PN: Det är inte nödvändigtvis vardagspratshärmande jag är ute efter. Frukostscenen i “Reservoir Dogs”, för att ta det mest självklara exemplet, är långt ifrån vardagspratshärmande men ändå lysande dialog. Problemet är när någon utger det för att vara autentiskt, d.v.s. singer/songwritern som gör den sorgliga låten om flickan och använder textraden jag nämner ovan men missar att just den textraden gör att hela låtens innebörd blir falsk.

Om man etablerar karaktärer som larger than life, totalt osannolika och underbara, så kan de naturligtvis prata på ett högst onaturligt sätt utan problem. Det enda bekymret som då kvarstår är att vi aldrig kan prata likadant utan att låta som muppar. Och det är ju lite trist.

Dialogen i Casablanca är ju till exempel fenomenal, men den är knappast realistisk. Ingen skulle någonsin kunna ge så bra svar på tal. Den är på gränsen till så välskriven att det inte längre låter “på riktigt”. För välskriven dialog kan ju på så sätt också vara ett problem. Tyckte ofta West Wing led av det.