FEEDMåndagslistan: Topp-3 repliker som jag, sorgligt nog, aldrig kommer få använda på riktigt
Få saker kan skjuta trovärdigheten i sank som dialog. Att skriva något poetiskt och retoriskt är en sak, men att få det att låta på riktigt när det väl uttalas är verkligen något helt annat. Det är därför det inte går att ta på allvar när en singer/songwriter har en textrad som exempelvis »Du sa, ‘den här stan är så sorglig, vi är värda så mycket mer’«. För även om det kanske är en fin textrad så finns det ju ingen som faktiskt pratar så.
Detta innebär ju inte på något vis att man faktiskt önskar att det var så vi pratade. Självklart finns en desperat önskan att de där högtravande replikerna, Oscar Wilde-citaten och poetiska formuleringarna skulle ligga naturligt i ens mun, att man kunde babbla långa textsjok med samma eleganta syntax som en Klas Östergren-roman.
Det är därför med sorg som jag konstaterar att jag aldrig kommer få tillfälle att säga…
3. »Walk with me«
Det är egentligen den enda anledningen till att jag skulle vilja vara en hög, vördad chef. Alltså möjligheten att, när någon kommer och vill prata med en fast man egentligen inte har tid, säga ett »walk with me«, ta upp sina papper och ånga iväg genom korridoren. Aaron Sorkin-filmat. Fast även om det ligger helt rätt i munnen på Patty Hewes i »Damages« eller Josiah Bartlet i »West Wing« krävs såklart ett ethos i the really real world som varken jag eller du någonsin kommer ha.
2. »See you after the war«
Det säger sig självt. I en tid av GSM och e-mail och satellittelefoner så kan liksom aldrig det där ödesmättade men samtidigt hoppfulla avskedet som avslutas med ett »see you after the war« och en snabb klapp på axeln tas. Det gör sig bäst i en skogsdunge utanför Bastogne, på ett fartyg som strax anländer Dunkerque eller en tågstation vid Fort Bragg.
1. »Oh my God, it’s full of stars«
De sista orden man yttrar kan vara de viktigaste, och det är något som i alla fall historiens digniteter förstod. Och om de sista orden är just de som Dr. Francis Poole uttryckte innan han försvann där i trakterna av Jupiter, då innebär det inte bara att man har haft ett bra liv, men också att sortin är synnerligen snygg.
Pelle Sten sa,
2010-02-01 kl 16:39
”I’ve seen things you people wouldn’t believe.”
PN sa,
2010-02-01 kl 19:54
Frågan är om inte naturalistisk och vardagspratshärmande dialog – som i medioker deckarlitteratur och misslyckade generationsromaner – är värre än den högtravande och onaturliga dialogen. Bra dialog är varken det ena eller det andra, utan… något annat. Frågan är vad?
Dialogen i Casablanca är ju till exempel fenomenal, men den är knappast realistisk. Ingen skulle någonsin kunna ge så bra svar på tal. Den är på gränsen till så välskriven att det inte längre låter “på riktigt”. För välskriven dialog kan ju på så sätt också vara ett problem. Tyckte ofta West Wing led av det.
Billy R sa,
2010-02-02 kl 09:32
Pelle: Såklart! “If only you’d seen what I have seen with your eyes.”
PN: Det är inte nödvändigtvis vardagspratshärmande jag är ute efter. Frukostscenen i “Reservoir Dogs”, för att ta det mest självklara exemplet, är långt ifrån vardagspratshärmande men ändå lysande dialog. Problemet är när någon utger det för att vara autentiskt, d.v.s. singer/songwritern som gör den sorgliga låten om flickan och använder textraden jag nämner ovan men missar att just den textraden gör att hela låtens innebörd blir falsk.
Om man etablerar karaktärer som larger than life, totalt osannolika och underbara, så kan de naturligtvis prata på ett högst onaturligt sätt utan problem. Det enda bekymret som då kvarstår är att vi aldrig kan prata likadant utan att låta som muppar. Och det är ju lite trist.