Off the grid – jag byter sasquatch-videon mot oändligt med tid

[tweetmeme] Bara tre dagar återstår av den självpåtagna webexilen och en första utvärdering är att det har gått över förväntan. Lite för bra, faktiskt.

För en månad sedan valde jag att blockera ett antal sajter i min dator. Det handlar om ställen som jag har alldeles för lätt att ramla in och fastna i utan att få ut någonting av. Självkontroll, helt enkelt. Det experimentet har visat sig vara oerhört lyckat.

När denna vecka nu tvingade mig till nästan total avhållsamhet har jag upplevt samma effekt som blockeringen, fast multiplicerat: Jag får enormt med tid för att göra konstruktiva saker.

Jag är ibland lite för nyfiken för mitt eget bästa. Om jag ser en aktuell nyhet finner jag mig allt som oftast tröskandes igenom en tusen inlägg lång Flashback-tråd.

Om det inträffar en tågincident i Falsterbo slutar det med att jag, två timmar och fyrtio sajter senare, sitter och kollar JFK-konspirationsklipp på YouTube. Det ena leder till det andra. Det är hypertextens gåva och förbannelse.

Problemet med det är att medan man tillgodogör sig väldigt mycket trivia och (o)viktig allmänkunskap springer minuterna iväg.

För mig, som älskar internet, har det faktiskt varit en smärre chock att under den här veckan plötsligt förstå hur mycket tid jag har haft för att sitta och skriva, läsa böcker jag inte haft tid med, starta upp musikprogrammen för lite lek och i största allmänhet känna mig produktiv.

Plötsligt förstår jag vad Peter Englund menade i sitt nyårslöfte att sluta surfa:

“Det torde ha varit sent 1995. Då arbetade jag på en essä om atombomben över Nagasaki. [...] Det som skedde den här kvällen var att jag började följa olika länkar, nyfiket och oreflekterat. Jag åkte från en webbsida till en annan, iväg, iväg, och förlorade snart kontakten med den ursprungliga frågan, vidare, vidare, vidare. Känslan var lika svindlande som ämnena skiftande: om kriget, om flygplan, om aerodynamik, om fysik, om astronomi, det amerikanska Apolloprogrammet, om UFO:n, etc.

Ungefär halv två på natten vaknade jag upp, på en japansk sajt som visade vädret i realtid på (tror jag) Hokkaido, då två saker slog mig: för det första vad allt ursprungligen handlat om – ‘Just det, hm, bomben över Nagasaki’, för det andra: ‘Jag har direktkontakt med Japan nu’.”

Englunds nyårslöfte var att sluta följa länkar planlöst eftersom, som han beskriver det, »utbytet av detta virtuella åkande hit och dit står nästan aldrig i proportion till insatsen«.

Jag snuddar vid denna tanke. Tänker på hur mycket tid jag haft för kvalitativa göromål under veckan. Ändå vill jag inget hellre än att gå in och backtracka alla olästa inlägg i Readern. I won’t let you go that easily, webs.