365 dagar

[tweetmeme] Nu har jag varit här under sex resor runt solen. Gjort några saker jag är stolt över, vissa jag är mindre nöjd med. Nu kan vara tid att ta temperaturen på mig själv, att göra en inventering. Vad är gjort? Vad har inte gjorts? Vad har gjorts som jag vill ha ogjort eller göra om? Äh, det låter bättre när Leo McGarry säger det. Kanske inte så förvånande. Vi börjar om: Idag fyller Beneath a Steel Sky sex år och det är egentligen en sjukt lång tid, längre än jag någonsin kunde föreställa mig att jag skulle hålla ett sådant här elände igång. Bloggens natur är sådan att den förlorar sin poäng om den inte har en jämn och frekvent uppdatering, men detta kräver i sin tur att tiden som behövs för att lyckas med det uppsåtet ibland förtar lusten att göra innehållet i sig relevant. Det är ingen enkel ekvation. BASS startade medan jag var musikskribent som gillade att bre ut mig på lite fler tecken än vad tidningarna tillät. Sedan dess har den sakta men säkert, i samma mak som jag själv gjort det, rört sig mot en slags popkulturell soppa av märkligheter. Odefinierad. Med vagt syfte. Och ofta med oförutsedda konsekvenser. Jag prövade att lägga in Google-annonser och blev rätt förvånad när all »relaterad« reklam handlade om vattenfilter, gasmasker, konspirationsböcker och kurser i hur man lär sig hantera panikångestattacker. Jag säger inte att Googles algoritm är fel, bara att jag själv blev lite förvånad över att så mycket har hänt på vägen från popmusik till kompakt undergångsmörker utan att jag knappt märkte det. Det var liksom inte det jag tänkte när jag stod med händerna i luften till »Stoned Love« i någon svettig källare. Och jag vet inte riktigt hur det gick till. Så många historier finns kvar att berätta. Så många saker finns kvar att lista. Så mycket finns kvar att säga att jag känner det är dags att lägga i en tung växel och ta det ända in i hamn, ända till den punkt där det är orimligt att tro det skulle gå att få ut något mer. Där det inte längre går att förbli relevant. Jag säger så här: 365 dagar. Det börjar idag. Om ett år fyller bloggen sju och ska börja i skolan. Då är det dags att fimpa. Det är inte riktigt de två mandatperioder som McGarry gör den sista nedräkningen för, men inte långt ifrån. Och, helt ärligt, sju år är galet. Det är skillnaden mellan acid house och britpop, mellan drum’n’bass och The Radio Dept. eller electroclash och Säkert!. Det är hela The Beatles karriär som producerande grupp. Jag säger så här: 365 dagar. Det är dags att bli allvarlig nu. Inte »allvarlig« som i »seriös«, naturligtvis, men som i »nu jävlar kör vi«. Och det börjar idag.