Fredagsalbumet: Boeoes Kaelstigen – »Tanum Teleport«

[tweetmeme] Under 1970-talet var antennerna vid Tanum Teleport länkar till världen, ståtliga och med ett löfte om framtiden. Kommunikation och media ut i den stolta, nya världen. Numera är de utkonkurrerade av fiberkabel och bara ett minne över tiden när imponerande funktionalitet också var synonymt med snygg infrastruktur. Spola fram några år från idag. Nära framtiden. Ett virus har slagit ut teknologin, kastat civilisationen in i oreda, reducerat den digitala informationen i vår världs »the forgettening«.

»The digital records crashed. Overnight, some kind of virus or worm spread through every linked archive in the system. Texts were turned into garbled junk. Pictures, movies – even music – were scrambled into senselessness. Some archives survived, but after the Forgettening, we could never be certain of their reliability.«

Alastair Reynolds, »Century Rain«

Boeoes Kaelstigen har gjort ett konceptalbum om detta, om när antennerna i Tanumshede vaknar till liv igen, en ensam signal som letar efter mottagare i en övergiven, postapokalyptisk värld.

Nej, Beneath a Steel Sky har inte uppfunnit »Tanum Teleport«. Det finns på riktigt.

För den som inte är bekant med Boeoes Kaelstigen sedan tidigare kanske ovanstående koncept osar av mörker och förfall, men det är mer »Wall-E« än »The Road«. I någon slags regelrätt genrebedömning tror jag att de gör tech-house (jag har sedan länge tappat förmågan att finfördela i klubbmusikens subnischar) men ett ord som passar bättre är minimaltrance. Det borde vara en oxymoron, men inte bara kallar de sig själva det på twitter men det säger också mycket om hur det låter.

Om Boeoes Kaelstigen inte drömde om en generatordriven satellitsändare i västsverige utan istället var holländare med avancerade rakfrisyrer skulle låtarna kunna växa till hangarmonster med bara några knapptryckningar. I spår som »Kantillo« finns anslaget där, soluppgången bara en stråkuppbyggnad bort, men Boeoes Kaelstigen släpper aldrig lös några melodier, stora stabs eller cutoff-klättringar. Inga feta ljud alls, egentligen.

»Tanum Teleport« är minimalt, kyligt och ödsligt. Det är istapparna under antenndisken snarare än technicolorbilderna den sände till världen på 80-talet. Det är som Aril Brikhas »Ex Machina« med svartvit mottagning. Men det har en latent önskan om att vara något mer.

»Tanum Teleport« på Spotify