I en svidande kritik mot nollnolltalet.se:s 100-bästalista skriver Carl Reinholdtzon Belfrage i Nöjesguiden bland annat:

"Jag är motståndare till idén att mindre begåvade och i sociala sammanhang misslyckade personer ägnar sig åt kritik. Vi har sett många exempel genom åren: Twisterella, Benno, Bomben och nu Musikmagasinet Novells nollnolltalet-lista. En samling lillgamla töntar på jakt efter revansch och social återupprättelse, ett rockjournalistikens motsvarighet till Samhall om man så vill, så benägna att visa att deras mediokra sysselsättning är av värde och vikt att distans och analys totalt avlägsnas."

Grejen är... Jag ska inte gå på den enkla och bli syrlig bara för att jag har haft texter publicerade på tre av publikationerna Carl menar utgjordes av socialt misslyckade personer. Däremot så tycker jag han har fel i sak. Om jag läser mellan raderna så tror jag att det Carl menar är att musikskriverier handlar alldeles för mycket om historieberättande, att det inte finns en analys eller en traditionell kulturkritik bakom det. Personligen tror jag att historieberättande är det enda som återstår av musikjournalistiken. I en tid när det är enklare - och säger mer - att posta en låt som mp3:a än att skriva om den så blir den enskilda åsikten om något ointressant. Dessutom finns musik i sådant överflöd att det inte är intressant med analys av enskilda verk på samma sätt som en filmkritiker skriver om sitt ämne. Om jag skulle koka ihop en drypande svada om, exempelvis, Animal Collective så är den per definition en parantes för på det inlägget går tusen inlägg som älskar albumet. Om jag däremot skulle skriva ett passionerat reportage som berättar en intressant historia om en artist jag uppskattar men som inte blivit allmängods så skulle den texten kunna få läsaren nyfiken, ge ett ansikte åt ett anonymt artistalias och kontextualisera. Själv känner jag mer och mer att åsikter, liksom idéer, är billiga men kontext är ovärderligt. Därför älskar jag exempelvis Throw Me Aways artikelserier om bortglömd funk eller Intuition Told Mes upplevelser av »The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore« i en Pragförort, medan det inte ger mig någonting att gå in på Newsmill.

Jag var nere på kontinenten i jobbärenden några dagar. Jag bodde på ett slott i Mello, ungefär en timme utanför Paris, var berusad mest hela tiden och blev ganska snabbt väldigt trött av alla trerättersmåltider och ostbuffeter. Men det var en vacker utsikt att vakna till på morgonen. Om jag varit kung (istället för narr) hade jag ridit ner och krävt plebejerna på skatt av bara farten. I mars kommer The Radio Dept.s nya album »Clinging To A Scheme«. På theradiodept.com finns låten »Heaven's On Fire« från albumet att lyssna på och jag tänker inte försöka använda några stora ord här för mina hyperboler om dem har tagit slut. Jag tror inte jag har nämnt något om det, men att Friendly Noise har gått och blivit onlinemagasin innebär finfin läsning. Min hårddisk rasade igår. Stenhårt. Trrrrr-schack och så var det slut. Jag deppar inte. Det verkligt viktiga fanns det hyfsat nylig back-up på och på många sätt är ett hårddiskras ett riktigt reningsbad. Det är som en slags befrielse, ungefär som den brottslingen på flykt måste känna när han till slut blir infångad: det är inget man önskar men när det väl händer är det bara att acceptera och andas ut. Galet ambitiös och galet läsvärd är »2652 böcker kvar tills jag dör«. När folk säger att bloggar är ointressanta eftersom ingen vill veta var du köpte din frukost tar jag alltid upp den som motargument. The Embassy släpper »C'est la vie, c'est Embassy« och jag vet egentligen inte om videon är gjord till musiken eller om det är tvärtom. Och jag vet inte om jag vill veta. The Embassy är ju ett band som är bäst som gåta. Och vilken låt. New York-reklambloggaren Copyranter har en serie med retroreklam. Missa inte den här från försäkringsbolaget Mutual of Omaha från 1951. »Whatever your attitude toward use of the atomic bomb, you must live with the fact that it exists.« »First sign of an atomic explosion would be an intensely bright light. You must resist the impulse to look toward the source of this burning brightness.«

I Ushers kanal på Youtube kan man se honom träffa fans, dricka kaffe och repa moves bakom scenen eller när han vandrar bland folket som en vanlig man och köper frukost. Inget klipp slår dock det där han sitter i en bilkö på väg till ett uppträdande av något slag. Bilstereon pumpar bästa »Moving Mountains« (spotify) på massiv volym. Det är action direkt i klippet. Usher spelar fills på knät samtidigt som killen bredvid visualiserar hur det ser ut när sångaren kommer ut medan strålkastarna spelar över publiken. Med stort eftertryck drar Usher igång låten i ett knytnävesslag och sen kör en liten repetition av sina moves med pekfingret. Han känner lite på refrängen, men det är rejält falskt. Han har inte sjungit upp än och det sitter inte. Hur långt är det kvar till spelningen, undrar vi medresenärer. Det är vid 0:26 in i klippet som anledningen varför jag älskar det kommer. Liksom R. Kelly har gjort historieberättande till sin paradgren har Usher alltid varit som bäst när det låter som att han pratar direkt till lyssnaren som istället för att tvingas lyssna på »och hon sa och jag sa« förvandlas till direkt objekt. Hans »Confessions Part II« är precis en sådan sorts låt. Den är inte så mycket en poplåt som ett rödgråtet gräl sent en vardagkväll i Hagsätra. Vid 0:26 in i Ushers bil-klipp får därför »Moving Mountains« plötsligt sin fulla betydelse. Usher vänder sig mot sin medpassagerare och rabblar »I really want to give her everything she deserves«-raderna med den där uppriktigheten, den där naturliga samtalstonen som hans låtar alltid står starkast med. Och här är det inte dolt bakom studioproduktion. När han inte tar i, när han inte ens försöker med vokal konståkning, så blir det en surrealistisk känsla där det känns som att han snackar med kompisen om sina relationsproblem men liksom bara råkar göra det med frasering till musiken. Ansiktsuttrycket på textraden »she thinks that I'm full of it«! Jag tänker på scenen framför öppna spisen i videon till »Same Girl« där R. Kelly och Usher sitter i varsin fåtölj med cognac och cigarr och för dialog på samma sätt. Eller de sitter i Aston Martin Vanquishen på väg hem från flygplatsen, för den delen. Och jag tror att det är konversationssången som får honom att hitta rätt, för vid 1:03 sitter en sån där himmelsk Usher-falsettwailning som fyller hela hjärtat med värme.

Idag för tio år sedan var en speciell dag för ett speciellt projekt. Allt hade dragit igång i november 1999 när jag var på Hannas Källare och kom att prata med Johan och Marie om att starta ett fanzine om musik på internet. Förutom ett par texter på Bomben hade jag inte vågat skriva om musik förut, men det kändes som att det var dags. Webbkungen Jörgen involverades för att programmera sajten. Hans kollega Patrik kände Torbjörn och Andreas som skrev. Managern var med. Och flera andra. Vi satte igång. Medan vi höll på kom uppmaningen »gör era egna tidningar« från tidningen Pop i dess sista nummer och vi tog det som ett tecken. Den 15 januari 2000 rullades första numret av Kompressor ut. Det kom att bli sex nummer den våren, ett per månad, och ett julnummer till vintern. Sen var vi klara. Det är mycket som finns att säga om Kompressor. Framförallt är jag när jag tittar tillbaka väldigt imponerad över att vi över huvud taget höll ihop det och fick det att funka. Och att någon hittade sajten i en tid när det inte fanns microbloggar eller communities eller ens vanliga bloggar att nå ut genom. Jag är också väldigt nöjd med konceptet vi hade att färgkoda menyerna olika i varje nummer men konsekvent använda svartvita bilder. Alldeles för få jobbar med svartvita bilder på webben. När Managern och jag tjuvade kopiator och skärmaskin på kontoret för att göra flyers sent på kvällen eller när jag och Jörgen satt och drack vin och pusslade ihop det sista av sajten med deadline kommande allt närmare var nog de bästa stunderna. Och känslan av att gå live med ett nytt nummer. Eller när det kom in ännu en grym text om ett ämne jag inte hade en aning om. Jag tror att jag aldrig har lärt mig så mycket som den våren. Jag gjorde mina första intervjuer, bland annat den med Olle Ljungström som jag nog hittills inte lyckats överträffa. Jag lärde känna väldigt bra folk också, folk som blev vänner och kollegor och fortfarande är det. Ungefär som den här bloggen var Kompressor lite naiv och spretig. Den lyckades kanske aldrig riktigt hitta sin sanna identitet under den där tiden vi körde. Såhär på tioårsdagen är det däremot bara med stolthet jag kan minnas den. Att domänen kompressor.nu idag huserar ett företag som hyr ut arbetsmaskiner är i tidens tecken och helt i sin ordning.

Härom dagen rapporterade CNN att mängder av ungdomar världen över blir deprimerade av att se James Camerons »Avatar«. På ett forum har massor av inlägg postats av personer som mår dåligt efter att ha sett filmen och kommit till insikten att de aldrig kommer att få se en så underbar planet som Pandora på riktigt. CNN intervjuar svensken Ivar Hill efter att han postat på forumet:

"When I woke up this morning after watching Avatar for the first time yesterday, the world seemed ... gray. It was like my whole life, everything I've done and worked for, lost its meaning. It just seems so ... meaningless. I still don't really see any reason to keep ... doing things at all. I live in a dying world."

Tunga ord. Men ord som ändå betyder att han har nått en kritisk insikt. Det är härifrån han kan gå vidare. Under en period när jag läste lite för mycket rymdopera än vad som är hälsosamt upplevde jag precis samma sak. Den walesiske författaren Alastair Reynolds gjorde alltid sakerna värst. Med sin bakgrund som astronom och vana att arbeta med data som är miljoner år gammal har hans böcker episka kvaliteter, med stor skala och enorma avstånd. Engelskans uttryck »vastness« uppfanns för att beskriva hans litteratur. Det tar ett tag att komma in i, men när man väl börjar greppa de galaktiska perspektiv som Reynolds jobbar med så börjar ens egen obetydlighet långsamt krypa inpå en. I hans värld får en karaktär som ger sig ut på lång resa nära ljusets hastighet finna sig i att det faktiskt har gått tusen år i objektiv tid i resten av universum när han eller hon kommer fram. Inga popkulturella genvägar. Civilisationen han eller hon kom ifrån kan mycket väl ha upphört att existera. Och då är tusen år ändå inte ens en blinkning i galaktiska mått. Så går det på. Läsaren känner sig krympa, och krympa. I en av böckerna nämns en gammal civilisation som ska sätta stopp för utvecklingen i en ung och kommande, ungefär som vår egen. De gör saker med den unga civilisationens sol som så småningom kommer att få den att gå supernova. Men i Reynolds värld är det inga stora skepp som rullar in med en kanon och spränger skiten. Sabotaget är ett faktum men det kan ta en miljon år innan det får effekt och den exploderande stjärnan utrotar livet i solsystemet. De har inte bråttom, för med deras perspektiv är en miljon år inte en särskilt lång tid. Till slut sitter man där, tre äpplen hög, och tänker på statistikens siffror om att medellivslängden för män i Sverige är 78,59 år. Och vad är det med galaktiska mått mätt? Hela världar kan uppstå, utvecklas och dö ut under tiden som universum gäspar som hastigast. Det är när man sitter precis där som det gäller att se möjligheterna med att ha kommit till insikten om att det mesta är meningslöst i de stora perspektiven. Om det inte spelar någon roll vad Shakespeare, Newton, Gandhi eller någon annan gjorde eftersom vår jordcivilisation bara kommer att ha existerat ett kort ögonblick sett ur interstellär synvinkel så spelar det ju heller inte någon roll vad man själv lyckas med. Det viktigaste jag fått med mig från sci-fi-litteraturen är just detta, att inte behöva vara så skitnödig, att inte bekymra sig så mycket för vilka val man gör och när och hur, att inte överdriva sakers betydelse i vardagen. Vi är här under en period som är betydande för en människa men som inte syns under de breda penseldragen och under tiden är det väl lika bra att försöka följa sina kall, försöka pyssla med sådant som gör en lycklig och inte bry sig så mycket. Se det som en anti-tes till Agneta Sjödin: Tricket är inte att försöka se det positiva i saker utan det fullständigt meningslösa. Det är först då man kan kasta av sig alla ok och klarar av att göra det meningsfulla. Naturligtvis kan denna insikt innebära ett destruktivt beteende. I det tidsperspektiv vi har på vår planet så funkar det inte helt bra att säga upp sig för att röka gräs och kolla »South Park« hela dagarna. Att gå all in på meningslösheten och sedan skylla på den mänskliga rasens ynklighet är inte en bra idé, men om man kan bära med sig meningslösheten som en liten påminnelse i bakhuvudet så släpper många krav. Ganska snart förstår man att det inte finns så mycket att vinna på att hoppa från den ena foten till den andra i ängslighet över vad som är rätt. Det är en lättnad. Sent på nyårsaftonsnatten var jag på en fest där jag kom att prata med en kille som jobbar med att göra »foton« från Hubble-teleskopet synliga för mänskliga ögat. Eftersom avstånden som rådatan är tagen ifrån är så enorma handlar det inte så mycket om fotografier som om spektrumanalyser där olika våglängder motsvarar olika sorters ljus och färger som han sitter och visualiserar i bilder. Ett sanslöst coolt jobb, förstås. Eftersom bilderna föreställer motiv av ljus som har färdats många miljarder år satt han varje dag och tvingades hantera de här stora skalorna. Jag undrade om han kände samma sorts lättnad. »Mjo«, tyckte han, »men samtidigt kan jag ju inte bara skita i att åka till jobbet en dag för att det inte spelar någon roll i universum. Jag vill ju ändå kunna betala min hyra. De världsliga problemen finns ju, oavsett vad som händer därute.« Det är väl där någonstans som »Avatar«-fansen behöver landa. Istället för att starta trådar som »Live like a Na'vi« med tips om hur man kan kolla huruvida det är tillåtet att hålla sig med häst i området man bor (nyprogg!) är det liksom bara att inse att Pandora är en ouppnålig plats, att vi är fast på det här klotet oavsett vilket och att den insikten faktiskt tar udden av det förmodade allvaret i vardagen.

Jag hade en text klar som jag tänkte publicera på nyårsafton. Jag avstod dock, och för det är jag glad. Den gränsade nämligen till något som skulle kunna klassas som »brandtal«, »manifest« eller »öppet brev«, och utom i vissa smakfullt utförda former har världen överdoserat på dessa. Istället för att uppmana så väljer jag därför att sluta ett slags löfte med mig själv, ett löfte som jag säkert kommer att bryta men som jag ska göra mitt bästa för att följa. Under slutet av 2009 märkte jag att många texter här började bli meta-diskussioner, inlägg som handlade om blogginlägg. Det var texter som egentligen inte hade någon vidare tes, utan som mest var iaktagelser om bloggeri, twittrande och andra kommunikationssätt. Som min rant om varför det inte går att använda Facebook när alla man känner lagt till en, som texten om varför människan är lycklig på 140 tecken, som mina fem öre med tips för din blogg. Jag känner såhär: Jag står inte på krogen och reflekterar över för- och nackdelar med att stå på krogen och reflektera. 2010 borde rimligen bloggen vara ett så självklart sätt att publicera sig att jag inte behöver skriva här om hur jag känner inför bloggformatet. Det finns så många utmärkta bloggar som jämför mediaformer och diskuterar bloggteorier att det här inte behöver bli ytterligare en. Därför kommer jag söka mig tillbaka till ursprunget. Försöka. Anledningen att mitt opublicerade inlägg blev ett brandtal var att jag närmade mig ämnet från andra hållet och ifrågasatte varför det inte är fler som gör små, anspråkslösa men ändå grymma projekt med de verktyg som nu finns till hands. Jag kan tycka att det borde finnas lika många podcasts om popkultur som det fanns fanzine i mitten av 90-talet, nu när det bara är att trycka REC och köra. Jag kan tycka att det borde finnas mängder av minidokumentärer eller små filmer som inte är två minuter från en livespelning med mobilkamera men inte heller är superambitiöst tvåårsprojekt för dvd-utgivning. Jag kan tycka att 2010 borde bli året då vi slutar prata om bloggar, podcasts och videostreams och istället börjar göra dem. Men ett brandtal, manifest eller öppet brev på det temat känns bara patetiskt eftersom det i ett internetperspektiv bara skulle signalera att jag står och stirrar i skorna och inte vågar lyfta min blick mot horisonten. Så jag undviker det. Men jag ska försöka efterleva det själv.