Ett skoföretag som vill mjölka allt ur ordet »exploration« har låtit spela in ett antal minidokumentärer på temat. De är väldigt sevärda. I den senaste hänger Matt Mason (som skrev den fina »The Pirate's Dilemma«) med Londons piratradioscen. Det är mycket snack i källarstudios som vibrerar av dubstep och klättrande på tak för att montera piratmaster. Av de andra filmerna är den om folk som byggt hem i amerikanska kärnvapenmissilsilos naturligtvis en höjdare, liksom besöket i Centralia (som tidigare hamnade på listan över hemska platser att besöka). Se filmerna här

Ursäkta att jag spam-bloggar, men tills formatet har satt sig och alla vet att fredagar är synonymt med nytt avsnitt av högkulturpodcasten »Obiter Dictum« så tar jag mig friheten och påminner. Nytt avsnitt idag alltså. Vi pratar »The Pacific«, artificiella intelligenser som lärt sig komponera musik och reder ut om »South Park« fortfarande har någon relevans. Det är återigen jag och Tobias Norström som babblar. När vi blivit lite varmare i kläderna kommer vi börja bjuda in gäster. Klicka här för att lyssna och/eller prenumerera i iTunes

[tweetmeme] Mellan DN-skrapan och huset där DN faktiskt sitter så ser man en snutt på översta våningen av Sweco-huset. Och det känns inte bra, för det är något som pågår därinne. Kvällar och nätter är det ett rum som blinkar obehagligt. Inte hela tiden, inte varje dag, men ofta. Det är som att alla lysrör i rummet tänds och släcks på samma gång. Ibland i kontrollerad puls (som i klippet nedan), ibland mer oregelbundet. Varje gång jag ser det hör jag Tom Waits röst i bakhuvudet... »What's he building in there?« Det här känns lite som den gången när jag var 12 år, skulle lyssna på lokalradio och råkade ratta in en nödsignal som gick i morsekod på AM-bandet. Vad betyder det? Vad händer därinne?

Johan Ringblom har startat Facebook-gruppen Studion på St:Eriksplan som samlar foton, biljetter och berättelser från Stockholms bästa livescen. Jag behöver bara titta in för att känna smaken av Gin&Tonic och ljudet av swindiegitarrer. Gå dit och bidra med vad du har! För dig som är från Skåne är gruppen Popstad Lund kanske mer relevant. Där finns en gedigen dokumentation av Lunds musikliv från de senaste 25 åren. Och när vi är inne på ämnet dåtid så vill jag tipsa om kommentarstråden som följde mitt inlägg om Guns'n'Roses hybrisvideo i förra veckan. Det var en dussinpostning som ledde till väldigt bra synpunkter och surr. Sånt gillar jag.

[tweetmeme](Den här postningen innehåller inga spoilers.) I helgen såg jag »Shutter Island«. En sevärd film, välspelad och snygg, vars enda problem är att den släpptes 2010. Om den hade kommit på 70-talet skulle den idag ha varit en klassiker, men nu lyckas den inte med sitt mindfuck. En känsla av besvikelse infinner sig över att manuset inte är lika snyggt som fotot. Problemet är att Martin Scorsese naturligtvis är smart, men han har missat att »Lost« är smartare. För det är till »Lost« jag behöver titta för att förstå varför jag inte uppskattade »Shutter Island« så mycket som jag borde. Tidigt i »Lost« förekom en instruktionsfilm där personen i bilden sa: »Careful observation in the only key to true and complete awareness.« Det här var ett metaögonblick av stora mått. Uppmaningen var främst till tittaren, för hela tiden har »Lost« jobbat aktivt med detaljer för att uttrycka mysterier. Rekvisita som byter plats mellan tagningar, reflektioner som inte stämmer och dåliga Photoshop-montage har inte varit misstag i produktionen utan aktiva ledtrådar. När en röntgenplåt som nyligen dök upp i bild under en sekund var daterad 2005 istället för 2004 gav det upphov till så mycket spekulation att producenterna Damon Lindelof och Carlton Cuse var tvungna att gå ut i sin podcast med dementi om att datumet hade någon betydelse. Det var bara ett misstag från the prop department men fansen som följer »Lost« är nu så medvetna om att careful observation in the only key to true and complete awareness att de genast läste in massor av detaljer i den . Och det är med detta bagage i ryggen som vi slår på »Shutter Island«. Vi har lärt oss i »Lost« att foto, detaljer och dialog kan innehålla så mycket metainformation om berättelsen att vi nu tittar aktivt efter det. Och jag reagerade redan i inledningsscenen. Det här inlägget är fritt från spoilers så titta i kommentarsfältet om du redan har sett filmen och vill veta vad jag menar. Men redan i inledningsscenen av »Shutter Island« synade jag bluffen och sen var det en lång väntan på att man skulle få den uppnystad. Jag tycker inte att den var dålig, men samtidigt hade jag förväntat mig mer 2010. För som sagt: Scorsese är smart, men han har nog missat att »Lost« är smartare.

Vet du inte vad du ska lyssna på när du åker till jobbet på fredagar? Här är ett tips: Jag har varit med och startat podcasten »Obiter dictum« där vi varje vecka kommer att diskutera popkultur, geekdom och allmänt ytliga saker. Premiären är idag och ämnen som behandlas är bland annat ljudets betydelse i film, varför Lord Hesketh inte har en högre status i populärkulturen och var gränsen går för vad man kan driva fans att göra i en viral kampanj. Lyssna direkt, ladda ner eller prenumerera i iTunes här

[tweetmeme]För, tja, elva år sedan är det nu, hade jag ett sommarvikariat på en myndighet där jag besvarade e-mail och fax. Det var allvarliga frågor och majoriteten fick jag inte ens besvara utan kunde bara säga att ärendet skulle handläggas senare. Idag läste jag på io9 att tyska forskare funnit att det finns en klar koppling mellan vilket användarnamn man väljer för sin e-postadress och vilken sorts person man är. Då kom jag att tänka på ett av de där mailen jag besvarade. Mailet var från thefalcon@blabla.com. Jag kommer inte ihåg vilken mailtjänst det var. Jag minns däremot att jag såg avsändaren och skrockade för mig själv. »Vad jobbigt för honom att behöva använda den e-postadressen när han ska ha myndighetskontakt«, tänkte jag. För det kändes ju som någon som tyckt att det var ett ascoolt användarnamn en gång när han registrerat det men att det inte är så roligt nu. Ungefär som att ha »hotdude16@blabla.com« och söka jobb med den när man är 23. Jag läste mailet, som var skrivet i den formella ton som det anstår viktiga myndighetsfrågor, och kom ner till underskriften: Namn Namnsson, a.k.a. THE FALCON Jag gissar att han idag titulerar sig »Social Media Expert«.