Gotta catch ‘em all!

Det här inlägget skulle ta avstamp i en text och en konversation. Den första kan jag inte hitta och den andra kan jag inte minnas i detalj, så redan innan de första orden har skrivits haltar texten. Men det är okej. Det är internet. Hur som helst…

På Rodeo så auktionerar Johan Wirfält till förmån för Haiti ut sina två sista exemplar av den smått legendariska samlingsskivan med garage som han och Stefan Kragh satte ihop till tidningen Pop. Han skriver lite bakgrundshistoria i inlägget:

“Alla låtar som skulle in på dubbel-cd:n fick digitaliseras från mina och Stefans vinylskivor. Vissa av dem var ganska obskyra, saker vi grävt upp i källaren på Mika Snickars skivbutik eller på någon dammig marknad i New York. Det var för övrigt allt vi pratade om på den tiden, Mika Snickars källare och dammiga marknader i New York.”

Jag kom att tänka på en text som bästa Emil Arvidson skrev i Sonic förra året, eller möjligtvis 2008, om musiknördens behov av exklusivitet. Han berättade om hur Morgan Geist (var det väl?) slutat leta och återutge rariteter och istället gått all in på svåråtkomlig mat. Han besöker obskyra små afrikanska krogar för att äta rätter som bara finns just där (och bloggar eller skriver om det i en tidning? Jag kommer inte ihåg). När det inte går att hitta exklusivitet i en låt kan man göra det i en speciell smakupplevelse, typ.

Jag kom också att tänka på när jag pratade med Herr Alarik apropå programmen han har på sin inspelningsbara dvd. Jag har för mig att jag frågade varför han inte köper externa hårddiskar och sparar grejerna han gillar istället för att bara se dem och sedan spela över. Jag minns i alla fall hans träffsäkra svar: »Att kombinera skivsamlarens kompletteringsmani med oändligt digitalt utrymme är inte hållbart.« Vilket han såklart har helt rätt i. Det går åt skogen.

Sedan jag släppte det savantartade samlandet på musik och istället började jobba med en mer pragmatisk (och väldigt mycket mer oromantisk, det är jag fullt medveten om) metod där jag bara har det jag faktiskt lyssnar till på hårddisken så har jag aldrig känt det där behovet på något annat plan. Jag har nästan varit oförstående till andras samlarbehov. Inte så att jag sett ned på det, bara att jag inte riktigt greppat vad som skulle vara lockande att dras till med samma kraft som skivsamlingen. Inte förrän nu.

Nyligen ärvde jag en nästan komplett Berså-servis. Jag älskar den. Den är vacker i sig själv, men det är också en servis jag har ätit middagar på sedan jag var en tvärhand hög. Den betyder mycket. Nyckelordet för det här inlägget är dock att den är nästan komplett.

När jag ställt upp alla tallrikar och det andra i mitt skåp och läste runt lite för att få reda på mer om den så upptäckte jag att det fanns ett par objekt som saknades.

FFFRRZZZZZTTTTZZZ *ljudet av kortslutning*

Jag kan bara konstatera att det är lika ohållbart att kombinera skivsamlarens kompletteringsmani med antikviteter som med oändligt digitalt utrymme.

I kväll vann jag budgivning på salt- och pepparkaret. Jag sitter och fingrar på knappen om jag verkligen ska gå all in på gräddkannan, för jag brukar sällan servera sås separat när jag lagar mat. Men att inte hugga den vore ju som att ha Fac23 och Fac25 men fullständigt strunta i Fac24. Otänkbart!

Jag känner mig lika påkommen som någon som högt och tydligt deklarerat att han aldrig ska ta droger, skjuter en sil black tar och sen är fast.

Jag antar att det är oket vi måste bära, vi som en gång började bry oss om dead wax markings och limited-utgåvor på färgad vinyl.