I efterdyningarna till jordbävningen utanför Chile skapas en rapportering som lånar sin dramaturgi från populärkulturen mer än någonting annat: Den förebådande rapporteringen. Istället för bevakning om vad som skett blir det teorier om vad som kan komma att ske, om det finns en monstervåg höljd i havens djup som kommer resa sig och sluka kustbebyggelse om tre timmar, om fem timmar, om tjugo timmar. Stämningen piskas upp med rubriker som »Så väntas tsunamin slå« och jämförelser med katastrofen i Sydostasien vintern 2004, en händelse som för alltid etsade in bilder i det svenska medvetandet. En obligatorisk scen i alla virusfilmer är briefingen för presidenten där någon expert från Center for Disease Control visar projektioner över hur många som blir smittade om ett dygn, tio dygn och tre veckor om inte platsen för smittoutbrottet napalmbombas. Det slutar alltid med att hela kartan är röd. Vi ser samma sak nu, med grafiken som visar antalet timmar som går innan den presumptiva flodvågen når Hawaii, Stillahavsöar eller Filippinerna. Inför varje klockslag kan vi hålla andan, vänta och pusta ut. Det är en dramatisk nyhetsbevakning. Det är en spektakulär nyhetsbevakning. Men narrativet lämnar en besk eftersmak. Precis som med Twitter-rapporterna från protesterna i Iran i somras är det förstås inte av intresse om världsläget eller omtanke om de drabbade som vi sitter och räknar ner minuterna tills vågen, om den nu finns, når nästa riskzon. Snarare är det spänningen i att på distans kunna följa ett skeende genom fragment, att försöka lägga pussel. Skillnaden mot Iran, där den suggestiva stämningen bara fanns i betraktarens ögon, är att rapporteringen kring jordbävningen i Chile aktivt driver på den här berättelsen. Naturligtvis är det effektivt. Från lindansare till Formel 1 till rodel i OS älskar människan att vara åskådare till dem som är obehagligt nära faran så länge hon själv inte har något ansvar och bara kan delta passivt. Populärkulturen har i sin skildring av verkliga världen skapat ett antal vedertagna berättargrepp som signalerar till tittaren när han eller hon ska dra öronen åt sig. Vi ser allt oftare hur verkliga världen tar de berättargreppen från populärkulturen för att skapa spänning. Jag är inte helt säker på att det känns okej.

Texas-bon P.D. Wilder har inte bara ett djupt imponerande skägg, han har även spelat in musiken som bättre än något annat passar som ackompanjemang till Fimbulvintern utanför fönstret. Eller sämre än något annat, kan också argumenteras. En anledning till att alla som fyllt 30 borde förbjudas att skriva om musik är att man oundvikligen och ofrånkomligen fastnar i vissa mönster. Det är svårt att fortsätta vara relevant när man återkommer till samma gamla grejer hela tiden. Om du följt den här bloggen ett tag så kanske du känner till att jag har en hang-up på popmusikens förmåga att tilta verkligheten. Sent på tisdagskvällen upplevde jag det igen, oerhört starkt. Eller, egentligen var det den raka motsatsen: En förstärkning snarare än en tiltning. Jag upplevde hur en oförlåtande verklighet bara blev ännu mer karg och jävlig av ett stycke drone som inte hade någon ambition att göra livet bättre utan bara tryckte ner en ännu djupare i kylan. Jag upplevde hur en väntan på en buss i minusgraderna, en väntan som i normala fall skulle ha varit på sin höjd irriterande, blev fullständigt outhärdlig. P.D. Wilder satt insnöad uppe i North Dakota. Med gitarr, effekter och vitt brus skrev han albumet »f/m« som blev den mörka ambientens motsvarighet till slutscenen i »The Thing«. Visst ringer varningsklockorna för kliché här. Att göra dystopisk drone om vinterlandskap och piskande vindar är knappast att bryta ny mark. Snarare går det väl att argumenteras för att alla ödsliga ljudlandskap på någon nivå ackompanjerar snörök och värkande leder. Men P.D. Wilder tillför ändå något väsentligt: Han tillför skräck. Det 28 minuter långa spåret »Blizzard/Undefined« är direkt obehagligt. Ute i vinternatten gnager sig den ensliga stämningen i spåret in i benen lika obarmhärtigt som kylan i sig. Det är inte roligt att lyssna på, det är hemskt. Med det i lurarna går det inte att bita ihop och lura sig själv att man snart kommer in i värmen och allt blir bättre. Och därför passar det lika bra i Norden, Europa som i North, Dakota. Ladda ner: »Blizzard/Undefined«

Jag har länge drivit tesen om att det egentligen är helt vansinnigt att vuxna sitter och skriver barnböcker, gör barnvisor och på andra sätt försöker prestera kultur för de yngre. Det görs nämligen alltid på ett moget, sofistikerat sätt med alldeles för mycket tanke på sensmoral och undervisande. Barn är ju de bästa kreatörerna som finns. Inget kan mäta sig med vad de kokar ihop själva. De behöver bara en bra redaktör. (Oftast en jävligt bra redaktör.) Webbserien »Axe Cop« tar jag som bevis för denna tes. Den syrade, sjuka och galet våldsamma serien är skapad av en femåring och tecknad av hans 29-åriga bror. De historier som kommer ur lilla Malachai Nicolles huvud illustreras av Ethan och blir underbar läsning. »Axe Cop« handlar som namnet låter om en polis med en yxa som till stridsropet »I'll chop your head off!« rensar upp i ett gäng dinosaurier som bor i Vulkanlandet eller stoppar ärkeskurken Pretzelhead som... Tja, har en pretzelkringla som huvud. Det skedde ett paradigmskifte inom den animerade filmen i början av 2000-talet när filmstudios insåg att de kunde tilltala såväl barn som föräldrar som stoners genom att förlägga handlingen på flera nivåer. Men inte ens de mest knarkiga avsnitten av, säg, »Sheep In the Big City« är ens i närheten av »Axe Cop«. Jag gillar också att serien per definition är tidsbegränsad. För en »Axe Cop« gjord av någon annan än en femåring med galen fantasi skulle ju helt enkelt inte funka. Läs den.

"That was the first I ever heard of shadowed Innsmouth. Any reference to a town not shown on common maps or listed in recent guidebooks would have interested me, and the agent's odd manner of allusion roused something like real curiosity." H.P. Lovecraft, »The Shadow Over Innsmouth«

Över en middag på ett bröllop fick jag berättat för mig hur en i bordssällskapet varit med om något synnerligen fascinerande. Han är fotograf och har som ett specialintresse att fota övergivna flygplan på platser där de absolut inte hör hemma. En kompis till honom hade skickat över Google Maps-koordinater och när han tittade på satellitfotot så var där tät skog med ett gammalt militärplan stående mitt bland träden. Han skrev ut kartan, hoppade in i bilen och började köra. Efter några timmar blev motorväg till landsväg och landsväg blev till grusväg. Långsamt tyckte han att kartan inte riktigt såg ut som landskapet utanför fönstret och plötsligt kom han runt en kurva där han fick tvärnita. Fast det på kartan var kompakt skog öppnade nu en glänta upp sig. Vägen var avspärrad med ett taggtrådsförsett staket och en grind med videokameror och strålkastare. Det var bara att vända och åka hem. Jag fick rysningar längs ryggraden när han berättade det, även fast förklaringen är mer naturlig än den Area 51-känsla som historien ger. Tittar man på det nyktert är det klart att det handlade om någon slags anläggning som målats över med skog på kartan men att man vid maskningen missade flygplanet som säkert stod parkerat en bit från vad det nu var som låg därinne. Men eftersom vi gärna vill se kartor som absoluta representationer av verkligheten så innebär en sådan upplevelse direkt att vi undrar »vad är det som inte stämmer där?«. Alla som haft en katt hemma vet att det värsta man kan göra mot en katt är att gå in i ett rum och stänga dörren efter sig. De blir knäppa av att inte se vad som händer. Människan fungerar ungefär likadant när det gäller saker som tas bort från kartor. Det är ett ytterst fungerande dramaturgiskt grepp. Så fort en plats ska mystifieras i litteratur eller film så låter man huvudkaraktären få veta att platsen inte finns på några kartor. »Okej«, tänker läsaren eller tittaren, »vad är det som inte stämmer här?« Förra veckan rapporterades om spökstaden Skrunda-1 i Lettland, en gammal sovjetisk bebyggelse som övergavs på 90-talet och nu var till salu. På grund av att den var hem för två gigantiska radarstationer under kalla kriget var den inte markerad på några kartor. Att försäljningen uppmärksammades i media (bland annat av nyhetsbyråerna AP och Reuters med telegram som plockades upp av olika sajter) beror på det förmodat hemliga. Att Sovjetunionen inte hade med några viktiga installationer på kartorna, av förklarliga skäl, förtar inte att det här plötsligt känns som en viktig nyhet. »Vad är det som inte stämmer med Skrunda-1?« För några år sedan skrev jag här på bloggen om fotografen Trevor Paglen som bygger egna superobjektiv för att från hustak och andra höga höjder kunna fota saker många mil bort, saker som inte är meningen att fotograferas. Han har också skrivit en bok som heter »Blank Spots on the Map: The Dark Geography of the Pentagon's Secret World«. Han är katten som står och krafsar på den stängda dörren och vi står strax bakom och vill desperat se vad han ser - bara för att vi inte får se det. Och förmodligen är det också den lilla kryddan som gör att Lee Mothes projekt om »New Island« känns så spännande. »New Island« är delvis konst, delvis community, delvis fantasivärld, där Lee ritar kartor, berättar historia och genom sin blogg blåser liv i en fiktiv ö, bortglömd i vår samtid. I flera inlägg berättar han om kontroverserna som omgav ön under det kalla kriget, med sovjetisk ockupation men ständig amerikansk intervention på grund av öns strategiska läge. För att konflikten inte skulle leda till öppet krig var lösningen enkel:

"In a hush-hush agreement, the Soviets allowed the Americans to stay in return for denying the island's existence! The Yellow island was then deleted from all published maps in both the Soviet-bloc East and the Capitalist West. It became a Blank Spot in the region."

Öron spetsas. Tankarna börjar rassla. Jag blir nyfiken om att veta mer, oavsett hur imaginär platsen är. Människan är utrustad för att lägga pussel, att känna igen mönster och dra slutsatser. Det är så vi lär oss prata, det är så bebisen känner igen sina föräldrar. Det är därför alla älskar Dan Brown och det är därför Kabbala är lösningen på allt. Eller som Boards of Canada sa apropå kontroverserna kring deras symboltunga album »Geogaddi«:

"Människan är programmerad att hitta mönster. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på."

Och det är väl just här skon klämmer. En plats som är bortplockad från kartan driver oss till vansinne eftersom vi inte får information nog för att dekoda den. Då måste vi kompensera bristen på information genom att själva göra klart bilden, och precis som konspirationstyngda bistra män i Montanas vildmark börjar vi med frågan: »Vad är det som inte stämmer?«

Katastrofen blev ett faktum. Med rubriker som »SVT skakas av misstänkt läcka« och »Jöback och Sibel hotas av fildelare« så var uppvaknandet idag en chock. Delar av ett par låtar i någon slags festival har LAGTS UT PÅ NÄTET. Ödeläggelse. Ruiner. Sol som genom disen flämtar förebådande. Jag kan tycka att det är synd att inte fler tar sig själva på så stort, världsfrånvänt allvar. Jag kan tycka det skulle liva upp om de stora hyperbolerna plockades fram varje gång någon missat memot om att det inte är 1983. Jag kan tycka att det finns något djupt betryggande i ordvalen när de ansvariga ska ställas till svars.

Bilden visar när jag i helgen försökte ta mig från en stuga till en bil. I sneakers, jeans och utan handskar blev jag både dyngsur och frostbiten efter det men jag har inget annat att ha på mig. Jag bor i en storstad, goddamnit, och precis som »Stockholmsnatt konstaterade« i den senaste strippen är läget just nu sådant att man är värd bragdguldet bara man tar sig till jobbet. När man pulsar där i snöstormen, eller väntar på bussen som aldrig kommer, eller sitter fast på tåget efter tio timmar av Banverket-fail så kan det vara bra att påminna sig om att det kunde vara jävligare. Natten kunde vara mörkare, vinden kallare. Det här är måndagslistan med filmer som är betydligt kallare än vintern 2009/10. 4. »Örnnästet« (»Where Eagles Dare«) Det starkaste avtrycket som filmatiseringen av Alistair MacLeans naziäventyr lämnar är inte det väloljade manuset eller de lysande rollinsatserna av Richard Burton och Clint Eastwood (matsalsscenen!). Det är känslan av skoningslös vinter. Från det första fallskärmshoppet via pulsandet över bergen till de hissnande klättringsscenerna vid Schloss Adler är den bitande kylan och alpvindarna ständigt närvarande. Tittaren förstår exakt hur bra det känns att komma in till krogvärmen i byn Werfen och få en kanna öl efter att ha kämpat mot bavarisk motvind. 3. »Band of Brothers« (avsnitt 6, »Bastogne«) Rent tekniskt är det inte en spelfilm men det hindrar inte det sjätte avsnittet av »Band of Brothers« från att hamna på den här listan. För när killarna i Easy Company är inne på tredje veckan i skogen vid Bastogne, nergrävda i sina foxholes, med förfrusna lemmar och köldskadade tår, samtidigt som granaterna när som helst kan börja regna ner och slita dem i stycken… Då inser till och med jag att det inte är en så big deal att gå ner på minilivsen och köpa tandkräm fast det är snöoväder. 2. »Fargo« Anledningen till att jag ofta uppskattar filmerna av Joel och Ethan Coen är att karaktärerna är så utmejslade. Och att de använder sig av föremål och företeelser som återkommer så ofta och får så stor betydelse i en film att även de kan betraktas som karaktärer (The Massey Prenup i »Intolerable Cruelty«, Anton Chigurhs bultvapen i »No Country For Old Men« eller Sacramento i »The Man Who Wasn’t There«). I »Fargo« var det snön. Visserligen är karaktärerna inte lika eländigt utsatta som Easy Company i Bastogne (ibland klär de sig provocerande tunt, nästan som storstadsbor) men bisterheten är å andra sidan konstant. Rakt igenom dramat blåser snörök över vägen som en påminnelse om det hopplösa, om hur långt bort bättringen faktiskt är. 1. »The Thing« Slutscenen är en av de bästa som gjorts. Till Ennio Morricones musik, lika kall som det Antarktis där filmen utspelar sig, sätter sig en överlevande i snön utanför den förstörda forskningsstationen. »Vad ska vi göra«, undrar kollegan. »Why don’t we just wait here for a while… See what happens«. Det är den mest ödesmättade repliken som Kurt Russell sagt. För han vet ju, kollegan vet ju och tittaren vet ju att det är över. De klarade en prövning men vid nästa går de under, hur de än gör, för mot minusgraderna har de inget att sätta upp. Genom hela »The Thing« använder John Carpenter rökig andedräkt, uppdragna pälshuvor och ylande polarvind för att slå an tonen och känslan av isolering har aldrig varit större. Ett tappert försök att matcha gjordes av Larry Fessenden i hans »The Last Winter« men förutom snyggt foto blev kargheten aldrig detsamma som i klassikern.

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 7/2009) Under presidentvalskampanjen fick Barack Obama frågan vad han mest såg fram emot när allt var över. Han svarade: »Att få utrymme att tänka«. Det är en önskan som inte är exklusiv för stressade politiker. I en tid där vi alltid är tio minuter sena börjar ett naturligt sökande efter en motreaktion. Gympumpande ersätts av pilates. En Whopper att ta med ersätts av långsamma ekolivsmedel. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en tid där vi måste hitta det lilla utrymmet av andrum mellan beordrad övertid och släktmiddagar för att inte bli galna. Jag har hittat det i Pan-American. I över tio år har den amerikanske musikern och producenten Mark Nelson släppt album som inte har bråttom någonstans, album vars elektroniska ljudlandskap och ensamt ekande gitarrer öppnar upp plats för att just tänka. Att hans musikaliska uttryck består av lugnet betyder däremot inte att han själv har fler än 24 timmar på dygnet. - Den bästa tiden för mig att göra musik är när jag har tid. Jag har tvingats bli ganska bra på att ha tålamod, suckar han och berättar om hur han sitter på tåg och lunchrestauranger och tänker ut melodier och ljud som han försöker minnas tills nästa gång han sitter ostörd med en dator, gitarr och lite tid. - När jag spelar in är det som ett pussel som väldigt, väldigt långsamt läggs färdigt. Jag måste se det så, annars skulle jag inte kunna fortsätta. På en stimmig lägenhetsfest för några år sedan. Jag hamnade i en diskussion om musik. Med stora ord hyllade jag Pan-American. Ingen i sällskapet hade hört det och när jag ombads att beskriva hur musiken låter så tystnade jag. Medan en electro-banger pumpade i högtalarna fumlade jag efter orden. Sedan sa jag osäkert: »Som en puls, ungefär«. Just då och där kan det ha varit det sämsta försök jag någonsin gjort i att övertyga. Om jag varit en säljare med provisionsbaserad lön hade jag fått sälja lägenheten. Så kändes det. Men ju längre tid som har förflutit sedan dess, ju mer misstänker jag att jag aldrig har satt fingret så exakt på något varken före eller efter. »Som en puls, ungefär«. Repetition. Monotoni. Lågfrekventa ljud. När Mark Nelson började komponera som Pan-American var hans mål att »ta bort klichéerna« och använda det som blev kvar. De slamrande trummorna tystnade och ersattes av ljud som han spelade in under långa promenader med sin hund längs järnvägsspåren i Chicago. Gitarrerna behandlades med effekter och under allting la han en djup, knappt hörbar, bas. - Jag gillar inte renhet, säger Mark. Ambient musik ger för ofta känslan av att man stirrar ner i marken så jag vill alltid ha något som är aningen störande. Jag vill ha in mänskliga, oförutsägbara och kanske lite irriterande ljud. Sedan debuten 1998 till »White Bird Release« 2009 har Nelson på varje skiva tagit musiken ett litet steg i en ny riktning, utan att förlora den lätt skeva midnattsstämningen som kommit att känneteckna honom. - Den centrala stämningen tror jag inte har att göra med vilka instrument, vilket tempo eller vilken tonart som används. Jag arbetar mycket med att hitta kontext för mina album och är också väldigt noga med vilka ljud jag använder, men omedvetet förlorar jag heller aldrig Pan-Americans känsla. Jag antar att det är min personliga signatur som lyser igenom, säger han. I början av 90-talet släppte trion Labradford debutalbumet »Prazision«. Mark Nelson spelade gitarr i bandet som till skillnad från den grungevåg som svepte över USA arbetade med drones och stämningsbyggande. Inför Pan-Americans självbetitlade debut 1998 hade Nelson inte bandkonstellationen att falla tillbaka på. Han satt själv med en dator och hittade där sin egen stil i de dub-drivna ljudlandskapen. Jag upptäckte honom på andra albumet, »360 Business/360 Bypass« från 1999, ett apokalyptiskt album som gästades av Rob Mazurek på kornett. Mellan hans bleckblåsimprovisation och Nelsons ljudlandskap kom Pan-American att bli något väldigt personligt för mig. Det känns som att jag kapat hans musik och gjort den till min egen, en känsla som Mark inte protesterar mot när jag försöker beskriva. - Jag har alltid sett det som att lyssnaren ansvarar för ungefär hälften av jobbet när det kommer till att uppskatta mina skivor. Jag kan bara skriva låtarna och ge dem till dig, vad du gör med dem är det som ger dem betydelse. På grund av detta kan man säga att Pan-Americans musik har fått samma egenskap som en svårtolkad dikt eller bara ett ovanligt knepigt avsnitt av tv-serien »Lost«: Vid en snabb anblick så säger den ingenting, men om man ger det tid så kan det bli det viktigaste som finns. En koncentrerad lyssning avslöjar lager för lager, nyans för nyans. - Man får nog inte ut särskilt mycket av min musik efter en snabb lyssning men jag menar inte att det jag gör på något sätt skulle vara »bättre« än något som du kan ta till dig på en gång, säger Mark lika tystlåtet som hans musik är. - Paul McCartney sa en gång att han skriver sina låtar så att det ska gå att sjunga med andra gången refrängen kommer. Det är en ganska imponerande egenskap men det är inte det jag letar efter i min musik. I detta nu när jag skriver på texten lyssnar jag på »Wing« från albumet »Quiet City«. Den har stått på i över en timme, för jag hade spelaren oavsiktligt inställd på att den skulle repetera spåret. Jag märkte inte ens att det var samma låt - och i det här fallet är det något väldigt positivt. Med Pan-American stannar tiden. Jag luftar tanken om samhällets tempo kan leda till att intresset för den sortens musik som Nelson gör ökar. Han är inte säker. - Visst måste det komma någon slags motreaktion, men samtidigt tror jag att människor som är stressade också är mer benägna att luta sig tillbaka mot något de redan känner till. Det krävs betydligt större ansträngning för att omge sig själv med lite än med mer. Medan jag gjorde i ordning det här inlägget återupptäckte jag spåret »Renzo« från tolvan med samma namn (2002). Elva minuters hypnos. Ladda ner