En skådespelares svåraste roll

Någon berättade en gång för mig att den svåraste rollen en skådespelare kan ha är att spela en dålig skådespelare. Jag betvivlar det inte, men frågan är om inte en ännu jobbigare roll är att vara en skicklig skådespelare som ska spela en helt färglös karaktär?

När »Fringe« hade premiär som ett hypat J.J. Abrams-projekt så var jag oerhört besviken på castingen för rollen som Olivia Dunham. Jag tyckte att Anna Torv var så otroligt färglös där hon gick runt med sin bekymrade min.

Förutom när hon lekte med sin systerdotter var pannan alltid i djupa veck och hennes trista FBI-standardkostym hjälpte knappast till att lyfta intrycket. »Kunde de inte hittat någon bättre«, suckade jag.

Spola fram sådär tjugo avsnitt. Dunhams mörka historia börjar krypa till ytan, både för tittarna och i hennes eget minne. Plötsligt är det självklart varför hon bara skiftar i mörk gråskala. Jag inser att alla andra karaktärsdrag än lätt apatisk oro hade varit en lögn för hennes karaktär.

Spola fram ungefär lika många avsnitt till. Den alternativa Dunham är hur tuff som helst. I skinnjacka, bestämd, tar ingen skit och heller inte några fångar. Kick ass. Jag ser med förtjusning fram emot hur den kommande säsongen (premiär 23 september) kommer att utveckla sig med henne med i leken.

Och jag kan inte sluta fundera: Hur svårt måste det inte ha varit för Anna Torv, som ändå inte är en särskilt välkänd skådespelare, att porträttera den bleka Olivia Dunham så länge, och att inför sådana som mig därmed framstå som kass bara för att hennes karaktär råkade bära på ett ton demoner?

Det är flärdfulla karaktärgestaltningar som Glenn Closes Patty Hewes i »Damages« som vinner priser, men frågan är, återigen, om det inte är det lågmälda som egentligen borde hyllas.