Det våras för point d’ironie

Efter onsdagens förvirrade debattartikel av Eva Sternberg var det många som lyfte upp hennes formuleringar i det de postade på Twitter. For the lulz. Exempelvis skrev någon att hon skulle tvätta på förmiddagen, en annan svarade att det är bra efter som »allt kvinnan gör ska hon göra med hemmet som bas«.

Det reaktionära lov av hemmafrun som Sternberg sjöng erbjöd mängder av citerbara nuggets, såväl för uppdaterande av egen status som i kommenterande av andras. Så klart att det öppnade dörren för missförstånd och framtvingade förklaringar.

På många sätt var det en perfekt storm. Citerandet av Sternberg var…

1. …uttryckande av ett budskap som är extremt korkat för alla med en människosyn modernare än 1914
2. …refererande till en artikel som inte alla hade läst
3. …kanske viktigast av allt: ironiskt, vilket är svårt att få fram i skrift om man inte känner personen som skriver.

Således dröjde det inte länge innan en manlig twittervän som ironiskt plockat en svada ur sitt sammanhang blev ifrågasatt, inte av personen det var riktat till utan av en follower som undrade vad fan det var frågan om egentligen.

Jag satt förnöjt och konstaterade att den franska poeten Alcanter de Brahm hade så rätt när han introducerade ironitecknet för skriven text.

Hur mycket folk än avskyr smileys och OMFG-uttryck så finns de där av en anledning: Det skrivna språket är inte så bra på att hantera extralingvistiska egenskaper i den sorts dialog som förs på de digitala, sociala nätverken. I vissa fall kan det leda till bra saker. Talfel, knäppa dialekter och mottagarens fördomar om exempelvis hudfärg behöver inte förminska den som försöker komma till tals. I de flesta avseenden tappar dock dialogen en mycket viktig dimension.

Hur vi säger något är ju lika viktigt som vad vi säger.

Inspirerad av missförstånden som skedde efter Sternbergs artikel tänkte jag att det var dags att börja jobba med ironitecknet. Det spegelvända, lätt upphöjda frågetecknet. Jag är fortfarande helt inställd på att cementera det som vedertaget begrepp, för där Alcanter de Brahm bara gjorde det som en arty poesigrej så finns ju idag, här och nu, faktiskt ett reellt behov av det.

Det har börjat med blandad framgång.

Jag kommer att fortsätta försöka jobba in ironitecknet på Twitter. Nu undrar jag bara hur i helvete man får fram det genom en tangentbordskombination. Att klippa och klistra känns inte hållbart i längden.