Hos Robert Ashley tappar orden betydelse

Det mest fascinerande med »Private Parts (The Record)« är inte att de två styckena som klockar in på 22 respektive 24 minuter fångar en från första anslag, utan att Robert Ashley misslyckas så stort med det som får antas vara hans ambition.

Kompositören Ashley hade i slutet av 70-talet skrivit ett antal texter som skulle tonsättas och så småningom fogas samman till det han kallade för en »opera« men som inte hade någonting att göra med det uttryck vi normalt associerar med begreppet. Han prövade att låta professionella speakers läsa in men upplevde att all mening försvann och ställde sig till slut bakom mikrofonen själv.

Den som googlar hans namn hittar panegyriska påståenden om hans författande som menar att texterna är där uppe med de andra amerikanska klassikerna från 1900-talet. Jag vet inte om det är så. Anledningen till det ska jag återkomma till.

På albumet »Private Parts (The Record)« gavs 1979 den första och den avslutande delen av operan »Perfect Lives« ut. De båda styckena som aldrig tycks ta slut heter »The Park« och »The Backyard«. Över monotona tablas, Polymoog-stråkar och piano läser Ashley själv sina texter med mjuk, sofistikerad röst. Korta meningar i taget. Över en stadig rytm på 72 slag i minuten, varken mer eller mindre. Alla Ashleys kompositioner från den här tiden gick i det tempot.

Jag läser utlåtande om »Private Parts (The Record)« där skribenten hyllar Ashleys berättande. Själv har jag aldrig kommit så långt.

Jag har lyssnat på »The Park« och »The Backyard« många gånger. Trots att tablas normalt andas new age-flum så är det något i den suggestiva stämningen och de kalla syntstråkarna och pianot som gör att jag hela tiden sugs in, måste starta om när det tar slut och inte kan släppa taget.

Och gemensamt för varje gång jag spelar den är att orden tappar sin betydelse.

Ungefär en och en halv minut in i »The Park« så förlorar han mig. Jag tappar tråden, kan inte längre hålla i huvudet vad han berättar om. Jag har suttit i nedsläckta rum med ett glas vin och försökt att verkligen fokusera på vad det är han talar om men det fördröjde bara mina tankars vandringar med en minut eller två. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att vara någon annanstans, tänkande på helt andra saker.

I ambient musik är association nästan en oundviklighet. Lyssnar jag på Tim Hecker eller Eluvium så säger det bara pang innan jag sitter där uppfylld av vidsträckt sceneri eller orimliga tankar om avstånd.

Med Robert Ashley blir det aldrig så. Han börjar med ett blankt papper. Det som är mest relevant för dagen fyller det långsamt under de 45 minuter som väntar. Och det är aldrig historien som Ashley försöker berätta.

»PRIVATE PARTS (THE RECORD)« (mp3)