Jordbävningen skapar obehaglig dramaturgi

Tsunami

I efterdyningarna till jordbävningen utanför Chile skapas en rapportering som lånar sin dramaturgi från populärkulturen mer än någonting annat: Den förebådande rapporteringen.

Istället för bevakning om vad som skett blir det teorier om vad som kan komma att ske, om det finns en monstervåg höljd i havens djup som kommer resa sig och sluka kustbebyggelse om tre timmar, om fem timmar, om tjugo timmar. Stämningen piskas upp med rubriker som »Så väntas tsunamin slå« och jämförelser med katastrofen i Sydostasien vintern 2004, en händelse som för alltid etsade in bilder i det svenska medvetandet.

En obligatorisk scen i alla virusfilmer är briefingen för presidenten där någon expert från Center for Disease Control visar projektioner över hur många som blir smittade om ett dygn, tio dygn och tre veckor om inte platsen för smittoutbrottet napalmbombas. Det slutar alltid med att hela kartan är röd.

Vi ser samma sak nu, med grafiken som visar antalet timmar som går innan den presumptiva flodvågen når Hawaii, Stillahavsöar eller Filippinerna. Inför varje klockslag kan vi hålla andan, vänta och pusta ut.

Det är en dramatisk nyhetsbevakning. Det är en spektakulär nyhetsbevakning. Men narrativet lämnar en besk eftersmak.

Precis som med Twitter-rapporterna från protesterna i Iran i somras är det förstås inte av intresse om världsläget eller omtanke om de drabbade som vi sitter och räknar ner minuterna tills vågen, om den nu finns, når nästa riskzon. Snarare är det spänningen i att på distans kunna följa ett skeende genom fragment, att försöka lägga pussel.

Skillnaden mot Iran, där den suggestiva stämningen bara fanns i betraktarens ögon, är att rapporteringen kring jordbävningen i Chile aktivt driver på den här berättelsen.

Naturligtvis är det effektivt. Från lindansare till Formel 1 till rodel i OS älskar människan att vara åskådare till dem som är obehagligt nära faran så länge hon själv inte har något ansvar och bara kan delta passivt.

Populärkulturen har i sin skildring av verkliga världen skapat ett antal vedertagna berättargrepp som signalerar till tittaren när han eller hon ska dra öronen åt sig. Vi ser allt oftare hur verkliga världen tar de berättargreppen från populärkulturen för att skapa spänning.

Jag är inte helt säker på att det känns okej.

  • mattias

    Det känns som det här är familjeversionen av krigsporren. Ramlade precis över en artikel som kändes relevant på något sätt.

    http://www.guernicamag.com/features/1563/the_pleasure_of_flinching/

    Jag tror att slutsatsen blir lite densamma, att det blir lättare för människor att vända sig bort efter att ha deltagit i realtid, “engagerat sig”, möjligtvis donerat en hundring. Sen när katastrofernas riktiga omfattning blir känd och förstörelsen kan uppskattas/räknas fram kan man skita i det eftersom man “var med” när det hände.

  • http://www.monotoni.se Billy

    mattias: Mycket bra artikeltips! Tackar för den! (Och ledsen att jag dröjde så länge att svara.)

    Visst är det nog så att det är en falsk känsla av deltagande. Man har spenderat tillräckligt av sitt empatikapital redan under skeendet så vad som händer därefter känns inte lika relevant, ungefär.

blog comments powered by Disqus