Kan deckare skrivas i universum som saknar sökmotorer?

[tweetmeme] I »Obiter Dictum« diskuterade vi nyligen huruvida internet har dödat den episka rocklyriken, den som traditionellt kommit från när män som Bruce Springsteen stått och fryst i en telefonkiosk och pratat med sin flickvän för att han inte vill gå hem. Påståendet var att diktens romantik och magi försvinner när man inte behöver gå två kilometer i kylan till telefonkiosken utan bara öppnar laptopen och skickar ett chatmeddelande.

Avsnittet handlade främst om låttexter, men utmaningen hur man vackert berättar om nätvaro är kanske ännu större i film och tv-serier.

Det har tagit sin tid men vi börjar se hur datorscener börjar bli trovärdiga. Det är ett stort problem för manusförfattare när en allt större del av våra liv äger rum digitalt eftersom detta är nästan omöjligt att gestalta. Vi som tittare får köpa att karaktärerna möts och pratar IRL istället för ringer på mobilen eller SMSar eftersom en film där de bara fingrar på sina telefoner skulle vara rätt trist.

Ett område där det inte är lika trovärdigt är bristen på informationssökande.

Minst en gång om dagen gör jag en googlesökning för att lösa ett problem. Det kan handla om att få reda på en funktionalitet i ett program, hur länge en maträtt ska vara inne i ugnen, om hudfläcken på armen är något jag bör kolla upp eller hur jag gör för att reseta routern som jag sedan länge glömt adminlösenordet till.

Det här är en ny verklighet såväl i litteratur som film: Inget problem du har är du den första som haft. Även om det inte finns en lösning på ditt problem så kan du i alla fall få svaret att det inte finns en lösning.

Hur länge kommer vi som publik att kunna acceptera att karaktärerna i kulturen vi följer lever i ett sökmotorlöst universum?

Lek med tanken på att du får en idé om att skriva en spiondeckare som tar avstamp i nummerstationerna vi grottade ner oss i under kalla kriget-veckorna. Woho! Kreativ explosion! Du kläcker intressanta karaktärer och en grym plot som tar sin början när en av dem av en tillfällighet snubblar över en kortvågsradiofrekvens där något misstänkt sänds.

Ploten riskerar falla redan där. I really real world skulle det ha gått att googla den och då hittat att den kortvågsradiofrekvensen redan har en blogg och ett forum och är dissekerad av tusen kortvågsradionördar.

Nå, i spiondeckarens universum kanske kortvågsradionördarna har konstaterat att det är något jävligt mystiskt med frekvensen och tillräckligt med frågetecken kvarstår för att protagonisten ska ha något att nysta upp under de kommande 300 sidorna. Problemet är bara att det är så sällan som författare låter sina karaktärer göra det. Av dramaturgiskt förklarliga skäl, för det är inte roligt att titta på någon som backtrackar forumtrådar på en konspirationssajt.

I berättandet är det mycket mer effektivt om huvudpersonen söker upp en gammal bekant som har förflutet inom underrättelsetjänsten som väser att hon inte borde rota i det här. Och vi som betraktare köper det, för vi vill ju hänga med på resan, men hur länge till kommer det vara så? Vi accepterar ju inte att man skickar budbärare med häst eftersom det finns post. Förr eller senare kommer en brytpunkt där vi inte accepterar att man börjar från noll och nystar i sin bekantskapskrets när det finns Google.

Idag löser författare det här genom att ignorera att forumtrådar och sökmotorer finns. Eller så gör de centrum för ploten så extremt smalt att det inte finns någon information om det att tillgå (William Gibsons »Zero Hour«) eller så stort och världsomvälvande att det är en tight bevarad hemlighet (»Lost«). Men alla handlingar passar naturligtvis inte för någon av dessa båda extremer och det ska bli intressant att se hur det digitala kommer att visas när det handlar om mer än enstaka e-mail.

Jag gillade hur SMS-konversationer gestaltades i BBCs nya Sherlock Holmes. Vilka fler bra exempel finns det på hur man väver in samtida teknik i traditionellt berättande? (Scenen i »Jurassic Park« när lilla flickan startar om säkerhetssystemet gills inte.)