten som en liten påminnelse i bakhuvudet så släpper många krav. Ganska snart förstår man att det inte finns så mycket att vinna på att hoppa från den ena foten till den andra i ängslighet över vad som är rätt. Det är en lättnad.

Sent på nyårsaftonsnatten var jag på en fest där jag kom att prata med en kille som jobbar med att göra »foton« från Hubble-teleskopet synliga för mänskliga ögat. Eftersom avstånden som rådatan är tagen ifrån är så enorma handlar det inte så mycket om fotografier som om spektrumanalyser där olika våglängder motsvarar olika sorters ljus och färger som han sitter och visualiserar i bilder. Ett sanslöst coolt jobb, förstås. Eftersom bilderna föreställer motiv av ljus som har färdats många miljarder år satt han varje dag och tvingades hantera de här stora skalorna. Jag undrade om han kände samma sorts lättnad.

»Mjo«, tyckte han, »men samtidigt kan jag ju inte bara skita i att åka till jobbet en dag för att det inte spelar någon roll i universum. Jag vill ju ändå kunna betala min hyra. De världsliga problemen finns ju, oavsett vad som händer därute.«

Det är väl där någonstans som »Avatar«-fansen behöver landa. Istället för att starta trådar som »Live like a Na’vi« med tips om hur man kan kolla huruvida det är tillåtet att hålla sig med häst i området man bor (nyprogg!) är det liksom bara att inse att Pandora är en ouppnålig plats, att vi är fast på det här klotet oavsett vilket och att den insikten faktiskt tar udden av det förmodade allvaret i vardagen.