Brist på uppmärksamhet, inte betalning, är »kulturskaparnas« bekymmer

[tweetmeme] Eftersom det här inlägget riskerar att tolkas som att jag fiskar efter uppmärksamhet så är det lika bra att klargöra på en gång: Jag fiskar inte efter uppmärksamhet. Okej? Det eviga tjatet om att »kulturskapare ska kunna ta betalt på nätet« har gått mig på nerverna de senaste veckorna/månaderna/åren. Det finns så många lager av det påståendet som kan debatteras men jag vill ta upp ett som jag tycker har förbisetts: Det är uppmärksamheten, inte pengarna, som saknas. Låt mig göra en kort kronologi över hur, exempelvis, ett bra litet popband har fungerat när de släppt sin musik under de senaste 15 åren: 1995: De släpper ett album som får en fin recension i en tidning. De säljer 3000 exemplar av det, tjänar inga pengar men får göra ett antal bejublade festivalspelningar och är talk-of-the-town resten av året. 2003: De lägger ut sina mp3or på nätet, hamnar på alla viktiga mp3-bloggar, tjänar inga pengar men får göra ett antal bejublade festivalspelningar och är talk-of-the-town resten av året. 2010: De lägger ut sina mp3or på nätet. Inget mer händer. Majoriteten av all »kultur« som »skapas« (det finns så många problem med de uttrycken, men låt oss använda dem här för enkelhetens skull) går inte att tjäna pengar på idag, men det gick heller inte för tjugo år sedan. Problemet är att överflödet nu effektivt har kvävt anledningen varför man håller på och pysslar med det man gör: Uppskattningen, bekräftelsen, känslan av att vara något på spåren. För bara fyra-fem år sedan gick det att släppa en bra mp3:a, posta ett bra blogginlägg, släppa en intressant roman eller vad man nu gör och sätta ett avtryck med det. Inte ett så stort avtryck att det betalade hyran, men tillräckligt för att få några bloggpostningar om det, en notis i en tidning, några ryggdunkningar i baren och därmed också pepp för att fortsätta. En bekant sa:

»Jag har svårt att ens längre registrera den minsta impact av det vi gör, vilket är tråkigt eftersom det varit just responsen som är pay-offen. Finns det ens någon mottagare där ute?«

Visserligen stämmer det ju även som Dogge sa, att »respekt ställer inte mat på bordet till mina barn«, men det är perspektivet från någon som försöker med det nästan omöjliga konststycket att leva på sin kreativitet. Alla andra, från det lovande lilla popbandet till vilken bloggare som helst, gör vad vi nu gör av andra anledningar, och i den världen är responsen mycket riktigt den enda pay-off som finns. Vad som händer när nätet blir ett stort svart hål som bara fylls med innehåll men aldrig ger kärlek tillbaka är att man börjar mäta respons på betydligt mer diffusa sätt. Och förljugna sätt. Som antalet kommentarer till en bloggpostning. Antal besök på ens hemsida. Antal sökträffar på Google. Antal tweets som länkar till en. Problemet är bara att de grejerna inte berättar om tjejen i Vänersborg som fått sommaren räddad av albumet som talar just till henne, eller killen i Hofors som läste en livsförändrande bok, eller vem som helst på vilket slitjobb som helst vars arbetsdagar förgylls av besöket till den där bloggen, eller det där forumet. Istället för att se dessa värden, som rimligtvis var själva anledningen till att man en gång började med att »skapa kultur«, ser man att det bara var 84 personer som besökte ens hemsida förra veckan och blir deppig, knyter näven i fickan och skriver på upprop för att »kulturskapare« måste kunna få betalt på nätet, trots att de inte heller innan den digitala eran fick betalt vad deras kreationer är värda. (För det är klart att minsta poet i den bästa av världar kunde få en slant, men det funkar ju inte så.) Lösningen? Jag har inte utlovat någon lösning. Den finns nämligen inte. I ett överflöd av innehåll med oändlig tillgång till folk som gör briljanta, roliga och smarta saker är det en oundviklighet att alla inte kan få uppmärksamhet hela tiden. Detta är inte något som behöver ändras på eller lagstiftas om, utan vi kan nöja oss med att konstatera att det är. Själv ska under veckan ta och skicka ett litet e-mail till alla bloggar som jag följer i min Reader. Bara ett litet tack. För det är så många som jag läser med stor behållning men aldrig kommenterar eller delger, och det känns som att de förtjänar att veta det. Gör det du också, vetja. Och, som jag sa inledningsvis: Detta är inte jag personligen som fiskar efter uppmärksamhet. Jag är jätteglad över responsen jag får på mina inlägg så jag har definitivt inget att gnälla över.