Varför är den förnuftiga sidekicken så tröttsam?

I »Den sista cigaretten« gör Klas Östergren via sitt berättarjag upp med alla författare som använder drömmar för att ta handlingen framåt. Attacken riktas mot att de drömmarna alltid förmedlar något viktigt till protagonisterna som når någon slags insikt efter dem.

“Ända sedan tidiga läsupplevelser i barndomen hade jag irriterat mig på historier där drömmar återgavs. Jag brukade bläddra förbi dem, eftersom jag uppfattade greppet som fusk, alldeles onödigt fusk dessutom, eftersom allting var påhittat ändå.”

Naturligtvis återberättar Östergrens författarjag sedan en dröm som tar handlingen vidare.

Jag håller helt med om drömmar i berättelser, i alla fall om de inte handlar just om drömmar. Det greppet dog ungefär när Bobby i »Dallas« vaknade upp från sin. Men det är ju egentligen inget nytt.

Ett berättargrepp som jag däremot börjat störa mig mer och mer på för varje film jag ser och bok jag läser är den förnuftiga sidekicken. Denna arketypiska karaktär har alltid goda råd när hjälten har kört fast, kommer med kloka råd och knuffar honom eller henne i rätt riktning.

Jag tänker inte främst på Manic Pixie Dream Girls, även om de kan sorteras in i den här svadan, utan på de som är ännu klokare, ännu mer användbara för att bena ut knepiga intriger som författaren själv har kört fast i. De kommer med sina små vägvisare, »har du tänkt på det här?«, och hovrar snett bakom huvudpersonen med orubblig begåvning.

Deras existens är ungefär som när man kört fast i ett datorspel och tvingas till förnedringen att googla fram en walk-through: Klart man tagit sig förbi hindret förr eller senare ändå, men just då och där orkar man inte och vill vidare.

På ett sätt är mitt förakt mot dem ogrundat. Oavsett vad vi tar oss för här i livet står vi sällan helt ensamma. Såväl i arbetsprojekt som i privatliv mår man bra av att få tips av någon som inte står det man pysslar med så nära.

Faktum är ju att lektörens nogsamma granskning av författarens manus med efterföljande redigeringskrav är ungefär detsamma som när den förnuftiga sidekicken föreslår att berättelsens protagonist, full av känslor och irrationella instinkter inför det han eller hon ska göra, borde pröva det ena eller andra.

Den förnuftiga sidekicken finns överallt i verkliga livet. När jag bad dig som läsare att rösta om bloggen borde byta namn så gör jag det ju av anledningen att jag själv inte har rätt perspektiv och vill ha en indikation som inte är grundad i mitt eget huvud. Det är ju samma funktion, fast med färre livsavgörande konsekvenser än vad som brukar stå på spel i litteraturen.

Så varför tycker jag att den rollen är så tröttsam när den är fiktiv? Är den över huvud taget något att bry sig om? Vad tycker du?