Efter onsdagens förvirrade debattartikel av Eva Sternberg var det många som lyfte upp hennes formuleringar i det de postade på Twitter. For the lulz. Exempelvis skrev någon att hon skulle tvätta på förmiddagen, en annan svarade att det är bra efter som »allt kvinnan gör ska hon göra med hemmet som bas«. Det reaktionära lov av hemmafrun som Sternberg sjöng erbjöd mängder av citerbara nuggets, såväl för uppdaterande av egen status som i kommenterande av andras. Så klart att det öppnade dörren för missförstånd och framtvingade förklaringar. På många sätt var det en perfekt storm. Citerandet av Sternberg var... 1. ...uttryckande av ett budskap som är extremt korkat för alla med en människosyn modernare än 1914 2. ...refererande till en artikel som inte alla hade läst 3. ...kanske viktigast av allt: ironiskt, vilket är svårt att få fram i skrift om man inte känner personen som skriver. Således dröjde det inte länge innan en manlig twittervän som ironiskt plockat en svada ur sitt sammanhang blev ifrågasatt, inte av personen det var riktat till utan av en follower som undrade vad fan det var frågan om egentligen. Jag satt förnöjt och konstaterade att den franska poeten Alcanter de Brahm hade så rätt när han introducerade ironitecknet för skriven text. Hur mycket folk än avskyr smileys och OMFG-uttryck så finns de där av en anledning: Det skrivna språket är inte så bra på att hantera extralingvistiska egenskaper i den sorts dialog som förs på de digitala, sociala nätverken. I vissa fall kan det leda till bra saker. Talfel, knäppa dialekter och mottagarens fördomar om exempelvis hudfärg behöver inte förminska den som försöker komma till tals. I de flesta avseenden tappar dock dialogen en mycket viktig dimension. Hur vi säger något är ju lika viktigt som vad vi säger. Inspirerad av missförstånden som skedde efter Sternbergs artikel tänkte jag att det var dags att börja jobba med ironitecknet. Det spegelvända, lätt upphöjda frågetecknet. Jag är fortfarande helt inställd på att cementera det som vedertaget begrepp, för där Alcanter de Brahm bara gjorde det som en arty poesigrej så finns ju idag, här och nu, faktiskt ett reellt behov av det. Det har börjat med blandad framgång. Jag kommer att fortsätta försöka jobba in ironitecknet på Twitter. Nu undrar jag bara hur i helvete man får fram det genom en tangentbordskombination. Att klippa och klistra känns inte hållbart i längden.

Val av namn är sällan enkelt. Ibland fastnar arbetsnamn till slutprodukten och vips så sitter de där med varumärken som Flickr eller Delicious som är kassa. Eller så sitter man och funderar länge och kommer upp med något som man har en full historisk och tematisk täckning för men som ändå känns lite skevt eftersom dessa inte framgår, som exempelvis The Cricket. Det går inte att välja ett bra namn. Men gemensamt för både arbetsnamn som fastnar och genomtänkta namn där referensen inte riktigt går fram är att de ganska fort blir naturliga. Varken man själv eller »målgruppen« reflekterar över det särskilt länge. Men... För lite mindre än sex år sedan när den här bloggen startade upp valde jag namnet »Beneath a Steel Sky« efter ett gammalt datorspel av anledningar som 1. det är ett sjukt vackert namn med fina associationer, 2. det var en subtil hyllning till något bortglömt som en gång betydde mycket och 3. det blev en fin diskrepans i att döpa bloggen efter ett datorspel och aldrig skriva om spel över huvud taget. Att det dessutom var exakt 10 år sedan det släpptes när bloggen startade spelade också in. Det var då. Nu har »Beneath a Steel Sky« återutgivits i en lysande iPhone-version, retrogaming-scenen har blivit en subkultur och antalet sökordsträffar till den här bloggen som har med gamla datorspel att göra står inte i proportion till antalet poster om dem (två på sex år). Jag vill byta namnet till vad domänen heter, monotoni. För i association och mervärden handlar bloggen minst lika mycket om »monotoni« som »Beneath a Steel Sky«. Ett namnbyte skulle ske knappt märkbart. Loggan i sidhuvudet skulle ändras. Sidtiteln skulle ändras. En handfull länkar hit skulle verka konstiga eftersom namnet var annorlunda men de skulle inte brytas efter domänen är och förblir vad den är. Men ändå tvekar jag. För här inne är vi ju BASS, liksom. I all sin skevhet känner jag en nostalgisk koppling till namnet. För efter sex år är det ju inte så konstigt att den här sidan har blivit en del av mig, något jag levt och lidit med. Och man ska inte ta för lätt på vad ett inkört namn betyder. Så, vad säger du? Ska jag byta? Tyck till i omröstningen uppe i högerkolumnen!

Ursprungligen publicerad i Sonic #49, oktober 2009. I början av 1970-talet skulle MGM lansera bolagets nya megasatsning. För att skapa intresse chartrade de en Boeing 720 som flög runt och hämtade upp journalister (astronauten Edgar Mitchell var värd ombord) med slutmålet San Fransisco och en spelning med blivande stjärnan. De ville bygga hype. De försökte få sin artist att bli den stora snackisen. Det är ganska lätt att göra sig rolig över sådana tilltag, speciellt eftersom artisten de lanserade var Judy Pulver som kraschade med albumet »Pulver Rising« och sedan aldrig hördes av igen, men även om stora promotionstunts tillhör gårdagen är syftet de hade kanske mer relevant än någonsin. Hypen är musikvärldens heliga graal. Alla vill få buzz och vara »det nya«. I dag har hype-maskinen lämnat chartrade Boeing 720s och flyttat till nätet, där den har ätit steroider och blivit snabbare, större och mer skoningslös. Numera blir band upptäckta, hyllade och bortglömda innan de ens har börjat spela in sin musik. Journalisten Bill Wasik på Harper’s Magazine har studerat livslängden på internethyper och han menar att dagens slit-och-släng-inställning kan vara lika hämmande som den gamla ordningen där det var skivbolagen som lät band släppa bara en singel och sedan skickade ut dem på sophögen om den floppade.   »Den enskilda låten är formatet ett band kan nå ut med i dag«, säger han. »Därför ser man band som fansen inte har tålamod att ge uppmärksamhet ens för ett helt album utan bara en låt. Bandet upplever det självklart inte begränsande på samma sätt som när ett skivbolag lägger sig i eftersom det är mycket mer indirekt och svårare att bli arg på, men det kan smyga sig på dem tills de backat in i en kreativ återvändsgränd och bara försöker vara fansen till lags.« När jag gick i gymnasiet fick det okända bandet The Connells en megahit med balladen »74-75«. De var en klassisk one-hit-wonder, ett troget kämpande band som efter sex studioalbum och elva års karriär till slut fick sin stund i stolen. Sedan dess har allt förändrats. Om du i dag hör en låt av ett nytt band så är det faktiskt en god chans att det är den första låten de gjort - och risken finns att du aldrig kommer höra något mer av dem igen.   »Även om det alltid har funnits one-hit-wonders inom popmusiken tycker jag det mest fascinerande med dagens indiescen är att den skapar nya stjärnor över natten mycket snabbare än den cyniska storbolagsmaskinen klarar av«, säger Wasik. »Det är otroligt att användargenererad media slår de stora bolagen på deras egen hemmaplan när det gäller att skapa hype.« Wasik gav i somras ut boken »And Then There’s This« som diskuterar hur fenomen som virala videor, musik och historier lever och dör på internet. I den berättar han om ett experiment han gjorde för att testa om det är lika lätt att skapa antibuzz som det är att skapa buzz. En tid innan festivalen SXSW startade han bloggen »Stop Peter Bjorn And John« i vilken en rabiat jag-person uppmanade folk som var trötta på hiten »Young Folks« att demonstrera utanför en av deras spelningar där. De långa inläggen som förklarade varför den svenska trion måste stoppas fick mycket uppmärksamhet i bloggvärlden men lyckades inte övertyga någon att ansluta till korståget. Slutsatsen han drog av det var att en onlinehype inte dör av hat utan av uttråkning. På ett sätt är det en bekymrande analys, för om den stämmer så innebär ju det att hypens bränsle inte är kärlek utan rastlöshet. Att »Stop Peter Bjorn And John« misslyckades i att tysta den där visselmelodin berodde på att inte tillräckligt med tid förflutit sedan låten blev stor. På samma sätt är det omöjligt för ett band som väntar för länge att följa upp det initiala intresset att få samma uppmärksamhet igen. Thieves Like Us gjorde en av decenniets bästa låtar med »Drugs In My Body« 2005 men där den hype som följde på låten enligt gammal modell skulle ha byggt upp till debutalbumet hördes inte ett knyst när fullängdaren kom tre år senare. När Gentle Touch släppte ep:n »Memories« 2006 älskade jag den. I recensionen i Sonic (nr 27, betyg 8/10) skrev jag: »Gentle Touchs mp3or har fått pophjärtan över hela landet att tråna efter en debut-ep«. Detta var ungefär tre månader efter att dessa mp3or börjat cirkulera, alltså inom tiden för att de fortfarande kändes spännande. I januari 2008 kom bandet med ett fullängdsalbum och efter att ha varit så till mig av debuten så kollade jag naturligtvis upp det för att se om de stod sig? Eller? Nej. Jag har faktiskt inte hört det än. Jag har ingen anledning annat än att jag tyckte att Gentle Touch inte kändes särskilt spännande två år senare. När jag bekänner detta för bandets Gustav Petersson hoppas jag att jag inte skaffat mig en fiende för livet.    »Jag tar det absolut inte som en sågning. Jag förstår dig snarare helt och hållet«, säger han. Jag blir förvånad. Jag har ju precis sagt till honom att jag struntade i hans musik, utan annan anledning att jag var blasé. Gustav ser det som naturligt.    »Förr så köpte man ett album och lyssnade på det om och om igen, och började därmed gilla även låtarna som inte var så 'hittiga'. Nu kostar det inget att ladda ner och därför ger många inte alltid musiken lika många chanser som de fick när man kanske bara fick tio nya låtar varannan vecka och de hade varit dyra att köpa. Vi har alltid varit positiva till nedladdning eftersom den genererar spelningar men den har slagit ut albumformatet nästan helt«, fortsätter han. När man märker hur tidsspannet krymper allt mer mellan att ett band blir upptäckt och bortglömt är det lätt att se en framtid där det inte längre finns beständiga karriärer, där allt handlar om det nya heta bandets nya heta mp3a. Samtidigt som jag inte nödvändigtvis ser detta som något negativt - bra popmusik har alltid kort livslängd - undrar jag om det kommer vara möjligt att förvalta och förädla ett uttryck längre än under tre-fyra blogghits. Det är ju oftast efter ett tag som artisterna hittar rätt. Service är ett musikbolag som med små medel lyckats etablera artiser som Jens Lekman, The Embassy, Franke och The Studio, alla namn som i magen känns spännande när de kommer med något nytt även om de har ett antal år bakom sig. Service startades 2001 av Ola Borgström och han tror att timingen spelade en stor roll i de artisternas framgångar. De etablerades när den nya tekniken kunde användas för produktion och information men medan de långvariga relationerna mellan musik och publik fortfarande förekom.    »De är också relevanta artister med viss intellektuell tyngd. De har inte sneglat på omvärlden utan varit självtillräckliga, stakat ut en egen liten värld och därmed kunnat vara utgångspunkt för en egen rörelse. De uppmärksammades som företrädare för något nytt, starkt och inte minst svenskt. Det hör ju inte till vanligheterna«, säger Ola. Han får medhåll av Bill Wasik som också tror att det är viktigt att vårda det egna uttrycket, att inte dras med när hype-karusellen börjar snurra.    »Microkändisskapet får aldrig ändra på hur du ser på dig själv och din konst. Det verkligt destruktiva sker när unga artister tror att personerna som hypar dem är samma personer som de ska försöka imponera på. Hype-maskinen kommer aldrig se dig som ett konstnärsskap under utveckling, den vill att du ska göra mer av samma sak du gjorde första gången och sen kritiserar den dig för att du aldrig förändrar dig. På samma gång tror jag inte att det går att bortse helt från hypen för det är ett nödvändigt ont för att hitta en publik. Det gäller bara att hålla den på armlängds avstånd.« Sophie Rimheden fick med hyllade debutalbumet »Hi-Fi« från 2003 epitetet »electronica-drottning«, vanligtvis ett olycksbådande tecken. Det betyder på hype-språk att man kramas sönder under en period för att sedan falla i glömska när »den moderna folksångaren« eller annan skrivvänlig karaktär upptäcks. Sophie producerar fortfarande musik och är inte bekymrad över att det är svårare att få uppmärksamhet för det hon släpper idag.    »Jag har alltid gjort musik främst för min egen skull«, säger hon. »Varje släpp gör jag efter de tankar och känslor jag har just då. Hype i media kan hjälpa en framåt och få acceptans, främst som ny artist, och göra det lättare att få spelningar. Men mitt musikskapande har inte påverkats av detta. Det är rätt skönt att inte vara med i tidningar faktiskt.« Hon har lekt med tanken på att släppa nyproducerad musik anonymt eller under nytt namn för att slippa vara »electronica-drottningen« men i slutändan tror hon att det ändå att den inledande buzzet bara var av godo.    »Det känns som en för jobbig grej att 'börja om' som ny artist. Den status jag har fått genom åren är på många sätt bra att dra nytta av.« Jag har en technoproducerande vän som en gång beskrev känslan av att göra nya låtar och posta på forum och bloggar: »Det är som att försöka fylla ett stort svart hål.« Han är inte bitter för precis som Sophie Rimheden gör han musiken främst för sig själv, men han saknar känslan han fick på 90-talet av att något händer när släpper låtarna. Att de lämnar något slags avtryck någonstans, om än bara för ett kort tag. Det brukade vara musikerna som levde fort och dog unga, nu är det hypen som gör det. När MGM la ut 100000 dollar på att flyga journalisterna till San Fransisco var det inte för att Judy Pulver skulle hamna högst upp på hypem.com utan för att starta en lång karriär. De tänkte över ett långt tidsperspektiv. Näthypen i dag fyller en helt annan sorts funktion eftersom den sortens beständighet inte längre är intressant. När vi konsumerar kultur, oavsett om det är musik, litteratur eller tv-serier, så söker vi oss till det som kan säga något om just detta nu. Vi letar inte efter artisterna som kan tonsätta vårt kommande decennium utan om artisterna som säger något om våren 2010. Om artisten passar in i tiden så finns det utrymme för honom eller henne att bli stor, men tiden kommer inte förändras av artisten. Bill Wasik menar att intressanta artister alltid kommer att nå ut och att det viktigaste för dem är att ta det för vad det är, en flyktig internethype, och inte låta deras konstnärliga idé störas av att vad som kan kännas som hela musikvärlden pratar om dem, för det gör den inte. Han tror också att det sämsta ett band som inte blir blogghypat kan göra är att aktivt försöka nå dit.    »Du skickar ut låt efter låt och medan du tittar på hur litet som skrivs om dem och ser hur mycket som skrivs om andra band kan du inte låta bli att bli influerad av vad som är inne just nu och inte. Jag tror inte att alla band som låter likadant cyniskt håller på och följer trender, de har bara fastnat i rundgången.«

Det mest fascinerande med »Private Parts (The Record)« är inte att de två styckena som klockar in på 22 respektive 24 minuter fångar en från första anslag, utan att Robert Ashley misslyckas så stort med det som får antas vara hans ambition. Kompositören Ashley hade i slutet av 70-talet skrivit ett antal texter som skulle tonsättas och så småningom fogas samman till det han kallade för en »opera« men som inte hade någonting att göra med det uttryck vi normalt associerar med begreppet. Han prövade att låta professionella speakers läsa in men upplevde att all mening försvann och ställde sig till slut bakom mikrofonen själv. Den som googlar hans namn hittar panegyriska påståenden om hans författande som menar att texterna är där uppe med de andra amerikanska klassikerna från 1900-talet. Jag vet inte om det är så. Anledningen till det ska jag återkomma till. På albumet »Private Parts (The Record)« gavs 1979 den första och den avslutande delen av operan »Perfect Lives« ut. De båda styckena som aldrig tycks ta slut heter »The Park« och »The Backyard«. Över monotona tablas, Polymoog-stråkar och piano läser Ashley själv sina texter med mjuk, sofistikerad röst. Korta meningar i taget. Över en stadig rytm på 72 slag i minuten, varken mer eller mindre. Alla Ashleys kompositioner från den här tiden gick i det tempot. Jag läser utlåtande om »Private Parts (The Record)« där skribenten hyllar Ashleys berättande. Själv har jag aldrig kommit så långt. Jag har lyssnat på »The Park« och »The Backyard« många gånger. Trots att tablas normalt andas new age-flum så är det något i den suggestiva stämningen och de kalla syntstråkarna och pianot som gör att jag hela tiden sugs in, måste starta om när det tar slut och inte kan släppa taget. Och gemensamt för varje gång jag spelar den är att orden tappar sin betydelse. Ungefär en och en halv minut in i »The Park« så förlorar han mig. Jag tappar tråden, kan inte längre hålla i huvudet vad han berättar om. Jag har suttit i nedsläckta rum med ett glas vin och försökt att verkligen fokusera på vad det är han talar om men det fördröjde bara mina tankars vandringar med en minut eller två. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att vara någon annanstans, tänkande på helt andra saker. I ambient musik är association nästan en oundviklighet. Lyssnar jag på Tim Hecker eller Eluvium så säger det bara pang innan jag sitter där uppfylld av vidsträckt sceneri eller orimliga tankar om avstånd. Med Robert Ashley blir det aldrig så. Han börjar med ett blankt papper. Det som är mest relevant för dagen fyller det långsamt under de 45 minuter som väntar. Och det är aldrig historien som Ashley försöker berätta. »PRIVATE PARTS (THE RECORD)« (mp3)

Få saker kan skjuta trovärdigheten i sank som dialog. Att skriva något poetiskt och retoriskt är en sak, men att få det att låta på riktigt när det väl uttalas är verkligen något helt annat. Det är därför det inte går att ta på allvar när en singer/songwriter har en textrad som exempelvis »Du sa, 'den här stan är så sorglig, vi är värda så mycket mer'«. För även om det kanske är en fin textrad så finns det ju ingen som faktiskt pratar så. Detta innebär ju inte på något vis att man faktiskt önskar att det var så vi pratade. Självklart finns en desperat önskan att de där högtravande replikerna, Oscar Wilde-citaten och poetiska formuleringarna skulle ligga naturligt i ens mun, att man kunde babbla långa textsjok med samma eleganta syntax som en Klas Östergren-roman. Det är därför med sorg som jag konstaterar att jag aldrig kommer få tillfälle att säga... 3. »Walk with me« Det är egentligen den enda anledningen till att jag skulle vilja vara en hög, vördad chef. Alltså möjligheten att, när någon kommer och vill prata med en fast man egentligen inte har tid, säga ett »walk with me«, ta upp sina papper och ånga iväg genom korridoren. Aaron Sorkin-filmat. Fast även om det ligger helt rätt i munnen på Patty Hewes i »Damages« eller Josiah Bartlet i »West Wing« krävs såklart ett ethos i the really real world som varken jag eller du någonsin kommer ha. 2. »See you after the war« Det säger sig självt. I en tid av GSM och e-mail och satellittelefoner så kan liksom aldrig det där ödesmättade men samtidigt hoppfulla avskedet som avslutas med ett »see you after the war« och en snabb klapp på axeln tas. Det gör sig bäst i en skogsdunge utanför Bastogne, på ett fartyg som strax anländer Dunkerque eller en tågstation vid Fort Bragg. 1. »Oh my God, it's full of stars« De sista orden man yttrar kan vara de viktigaste, och det är något som i alla fall historiens digniteter förstod. Och om de sista orden är just de som Dr. Francis Poole uttryckte innan han försvann där i trakterna av Jupiter, då innebär det inte bara att man har haft ett bra liv, men också att sortin är synnerligen snygg.