FEEDHej då, Phil
När »Deadliest Catch« började sändas på Discovery för många år sedan fastnade jag direkt. Dels därför att det är ett fascinerande drama när de små fiskebåtarna kastas runt bland vågorna i Berings hav, och dels därför att det ger ett ganska intressant – och långt ifrån oproblematiskt – perspektiv på manligheten i vår tid.
TV-program som »Deadliest Catch«, »Ice Road Truckers« och »Extreme Survival« känns som skräddarsydda för en tid där manligheten sägs vara i kris och bilden av det manliga som målas blir den mest extrema, vindpinade som någon kan tänkas drömma upp (se bara introt till den nuvarande säsongen). Bisarrt, egentligen, men det är en lång diskussion. För lång för att ta just nu under pressande sommarhetta.
Jag fortsatte se serien, som om man ser till att ha lite distans till odlandet av machokulturen på många sätt är den perfekta semestertittningen. Noll tuggmotstånd, korkat och spännande i en bra kombination.
Hårdast av alla kaptener var Phil Harris. Han svor, skrek, rökte som en skorsten, körde Harley Davidson, la pengarna han tjänade på krabbfisket på snabba bilar och sprit. Han avled under inspelningen av årets säsong efter en stroke och jag kände mig lite smutsig som följde avsnitten eftersom närgånget dokusåpafilmande av en tragedi sällan sköts smakfullt.
Mycket riktigt blev stroken en cliffhanger i ett avsnitt och jag bävade för vad som komma skulle.
Men när sedan avsnittet efter hette »Empty Throne« och inleddes med en bild på hans kaptensstol… Ingen tittare som följt serien länge och lärt sig älska rivjärnet Harris kan ha hållit tillbaka tårarna då.
