De ständiga felen hos arkitekt Grundholm

[tweetmeme] Bengt Ohlssons roman »Gregorius« från 2004 berättade en alternativ historia om Pastor Gregorius från Hjalmar Söderbergs »Doktor Glas«. Jag gillade det greppet. I litteratur, film och tv-serier dyker det upp perifera karaktärer och biroller som verkar större än historien i sig. Tänk bara Winston Wolf i »Pulp Fiction«.

En av mina favoriter, en mycket underskattad sådan, är arkitekt Grundholm från Hjalmar Bergmans »Farmor & vår herre«. Hans misslyckade, lite sorgliga person är en som jag verkligen skulle vilja läsa mer om än de få tillfällen han tar plats i den romanen. När Borckarnas nya hus står klart så dyker han upp. Och presentationen…

»Byggmästaren hette Grundholm. Han kallade sig arkitekt, vilket var nytt. Men han var ju en boksynt man med två bokhyllor och ett skåp. På väggarna hade han planscher över alla de stilar, varav byggnadskonsten består: den egyptiska, den babyloniska, den indiska, den kinesiska, den grekiska, den romerska, den bysantinska, den romanska, den gotiska, den renässanska, den barockska, den rokokoska eller fransyska, den lovisäska eller gustavianska, den klassiska och slutligen den moderna, som är den högsta, ty den väljer bland alla de andra och tar vad den behöver.«

Det är något så fint i att han är byggmästare men kallar sig arkitekt, och att det är nytt. Och att han anstränger sig så hårt för att verka beläst och kunnig.

Men problemet med arkitekt Grundholm är att det finns ett fel på alla hans hus. Hur ståtliga och vackra de än är så finns det alltid en defekt som Grundholm har missat. Så, när Borckarnas nya hus står fullbordat, byggt i klassisk stil (utom portalen som var egyptisk eller kanske babylonisk) så är det folkvandring dit eftersom alla vill veta vad felet är. Men de hittar inget. Hur de än letar så verkar allt faktiskt stämma.

»I förstugan mitt på väggen mittemot ingångsdörren fanns en tapetdörr. Grundholm sa: Det är en liten garderob; jag har glömt nyckeln. Men det var inte någon liten garderob, det var felet! Det var ett rum, tjuguåtta fot långt, tolv fot brett. Och det var kolsvart! Det fanns ingen möjlighet att skaffa rummet dagsljus, ty på dess ena sida låg förmaket, på den andra salen, på den tredje köket, på den fjärde förstugan. Ho vet, vad Grundholm tänkt på? Vartill kunde detta rum, näst förmak och sal det största i huset, användas? Till garderob? Omöjligt. Det var hett som en bakugn. Vid dess ena vägg låg förmaksugnen, vid den andra salsugnen, vid den tredje spis och bakugn! Det var ett enda hett kolmörker, ett gehenna. Praktiskt sett var det en onyttighet, en golvyta om 28X12 förspilld. Moraliskt sett var det ett fel och en skamfläck. Men ett fel, som ingen såg, och en skamfläck, som ingen kände. Mer än Jonathan Borck och Grundholm.«

Jag kan verkligen känna för stackars Grundholm som är så cutting edge och läser på om utländska byggnadsstilar men som i slutändan alltid har fumlat till något.

Grundholm är ett av mina val när vi i veckans avsnitt av »Obiter dictum« diskuterar och listar våra favoritkaraktärer ur periferin, de vi skulle vilja se spinoffs på. Vi reder även ut Robyns experiment med tre album på ett år och funderar utifrån The Orbs samarbete med David Gilmour från Pink Floyd på hur man egentligen ska förhålla sig till 90-talets elektroniska pionjärer när de blivit gamla.

Klicka för att ladda ner som mp3.
Klicka här för att prenumerera på podcasten via iTunes.
Klicka här för att prenumerera på podcastens RSS i annat program.

Du kan också lyssna på den direkt här:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.