»Alla vill vara mer än det som syns på ytan« – intervju med Nene Ormes

[tweetmeme] När vi trötta och griniga armbågar oss genom morgonrusningen till skola eller arbete passerar vi dörrar vi aldrig sett någon gå in i, hus där lamporna aldrig varit tända och vägar som sticker av till platser där vi aldrig varit. Men vi tar inte notis om dem utan borrar ner blicken och längtar efter koppen automatkaffe som väntar när vi kommer fram. För oss ordinära är det inte viktigt vart gångarna och tunnlarna leder för vi har nog bekymmer med beordrad övertid och badrumsgolvet som behöver läggas om. Men hur skulle staden se ut om vi tittade närmare?

I Nene Ormes »Udda verklighet« har huvudpersonen Udda hela sitt liv varit plågad av märkliga drömmar, så levande att de känts som på riktigt men samtidigt så overkliga. När hon börjar förstå att upplevelserna inte är mardrömmar ställs hon öga mot öga med ett Malmö som inte liknar den stad hon känner. Det är ett Malmö där det pågår en slags maktkamp som involverar hamnskiftare i Pildammsparken, orakel som håller hov i Turning Torso och inte minst det mystiska Rådet som verkar i skuggorna. Alltsammans omärkbart för de vanliga människorna i morgonrusningen.

    »När jag först flyttade till Malmö från en mindre ort kändes varenda skrymsle magiskt. Jag kunde gå nerför en helt vanlig gata och se sådant som andra inte såg«, berättar Nene.

Hon började skriva berättelsen om Udda när hon gick en författarutbildning 2006, men embryot till »Udda verklighet« kom redan 1995 när Nene flyttade till Malmö och varje morgon tog bussen från Södervärn till Lund. På promenaden till busshållplatsen hände en dag något mystiskt som kom att lägga grunden för den värld som hon nu målar upp i sin debutroman.

    »Jag gick alltid samma väg mellan Augustenborg och Södervärn. I södra Sofielund finns ett mysigt område med låga gårdshus omgärdade av plank och en vårmorgon när jag gått längs samma kullerstensgata varje morgon i ett halvår, såg jag plötsligt en port i ett av planken. Den hade aldrig varit där förut men såg ut som den var 100 år gammal. Genast började jag fundera: Vad händer om jag försöker öppna den? Vad händer om jag öppnar och går in? Varför finns den just nu? Visar den sig bara detta ögonblick?«

En av anledningarna att övernaturliga berättelser förlagda till stadsmiljö attraherar är att de handlar om något som vi inte ser direkt men som kanske kan finnas där om vi bara tittar tillräckligt noga. Berättartekniken skapade spänning redan i folksagor om Näcken och andra skogsväsen men den håller fortfarande läsare i spänning i vår moderna tid.

Ingen kan bestämt säga att exempelvis ett fall ur tv-serien »Arkiv X«, den gömda tågperrongen på King’s Cross i Harry Potter-böckerna eller det underjordiska London som skildras i Neil Gaimans »Neverwhere« inte existerar i vår värld. För att kunna se det speciella krävs att man skalar bort lager från vår verklighet och ofta är vanliga dödliga inte inbjudna. »Udda verklighet« hämtar sin styrka i samma mystik. Det går inte att säga att en oskyldig dörr i Malmö inte är en port till det övernaturliga, en känsla som får tanken att svindla om man tillåter sig att börja fundera.

     »Det är ett medvetet grepp. Min diaboliska plan med romanen är att få folk att stanna upp och titta på världen runt omkring dem«, skrattar Nene. »Människorna vi möter på stan kan ju faktiskt vara fantastiska. Vi har alla en djupt mänsklig önskan att vara mer än det som syns på vår yta så varför skulle personer vi möter inte vara det också?«

Människor som byter skepnad till skator och stiger mot natthimlen. Låsta hus som besökare måste korsa tid och rum med hjälp av magiska lotser för att komma in i. En värld i världen där de som är speciella, de sära, sköter sitt i tysthet medan vi andra, de ordinära, sköter vårt utan att ana något. Nene Ormes har med »Udda verklighet« låtit staden bli sin egen lekplats där ingen idé är för fantastisk men samtidigt, precis som en genomtänkt konspirationsteori, också känns trovärdig.

    »Det går att se min roman som ett långt kärleksbrev till Malmö. Här har jag byggt ett eget universum som räcker för mitt författande i överskådlig framtid. Jag har funderat på hur det skulle vara om karaktärerna skulle resa någon annanstans men det känns väldigt konstigt. De hör hemma i Malmö«, säger hon.

Uppmärksamheten för boken har under sommaren varit stor trots att »Udda verklighet« befinner sig i genren som brukar kallas »urban fantasy« och som normalt är lika osynlig hos den breda massan som hamnskiftarna i berättelsen är för oss vanliga. Att romanen skulle bli en framgång var därför aldrig självklart.

    »Jag har alltid trott på den men samtidigt fått slåss mycket för den«, säger Nene. »På skolan ifrågasatte vissa lärare varför den var krånglig med så många karaktärer och varför jag har valt att skriva en sådan historia om Malmö. Jag älskade min utbildning men jag var en av få som uttalat skrev fantasy där och vissa var inte så entusiastiska över det.«

När textarbetet var färdigt började nästa utmaning: Att få den utgiven. Flera förlag sade sig inledningsvis vara intresserade men backade ur med motiveringen att handlingen inte passade deras utgivning. Även fast urban fantasy-genren internationellt skördar stora kommersiella framgångar möts den med skepsis hos svenska förlag.

    »Folk verkar uppleva det som underligt så fort det ens nämns något övernaturligt. I Sverige har vi en tradition av hjältesagor som alla får lära sig men den breda läsarskaran vågar fortfarande inte ta i en bok som har magi i handlingen. Jag vet inte vem som har bedrivit en tuff kampanj men den verkar funka. Jag skyller på Rådet,« säger hon med en referens till det ljusskygga organ som håller ordning i Uddas värld.

Nene berättar att en av de vanligare läsarreaktionerna till den nyligen utgivna debutromanen är att hon dels får höra att det med det blodröda omslaget och svarta snittet är en snygg bok och dels får frågor om hon skriver på en fortsättning.

     »Det är naturligtvis oerhört smickrande och jag blir rörd varje gång jag hör det. Den första kommentaren är min förläggares förtjänst men den andra tar jag full credit för«, skrattar hon.

Mycket riktigt är en uppföljare som tar vid där Udda verklighet slutade också på gång.

    »Det går inte så fort men det gör det aldrig. Egentligen borde det väl vara en bild på mig där jag är böjd över tangentbordet i författarraseri utan tanke på omvärlden, men jag är glad om jag kan klämma in en halvtimmes skrivande per dag.«

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 5/2010)