Och på samma sätt var det med “November rain”-videon – för att förklara att det här var världens största rockband var de tvungna att göra en galen video (och det är ju dessutom en trilogi, med “Estranged” och “Don’t cry” som delar i storyn).

Mest säger det kanske att Axl Rose var alldeles för ängslig för att verkligen tro att han hade världens största rockband (Bono, som möjligtvis hade världens största rockband runt den tiden, 87-92, hade så stort ego/självförtroende att han inte behövde göra lika episka videos).

Jag ringde Slash i torsdags och vi pratade om just det här, att hans uppväxt i Laurel Canyon, granne med Joni Mitchell och Neil young och David Geffen, och med David Bowie som mammas pojkvän, också gjorde honom förberedd inför rockstjärnelivet. Men Axl Rose hade aldrig det där, han var en lantis från Indiana som Det är det där dåliga självförtroendet som gör Guns n’ Roses så fascinerande – och självklart också anledningen till att bandet imploderade efter Use your illusion.

Den bästa “November rain”-skrönan är för övrigt den att Axl ska ha hävdat att giftermålet i videon med Stephanie Seymour skulle gälla på riktigt.

Vänligen,
Sebastian

Dan: Det var mycket mystiskt på den tiden, ja. Tänk exempelvis på Meat Loaf. Overkill!

Kim: Mycket intressanta påpekanden! jag har egentligen inget att tillägga utan tackar och bockar för inlägget.

Hur som helst: Kopplingen till Arnold är intressant, för han var även med i den sista riktigt svulstiga action-blockbustern, True Lies från -94 (självfallet regisserad av James Cameron). Filmen är en enda lång orgie av fyndiga one-liners, högoktaniga explosioner och ondskefulla terrorister i skyskrapor. Scenen med Arnold på ett attackflygplan in air är fortfarande bland det mest over the top som har visats på en biograf. Det är en actionkomedi som använder sig av sin egen genres klichéer lika mycket som den faktiskt tar del av dem, en logisk utveckling av det Die Hard och James cameron själv byggt upp med filmer som Aliens och Terminator.
http://www.youtube.com/watch?v=3B7HG8_xbDw

USA har aldrig varit riktigt bra på det här med måtta, och jag tror det ligger i landets behov att dra saker till sin absolut mest överdrivna spets innan de inser att det kanske är dags att chilla lite och dra ned på helikopterscenerna.

Förklaringen i stort är väl – precis som man redan varit inne på här – just tidsandan; 80-talet låg fortfarande kvar och spökade med sina extra breda axelvaddar, osmakliga solariebrännor och ogenomträngliga synthporr – mer var fortfarande ekvivalent med bättre.

Sedan att vi i Sverige var djupt fascinerande av dessa excesser är inte så underligt, kanske främst med tanke på bankkrisen i början av 90-talet som för ett tag gjorde oss till ett U-land. Det är typ som när före detta sovjetstater äntligen börjar få lite pengar i statskassan och det första de gör är att smälla upp gigantiska, superlyxiga shoppingcentran över hela landet, ungefär som att det skulle lösa någonting när resten av befolkningen fortfarande livnär sig på gamla mögliga skosulor från nedlagda sovjetiska militärdivisioner.
Fast nu svamlar jag nog mest.

Hanna: Det är liksom inte ens en Hollywood-kyss. Jag vet inte var man ska börja söka för att hitta referenser till den. Påminner närmast om originalet av V när de äter möss, typ. Prästen + snubben som helt omotiverat springer, hoppar över bordet och mörsar bröllopstårtan har någon slags speciellt hedersomnämnande.

Å andra sidan: Yes tillverkade trumset i Sheffield-stål som krävde att scenerna på konsertarenorna förstärktes, så hybris var självklart inte något nytt för nittiotalet. Men man tycker ju att sjuttiotalet kunde ha varit en bra läxa att lära sig.

Å andra sidan har vi melodifestivalen som religion nu.